Ett jädra åkande

Sammanhållningen utmärker polisutbildningen i Umeå, enligt studenterna. Ändå är avståndet mellan lektionssalarna ibland flera kilometer – och svårt att bemästra med cykel på snötäckta vägar.

Den täta sammanhållningen utmärker polisutbildningen i Umeå, enligt studenterna. Ändå är avståndet mellan lektionssalarna ibland flera kilometer – och inte helt lätt att bemästra med cykel på snötäckta vägar. För den som har en kvart på sig gäller det att trampa fort.

Det är lugnt i polisutbildningens lokaler på Umestan så här en vanlig tisdagsförmiddag. Fem studenter diskuterar katastrofmedicin i ett mötesrum inför en övning på Sandö med ambulans- och brandpersonal, i ett annat pratar två med varandra bakom halvt nedfällda träpersienner. Termosar och lunchlådor sticker upp bland laptops och anteckningsblock och vinterjackor hänger som tjocka fällar över stolsryggarna. En lärare hastar förbi och hälsar glatt.
– Det är bra sammanhållning här, säger Jens Melinder, som kommer från Kramfors 20 mil söderut och medvetet sökt sig till utbildningen i Umeå.

– Jo, jag ville vara kvar här uppe. Men det är kul med variationen av elever, att de kommer från olika delar av Sverige, säger han.

I kårhuset strax utanför hänger öllukten kvar efter helgens fest. Här äter polisstudenter sin medhavda lunch på veckodagar eller hänger på håltimmar. Men huset används också för grupparbeten och plugg.
– Det är rätt bra att vi har det här lite för oss själva och att det ligger lite avsides såhär. Det blir ju lätt mycket uppmärksamhet kring allt vi polisstudenter gör, säger Erik Svensson, ordförande för Polisförbundets studentförening i stan och uppflyttad från Helsingborg.

Han nickar mot den röda längan med övningslokaler tvärs över gräsmattan. Även den nära till hands, i alla fall när studenterna redan befinner sig här på Umestan. Lokalerna på det gamla regementsområdet I 20 – som utöver polisutbildningen bland annat inhyser en gymnasieskola och en rad företag – ligger nämligen en bra bit från universitetet. Inte helt okomplicerat när studenterna ska förflytta sig mellan lektioner på de olika platserna.
– Vi kan ha en övning i vapen här och sen en lektion i juridik på universitetet en kvart senare. Då hinner man knappt, förklarar Jens Melinder, som uppskattar att det tar 20 minuter att cykla emellan.
– Man blir väldigt populär om man har bil, säger han och skrattar.

Som representanter för studenterna har de upplyst utbildningens

ansvariga om problemet, och de är införstådda. Önskan är att på sikt flytta skolans lokaler från Umestan till universitetsområdet, men det kräver framförhållning. Och för en uppdragsutbildning beställd av Rikspolisstyrelsen är det svårt att ha. Trots att Umeå universitet drivit polisutbildningen i 13 år förlängs uppdraget fortfarande med treårsintervall.

– RPS som hyr lokalerna på Umestan är positiva till att låta verksamheten flytta, men universitetet behöver någon sorts garanti för att RPS i alla fall kan garantera delar av kostnaderna för en eventuell omställning, säger Lars-Erik Lauritz, föreståndare för polisutbildningen i Umeå.

Enligt honom går det bra att samarbeta med RPS, som bland annat fördelar studieplatser mellan de olika polisutbildningarna. De för en bra dialog.
– Men det är klart att vi gärna skulle se en jämnare tillströmning av studenter, och besked om tilldelningen av studenter tidigare än i dag, för att underlätta planeringen av utbildningen. Vi har haft väldiga upp- och nergångar under åren som gått, säger han.

