Åtta år efter det ofattbara

Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut.

De två första poliser vars självmord klassades som arbetsskador jobbade i Skåne. Det har hunnit gå snart åtta år sedan de dog. Men sorgen och smärtan finns kvar, berättar deras änkor.

De två första poliser vars självmord klassades som arbetsskador jobbade i Skåne. Det har hunnit gå snart åtta år sedan de dog. Men sorgen och smärtan finns kvar.
Nu väljer Kenneth och Lars-Olofs änkor att berätta om sina upplevelser i samband med självmorden. Deras tanke är att, om möjligt, förhindra att fler drabbas av samma sak. De vill också försöka stötta andra.

Lis-Marie Edvinsson:

”Livet kommer aldrig bli som innan. Det här försvinner inte och det är fortfarande ett trauma i det. Men jag måste bara hantera det. Och så vill jag föra Kenneths talan, han ska inte ha dött förgäves.

Kenneth utredde ungdomsbrott i ett område där arbetsbelastningen var oerhört hög. Han hade tackat ja till jobbet när han blev tillfrågad, trots att han visste att två företrädare hade slutat på grund av den orimliga arbetsbördan. Det var dumt, men han var väldigt plikttrogen. Det hade inte slutat så här illa annars.

Han var inte där särskilt länge, något halvår kanske. Men belastningen var omänsklig. Man kan inte säga att han var fel man på jobbet eller att han inte axlade rollen. Han jobbade över men högarna bara växte. Det kom svart på vitt efteråt: man halverade antalet ärenden och fick in extra personal. Men då var det ju för sent för Kenneth.

Jag såg att han blev mer grubblande och inåtvänd, han kunde inte släppa jobbet. Han var där på helgerna och tidigt på morgnarna. Han var frustrerad och arg och utvecklade ett enormt kontrollbehov. När han kom upp på landet för 14 dagars semester i juli var han trött och drog sig undan. Jag sa att jag tyckte han skulle byta jobb.

Kenneth försvann en morgon där på landet. Han skulle till vårdcentralen men kom aldrig fram. Nästa morgon hittades han av en polispatrull, han hade hängt sig i ett skogsområde.
Efter beskedet fick vi skjuts hem till vårt hus i Malmö. Den biträdande chefen hade ringt och frågat om de kunde göra något. Men när vi blivit avsläppta utanför dörren var vi ensamma – barnen, min mamma och jag. Det vi hade behövt av stöd, som kontakt med psyk, fick vi försöka ordna själva.

Polisen, som lämnar dödsbud och kör till psykakuten så gott som dagligen, hade inte någon plan för hur de skulle ta hand om oss – en polisfamilj. Ingen krisplan, ingenting.

Efteråt ville jag veta allt som hade hänt, för att kunna lägga pussel och försöka förstå varför Kenneth tog sitt liv. Men jag fick ligga på. En av cheferna hörde av sig vid två tillfällen, tror jag. Min önskan var att få komma till arbetsplatsen för att få svar på mina frågor, och de tog emot. Vid ett senare tillfälle var prästen, en tidigare chef, personen som haft Kenneths tjänst före honom och ytterligare en kollega hemma hos oss. Det var också mitt initiativ – jag bjöd hem dem för att höra hur det varit.

Det verkar vara skamligt för en polis att må psykiskt dåligt, att erkänna sig svag. Jag hade aldrig fått Kenneth att gå till psyk. Det var för mycket förknippat med jobbet, där hade han lämnat folk många gånger.

När det började pratas om att det kanske handlade om en arbetsskada kände jag att det kunde bli en form av upprättelse för Kenneth. En bekräftelse på att situationen verkligen var så som han gett uttryck för. Kanske kan det också hjälpa andra som kommer efter. Att man ser över hur folk har det på arbetsplatsen.

Jag hoppas att det ska kunna leda till att poliskåren blir lite mänskligare, att fler ska våga söka hjälp. Ett öppnare klimat och högre i tak skulle göra att den som har det jobbigt inte känner sig ensam. Om man inte pratar om det som är svårt blir det bara värre.”

Annica Anderberg:

”Lars-Olof hade ett vikariat som länsvakthavande på LKC. Det var väldigt stressigt, med ett par jobbiga händelser som han fått kritik för. Han hade jobbat jättemycket. Det var ont om personal på grund av sjukdom och annat. Vi måste ställa upp för varandra, sa han.

