Under mer än två decennier har Jörgen Mattsson sett attityderna till debriefing växla. Först under senare år har han fått stöd för att bearbeta hur han själv blev beskjuten.
Redan för 22 år sedan var han med och startade en första debriefinggrupp i Gävle. Under mer än två decennier har Jörgen Mattsson sett attityderna växla inom svensk polis. Först under senare år har han fått stöd för att bearbeta hur han själv blev beskjuten med k-pist.
– Den stora skillnaden jämfört med förr är att dagens unga poliser är betydligt mer förberedda på avigsidorna i jobbet, berättar Jörgen Mattsson.
– Tänk själv att få sätta sig ner med en polis med 40 år i yrket som för första gången ges chansen att prata känslor. Det var inte alls ovanligt när vi drog igång grupper för 20 år sedan, säger han.
Jörgen Mattsson
Yrke: Hundförare i Bollnäs, Gävleborgs län, och sammankallande för polismyndighetens debriefinggrupp.
Karriär: studier vid Polishögskolan 1976 -77. Norrmalmspolisen, Stockholms län, 1977-82. I Gävleborgs län sedan 1982, först i Gävle fram till 1997 och därefter i Bollnäs. Hundförare sedan 1989.
Ålder: 58 år.
Familj: Fru och tre barn
Bor: Hus i Bollnäs.
Fritidsintressen: Friluftsliv och motion. Har åkt Vasaloppet två gånger.
Småstadslivet i Bollnäs – järnvägssamhället i södra Hälsingland – tycks ha sin gilla gång denna gråmulna vårdag.
Hundförare i Norrlands inland. Inte alls olikt Jörgen Mattssons pojkdrömmar från slutet av 60-talet hemma i norra Jämtland.
Till skillnad från många polisstudenter från Norrland sökte han tjänst norrut direkt efter polisexamen. Men det fick bli en mellanlandning vid Norrmalmspolisen.
– Det fanns ingen tjänst att få norrut då. Arbetsmarknaden såg lite annorlunda ut på 70-talet, säger Jörgen Mattsson med ett leende.
Under 15 år med Gävle som tjänstgöringsort var han med om att starta en första debriefinggrupp i Gävleborgs län. Det började som ett samarbete med räddningstjänst och ambulans.
– Vi upptäckte att det fanns en samsyn mellan olika blåljusyrken om behovet av både ett forum och en organisation för att bearbeta upplevelser i jobbet.
– Några år tidigare hade jag själv blivit beskjuten, men det var mer andra faktorer som drog igång gruppens arbete.
Kistaprästen Stig Jonssons arbetssätt med krissamtal, som växte fram efter en svår bussolycka i Norge, hade stor betydelse.
Vad minns du av starten?
– Ett bestående minne var de skarpa skillnaderna i attityder mellan olika generationer.
På vilket sätt?
– Yngre poliser, med ett modernt synsätt, var lätta att få med i samtalsgruppen. Även äldre poliser, faktiskt – förmodligen för att behovet där var så starkt efter många år i jobbet. Svårast att nå var poliser mitt i karriären.
Under åren som gått har Jörgen Mattsson bevittnat berg och dal-liknande svängningar i arbetsgivarens syn på krishantering. När han kom till Bollnäs 1997 möttes han av kalla handen.
– Dåvarande polismästaren var väldigt tydlig: här jobbar vi på ett annat sätt med att bearbeta händelser i jobbet. Det räcker bra med det stöd vi kan få från kyrkan. Att möta det ointresset – och även se hur krisgrupperna på andra håll i länet dog ut – var en stor besvikelse.
2002 var tongångarna annorlunda. Då tog polismyndighetens ledning initiativ till dagens modell med en särskild grupp för avlastningssamtal och debriefing.
– När jag blev beskjuten med k-pist minns jag såväl att arbetskamrater anropade via radion: Hör du oss, Jörgen? Det kände jag länge dåligt samvete över. Varför svarade jag inte och lugnade dem?