Men Lars-Erik Lauritz och studierektorn Pontus Bergh har större förhoppningar än så gällande polisutbildningen i Umeå. Den bör bli treårig och akademisk. Treårig för att alla moment på utbildningen ska få det utrymme som de egentligen kräver. Akademisk för att det är i samspelet mellan teori och praktik som utbildningen blir riktigt bra, anser de.
– Vi tror på integrering. Mellan forskning och utbildning, grundutbildning och vidareutbildning, teori och praktik. Delarna befruktar varandra. Vår ambition är att ämnet polisiärt arbete ska vara en helhet och inte ett antal byggstenar som läggs på varandra, säger Lars-Erik Lauritz.

En akademisk utbildning möjliggör också viktig polisforskning, som knappt existerar i Sverige i dag. Den forskning som finns är gjord med andra ämnen som utgångspunkt, som ekonomi och psykologi, påminner Lars-Erik Lauritz. Konsekvensen blir att forskaren studerar polisverksamhet en period och sen återgår till sitt eget ämne. Det byggs aldrig upp någon kontinuitet.
– Eftersom en uppdragsutbildning inte kvalificerar för en forskarutbildning är det en väldigt lång process för poliser att börja forska. De måste kort sagt ha en examen i ett annat ämne också för att få börja en forskarutbildning, säger han.

Men bland andraårsstudenterna på Umestan är frågan inte särskilt het. Här pratar man aspirantplatser, hemresor och risken att inte bli godkänd på eftermiddagens fiktiva brottsplatsundersökning. Ett studieår till är väl okej om assistentlönen höjs, anser någon. Det beror på vad det fylls med, anser en annan, mer teori behövs inte. Ett gemensamt budskap verkar dock finnas hos polisstudenterna: ge oss mer praktik.
– Vi har väsentligt mycket färre timmar i vapen och radio än studenterna i Stockholm, säger Erik Svensson.
– Det är en oro, säger Jens Melinder.

Men den mesta kritiken handlar om varvningen av teori och praktik. I dag börjar ett utbildningsmoment ofta med en praktisk övning där studenterna får prova hur något känns. Sedan kopplas teori och diskussioner på. Därefter är tanken att de ska öva igen men det hinns sällan med, förklarar studenterna. Det är för mycket som ska in i utbildningen på för kort tid.
– Om allt ska tryckas in i utbildningen, lägg på ett år då så att vi hinner, säger Jens Melinder.

För studenterna har övningarna hög prioritet, kunskap ger säkerhet och just här vet Jens Melinder vad han pratar om. Innan han kom till Umeå jobbade han med vägarbeten i tio år, med tung trafik tätt inpå kroppen. Erfarenheterna fick honom att engagera sig i studentföreningen från termin ett.
– Jag har sett dålig arbetsmiljö så för mig är det här viktigt, förklarar han.

Just den här dagen tycks ändå de flesta nöjda med att de hamnat i just Umeå. Ledningen lyssnar på deras åsikter och lärarna är ”hur bra som helst”.
– Vi har väldigt engagerade lärare, särskilt i skytte. De tar av sin tid utanför ordinarie lektionstid och ger extralektioner till elever för att de ska klara sig, säger Erik Svensson, som inte medvetet sökte sig hit men ändå är glad att han kom in.
– Jag hade aldrig bott så här långt norrut annars.

När mörkret faller klockan två lämnar elva personer i polisuniform sin lektionssal på Umestan och går mot övningslängan i grupper om två och tre. I dagens brottsplatsundersökning på baren Blue Oyster, i affären och lägenheterna ska inget undgå deras granskande blickar. De svarta teknikväskorna är genomgångna och ficklamporna och kamerorna med.
– Jag vill ha en noggrann beskrivning om var någonstans på brottsplatsen spåren finns, och det är inte bara jag som vill ha det. Var de finns har betydelse, uppmanar läraren och polisen Petra Freudenthal innan de ger sig av.

Bilder tas, hårstrån hittas och ficklampor tänds.
– Här är tidspressen det svåra, kommenterar Erik Svensson efter en stund.
– Hade vi fått lägga två timmar hade vi fått med mycket mer.