Han var trött. Jättetrött. När vi var på semester så sov han mest, och på helgerna sov han jättelänge på morgnarna. Det var inte likt honom. Men han sökte inte hjälp, han var en lugn och stabil person. Inte typen som hetsade upp sig.

Jag tror inte att någon på hans jobb såg att han mådde dåligt. Han var sjukskriven en vecka, för magkatarr. Då fick han jättedåligt samvete och tyckte att han lämnade kollegorna i sticket.

När jag ser tillbaka känner jag inte att hans chefer skulle ha kunnat göra något förebyggande. Det är mer efteråt vi har sett tecknen. Men jag tror ingen hade kunnat drömma om att han skulle ta livet av sig. På något sätt gick han inte att rädda. Hade han fungerat normalt hade han ringt mig. Men han kan inte ha varit sig själv den morgonen. Jag tror han fick en panikångestattack.

Det sista Lars-Olof sa till mig var ”kör försiktigt”. Sedan åkte han till jobbet, men klev inte av på rätt våning utan fortsatte till vapenrummet. Där sköt han sig med tjänstevapnet. Jag är övertygad om att han inte hade planerat det – vi hade beställt nytt kök bara ett par dagar innan.

Efteråt fick vi bra stöd av prästen Agneta och personalkonsulenten. Jag var jättearg på hans jobb, samtidigt som jag inte ville svartmåla det – för han älskade jobbet. Men det fanns saker som sköttes dåligt. Till exempel så gick presstalesmannen tidigt ut och sa att självmordet inte hade något med arbetet att göra. Det tog jag väldigt illa vid mig av.

En annan sak var att det kom ut på intranätet innan vi blivit informerade. Så gör man ju inte vid andra dödsfall. Trots att han var polis så var han också människa.

På något sätt blev det som att det faktum att Lars-Olof valde att ta sitt liv tog bort allt bra. Som att han, som varit en duktig polis, plötsligt blev oduglig bara för att han tog ett felaktigt beslut.

Jag tycker att det är viktigt att människor tar kontakt med de som har drabbats. Både arbetsgivaren och arbetskamraterna. Så att man inte blir ensam i sin sorg. Min förhoppning är ju verkligen att detta inte ska hända igen. Men ingen har någonsin frågat mig vad jag tror, eller hur detta hade kunnat förhindras. Lars-Olof glömdes liksom bort efter så många år, och det gör ont i mitt hjärta.

Det var väldigt skönt att få kontakt med Lis-Marie, trots att det var tragiskt att det fanns en till som varit med om samma sak. Vi har stöttat varandra. Överhuvudtaget tror jag att man måste våga prata mer om sådant här inom polisen. Men det verkar svårt, det är som att det inte är okej att vara sårbar eller svag som polis. Där tycker jag att cheferna har ett stort ansvar för att öppna upp.

Jag kände mig skeptisk till en arbetsskadeutredning först. Jag var orolig att barnen skulle bli involverade, och det ville jag inte. Men facket och personalkonsulenten skötte det väldigt bra och nu känns det som en upprättelse för Lars-Olof och för oss som familj.”

Fem fall klassade som arbetsskada

Självmordstalen i Sverige visar en sjunkande trend. Ändå begick över 1500* personer självmord 2012 (*Rättad uppgift.)

Vilka yrken de hade vet man inte, sådan statistik förs inte. Det man däremot vet är att personer som bevittnar eller utsätts för hot och våld kan drabbas av ångest- och stressymptom eller posttraumatisk stress. Det är sådant som kan leda till psykisk ohälsa och en ökad risk för självmord.

I fem fall hittills har kopplingen mellan polisers självmord och yrket varit så stark att de har klassats som arbetsskada. Det betyder bland annat att de anhöriga får rätt till ersättning.

”Väcker så starka känslor”

Självmord är fortfarande något tabubelagt och ofta förknippat med skuld och skam. Många drabbade upplever det som extra svårt att inte kunna prata öppet om orsaken till dödsfallet. Det förklarar Agneta Salomonson som är präst och knuten till Skånepolisen.
– Det är jättesvårt att prata om självmord, mycket svårare än om cancer till exempel. Självmord väcker så starka känslor. Många drar sig också för att ta kontakt, man är rädd att störa de som sörjer. Men det är bättre att höra av sig än att inte göra det, säger hon.