Bilden av polisen är mångfacetterad. Förtroendet är stort bland folk i allmänhet men betydligt lägre i exempelvis förortsmiljöer och speciellt bland ungdomar. Misstron mot polisen bland många förortsbor leder till att det blir betydligt svårare för oss att skapa trygghet och bekämpa brottslighet, vilket i sin tur ökar utsattheten och klyftorna. I förlängningen är polisens bristande förtroende i de miljöer där vi behövs som mest ett allvarligt samhällsproblem.

Så vad beror då det låga förtroendet på? Att polisen ibland begår övergrepp, att vi kan vara maktfullkomliga och arroganta i sättet vi bemöter människor på? Eller att det sprids nidbilder om polisen av människor som ogillar oss, och dessutom ofta har något att vinna på en ökad polarisering? Naturligtvis är svaret inte varken eller, utan både och.

I grunden är det naturligt att människor som känner att de riskerar att utsättas för polisens kontroller eller tvångsmedel, även när dessa är korrekta och legitima, kan reagera med att känna misstro eller skepsis. Få gillar att någon annan utövar makt över dem. I områden med högre kriminalitet så finns det av naturliga anledningar fler människor som på grund av polisens brottsbekämpande arbete känner sig kränkta eller trakasserade. De kriminella vars förvärv motarbetas av polisen har också all anledning att sprida nidbilder och polisförakt i sin omgivning, då det gynnar deras ställning och förenklar både brottsligheten i sig och nyrekryteringen av unga.

Polisen är dessutom långt ifrån fläckfri. En del av polisföraktet bygger på verkliga upplevelser av att ha blivit kränkt eller illa behandlad av poliser. Misstag begås, speciellt då poliser själva känner sig pressade eller kränkta. Även poliser som har ett bra bemötande kan ha problem med att be om ursäkt och vara självkritiska då ett ingripande blir fel, vilket stärker bilden av en arrogant maktfullkomlighet ifrån polisens sida. Det finns dessutom poliser som brister i bemötande och människosyn. Det cirkulerar även historier om regelrätta övergrepp och grova kränkningar som visserligen ter sig väldigt främmande för mig och de flesta av mina kollegor, men som absolut inte kan ignoreras.

Allra lägst är förtroendet för polisen bland ungdomar i de segregerade förorterna. Den bild av oss som någon sorts ockupant som många verkar bära på är väldigt svår att förlika med allt det arbete som vi utför i dessa områden för att hjälpa människor som har blivit utsatta för brott eller som av någon annan anledning behöver vårt biträde. Detta speciellt efter alla tillfällen när jag själv har upplevt hur kollegor inte bara har gjort ett professionellt jobb, utan också ofta ansträngt sig lite extra för att vara kommunikativa och respektfulla. Att bilderna kan vara så olika tror jag till stor del beror på att vi alla har en tendens att tolka händelser vi är med om eller får berättade för oss på ett sätt som stämmer överens med vår världsbild. Den person som ser polisen som samhällets tjänare kommer exempelvis att se ett fordonsstopp som ett sätt att öka tryggheten på gatorna eller att bekämpa kriminalitet. Den som ser oss som maktfullkomliga och arroganta kommer att tolka samma stopp som trakasserier. Hur själva mötet utvecklas beror så klart också på attityder och förutfattade meningar hos båda parter. Med samma logik så sprids och förstärks de berättelser om när polisen verkligen har betett sig illa som en löpeld, medan den stora majoriteten av alla möten som faktiskt har gått bra får betydligt mindre genomslag.

Det finns faktorer som påverkar polisens förtroende i de segregerade förorterna som vi poliser inte kan påverka nämnvärt. Det kan handla om ett stort socioekonomiskt utanförskap, en känsla av att inte tillåtas tillhöra samhället och ett behov av att skapa sig en identitet i motsatsförhållande till något för vilket polisen är den mest påtagliga representanten. Det kan handla om värderingar som inkluderar en viss syn på polisen som inte bara sprids av kriminella, utan som också cirkulerar ibland organisationer och i populärkultur. Men det finns mycket som vi faktiskt kan och måste göra. För, som sagt, vi är helt beroende av att stärka vårt förtroende i de områden där det är lågt, inte bara för att kunna utföra vårt uppdrag, utan även för vår legitimitets skull.

I grunden handlar det så klart om att helt enkelt utföra bra och professionellt polisarbete, och att alltid bemöta människor väl och respektfullt. Misstag sker dock, och ingripanden går ibland snett. Då är det ännu viktigare att vi är ödmjuka, att vi kan lyssna på kritik och be om ursäkt när det krävs. Att vi visar att vi vill och kan lära oss av det som går fel. Att det blir tydligt att vi är allas polis, att vi arbetar för medborgarnas skull och att vi vill skapa tryggare lokalsamhällen tillsammans med de boende.

Polisen kommer alltid att vara utsatt för både kritik och rena påhopp. Det kommer alltid att finnas människor som har anledning och/eller intresse av att måla upp negativa bilder av oss. Vi måste dock kunna bemöta kritik och förklara vårt agerande utan att hamna i försvarsställning. Om vi kan hålla balansen där vi visar ödmjukhet inför folks upplevelser och uppfattningar, men samtidigt kan förklara, och då det är motiverat försvara, vårt agerande så är jag övertygad om att vårt förtroende successivt skulle öka. I grunden handlar det om att i både ord och handling på ett transparent och genuint sätt visa att vi finns till och arbetar helt och hållet för medborgarnas skull, och att det gäller i precis lika stor utsträckning i förortsmiljöer som i vilken annan del av landet som helst.