Jörgen Mattsson är sammankallande för gruppen, som består av sju poliser med utbildning att leda samtal.
– Efter mycket tvekan sökte jag det uppdraget. Jag ville inte uppleva samma besvikelse igen att dra igång ett arbete som inte fick stöd i längden. Nu har det gått tio år och jag är glad över att vi har byggt upp en organisation som är hållbar.
Vilka förändringar har skett under de åren?
– En förändring är att rena debriefingsamtal, som är mer djupgående, blivit sällsynta. Vi försöker i stället få igång avlastningssamtal så snabbt som möjligt efter en händelse. I många fall är det också närmaste chef som håller i samtalen och vi i gruppen har en mer samordnande roll.
Finns inte risker med att avlastningssamtal sker mellan chef och anställd?
– Absolut. Den risken finns. Jag var själv lite tveksam till förändringen och det vettiga i att samma person som leder lönesamtal och styr arbetet ska hålla i samtal av det här slaget. Men det har inte kommit några signaler om att det skulle fungera dåligt.
Total öppenhet är en filosofi som han själv använder sig av i samtalsgrupper med andra poliser. Med ”ryggsäck” som samlande metafor får han kollegor att reflektera över karriär och privatliv.
– Det går inte att välja bort någon del för att bearbeta sina känslor. I mitt fall är det viktigt att dela med mig av känslorna i samband med min skilsmässa och hur det format mig som person.
Att förstå irrationella känsloyttringar – sådana som kan bita sig fast i sinnet – är av stor betydelse, tycker Jörgen Mattsson. Han tar två egna erfarenheter som exempel.
– På 80-talet var jag sjukskriven för ryggbesvär och orolig för att jag bar på en dödlig tumör. Så vad oroade jag mig för? Jo, bland annat vad kollegorna skulle tycka när jag var sjukskriven utan att det syntes att jag hade ont.
– När jag blev beskjuten med k-pist minns jag såväl att arbetskamrater anropade via radion: Hör du oss, Jörgen? Det kände jag länge dåligt samvete över. Varför svarade jag inte och lugnade dem? En helt ologisk tanke, förstås, med tanke på att jag låg bakom ett bildäck och sökte skydd. Tystnaden var kanske min räddning. Om jag svarat hade gärningsmannen kunnat höra det och lokalisera mig.
Det var några dagar före valborg, våren 1988, som han blev beskjuten. Inträngd på en gårdsplan i Gävle och gömd bakom en bil. Runt 250 kulhål i bilen kunde dokumenteras när en ung gärningsman – som blev dömd till rättspsykiatrisk vård – tömde magasin efter magasin.
– Jag sattes i tjänst igen efter ett par dagar, men klarade det. Att bearbeta händelsen fanns inte på kartan på den tiden. Det sågs mer som en merit att jag varit med i hetluften, som man kallade det. En klapp på axeln och så tillbaka i jobb igen.
– Det gick inte alls. Jag började skaka när jag hörde smällarna under valborgsmässoafton. Men det var först för några år sedan som jag erbjöds att träffa psykolog. Tre träffar var planerade, men det slutade med ett 20-tal.
Att erfarenheterna gjort honom till en reflekterande polis betyder inte att han är en passiv polis, betonar Jörgen Mattsson.
– Jag tror exempelvis att jag avlossar ett varningsskott tidigare än många kollegor skulle göra. Det är så djupt inrotat att inte använda vapen, trots all vår utbildning, att jag upplever att många poliser är överdrivet försiktiga.
– Ett ingripande under pågående inbrott för några år sedan har fått mig att fundera kring det här. Vi hade information om att det var kriminella som var kända för att använda vapen och jag uppfattade en rörelse i midjehöjd. Då sköt jag varningsskott och det är tveksamt om jag gjort det utan mina erfarenheter.
Fredrik Mårtensson
Frilansjournalist