”Jag kan inte träna mig tillbaka”

Fallskärmshopparen Martin Libelt var drygt 30 och på väg mot sitt tredje yrke. Snart färdig polis – aspirantplatsen i hemstaden redan fixad. Den här gången kändes allt rätt. Men så small det.Han var drygt 30 och på väg mot sitt tredje yrke. Snart färdig polis – aspirantplatsen i hemstaden redan fixad. Den här gången kändes allt rätt. Men så small det.

Martin Libelt har precis avslutat tredje dagen på sitt nya jobb på Tullen i Stockholm. Han tar på sig sin svarta ryggsäck och beger sig mot utgången och det gråmulna vädret. Ikväll ska han skjuta bågskytte men först hem till lägenheten i Sundbyberg, en nybyggd tvåa med närhet till allt.

Trots att det bara var några månader sedan han flyttade hit till huvudstaden känner han att han trivs. Här finns vännerna, möjligheterna, resurserna. Ändå valde han att bo kvar hemma i Västerås när han började på Polishögskolan i Sörentorp för några år sen, löste pendling och extrautgifter genom att skaffa en folkabuss som klasskompisarna fick köpa in sig i.
– Vi var fyra i min kull som pendlade ihop från Västerås. Sen när nästa kull började blev det fyra till. Då köpte jag bussen, säger han och ler åt minnet.

Det blev 1 100 kronor per person och månad. Man körde var åttonde dag, resten av tiden kunde ägnas åt plugg, sömn och prat.
– Det var rätt kul, man lärde ju verkligen känna varandra.

Ute har det blivit mörkt när Tullens portar smäller igen bakom Martin Libelt. Han korsar gatan, låser upp sin nya Volkswagen Passat och kör efter några högersvängar ut på Valhallavägen. Att gå Polishögskolan var en dröm från lumpartiden och han stortrivdes. Målet var att jobba som polis i yttre tjänst, få det där mötet med människorna. Han minns känslan av att vara nära.
– Du börjar säga ”vi” redan på termin ett. Att ha gått ut termin tre, då är du på väg in på stadion. Allt är klart.

Men det var inte klart. Sommaren 2012 innan Martin Libelt skulle börja sin sista termin på Polishögskolan gjorde han ett avancerat fallskärmshopp på Västkusten. Han missbedömde avståndet till marken, planade ut för sent och vaknade 17 dagar senare på Sahlgrenska sjukhuset. Ryggmärgsskadad. Utan känsel från midjan och nedåt.
– Jag svängde för tidigt kan man säga, landade i över hundra kilometer i timmen.

Enligt läkarna är det ett under att han överlevde. Kanske beror det på fallskärmshopparen som råkade vara på plats, som var läkare och hade medicinsk utrustning med sig. Han tog hand om Martin Libelt direkt och hade hela tiden kontakt med ambulansen som var på väg ut. Kanske beror det på att olyckan skedde nära Sahlgrenska sjukhuset och dess traumaenhet, som sägs vara en av Europas bästa.
– De fick återuppliva mig tre gånger.

Gatlyktorna sträcker sina långa halsar över Valhallavägen och lyser upp den breda körbanan. Så här strax före fem går det fortfarande att ta sig fram, sen tätnar trafiken. Martin Libelt saktar in. Han minns ingenting från olyckan, bara att han åkte ner till Västkusten med två kompisar för att hålla i ett läger i avancerad fallskärmshoppning. Sen är det blankt. Men i och med flytten tillbaka till lägenheten i Västerås många månader senare, med snömodd utanför dörren och klasskompisarna upptagna på Sörentorp, tvingades han in i en ny verklighet. Och sakta kom insikten.
– Mitt liv gick i kras. Jag ville ju gå Polishögskolan, jag skulle jobba i yttre tjänst. Jag är inte den som sätter mig bakom ett skrivbord. Det är min största sorg. Jag kan inte träna mig tillbaka. Jag kan inte det.

Den polis som skadar sig får fortsätta jobba, även om skadan medför ett handikapp. Men den som går polisutbildningen måste godkännas på alla delmoment för att få sin examen. Så vad skulle hända nu? Martin Libelt träffade Polishögskolans studierektor när han fortfarande låg kvar på sjukhuset. Senare även rektorn. Det besked han då fick var ”Vill du gå klart utbildningen så löser vi det.” Det handlade om att söka dispens för olika delmoment och om en möjlig start på hans sista termin i september 2013. I samma veva skrev han sitt examensarbete om polisens tillgänglighet tillsammans med en kursare.
– Då tänkte jag att om jag får möjlighet att gå kvar så gör jag det. Men det var jobbigt att åka tillbaka till skolan under examensarbetet och se vad mina gamla kursare gjorde. Kontrasten blev så tydlig, var jag var förut och var jag är nu.

Det blev flera samtal, men efter många turer valde Martin Libelt att ändå tacka nej till fortsatt plugg mot en polisexamen. Då hade kursstarten för hans sista termin skjutits fram och han hade hunnit lära känna läkaren Claes Hulting, som själv är rullstolsburen och arbetar för ryggmärgsskadade i stiftelsen Spinalis. Insikten kom efter ett möte där både skolans representanter och Claes Hulting var med. Tidigare hade Martin Libelt varit beredd att dra in Diskrimineringsombudsmannen om han inte fick plugga klart, men nu förändrades allt.
– Det var ett bra möte. Ju mer vi diskuterade desto mer insåg jag hur komplicerat det var. Det är inte bara att ge dispens från vapen och så vidare. Då har du skalat av så mycket från utbildningen så vad blir det kvar då? Vad blir man? Allt hänger ju ihop.

Efter Mötet sa Claes Hulting: Jag tror inte du mår bra om du går klart.
– Det kändes som en befrielse. Det går att jobba som polis i rullstol men du tar dig inte igenom skolan. Vi har bearbetat det och problematiserat det, det är lättare att ta än ett blankt nej.

Praktiken på Tullen blev en mellanväg och en nystart, som Martin Libelt i dag är glad över. Förhoppningen är att det snart blir en fast tjänst. En av de tyngsta bitarna halvåret innan han började var att inte ha något att göra.
– Det är väldigt skönt att ha en anledning att gå upp på morgonen. Jag är social och vill ha en mental utmaning i min vardag, säger Martin Libelt, som tycker att Polishögskolan skött korten rätt.
– Ska du jobba i yttre tjänst måste du kunna nå de krav som finns, annars utgör du en fara för dig själv och den kollega du arbetar med. Men visst vore det bra att ha en utbildningsgren som är mer specialinriktad, för de som kanske vill jobba med ekobrott, säger han.

Men tillägger:
– Men det var inte det jag var intresserad av.