Säkerhetspolisen bekräftade att det vid årsskiftet hade rest minst 75 personer från Sverige till konflikten i Syrien och det rör sig sannolikt om många fler. Individerna har anslutit sig till grupper som inspireras av eller är en del av al-Qaida och Islamiska Staten i Irak och al-Sham (ISIS). Idag har flertalet kommit hem – vissa har skadats i strid – och uppemot 20 svenskar kan ha dött i Syrien.
När det under hösten 2012 uppdagades att ett flertal unga svenska män begett sig till Syrien så påbörjade vi ett forskningsprojekt för att förstå kontexten i resandemönstret, hur detta kan förebyggas före avresa, men också vad som kan göras då individerna kommit hem.
Efter ett stort antal intervjuer i Sverige på lokal nivå med företrädare för polis, socialtjänst och kommun, frivilligorganisationer, moskéer, Migrationsverket med flera så uppstod en bild av vilken vi drar tre lärdomar som kan vara av den nya polisorganisationens intresse.
I den nationella handlingsplanen för att motverka våldsbejakande extremism (skr. 2011/12:44) ”avser regeringen att verka för att stärka samverkan och kunskapsutbytet på lokal nivå mellan myndigheter, kommuner, organisationer inom det civila samhället och andra aktörer när det gäller arbetet med att förebygga och motverka våldsbejakande extremism.”
I flertalet av de intervjuer som genomförts så framgår att det finns brister i samverkansstrukturer, informationsdelning och kunskapsspridning. Detta gäller främst mellan, men också inom, myndigheter samt mellan myndigheter och civilsamhället. Vad vi uppmärksammat är att det finns en omfattande kunskap och erfarenhet inom respektive organisation gällande individer som befinner sig i riskzonen för såväl kriminalitet, våldsbejakande extremism samt de som är på väg att åka till konfliktzoner för att strida.
Givetvis finns goda exempel på pågående lokala samverkansformer – etablering av sociala insatsgrupper är ett exempel på detta.
En effektivare samverkan skulle ge polis och andra aktörer en djupare kunskap och förståelse om individer och grupper och därmed en möjlighet till effektivare preventionsarbete. Ett problem som identifierats är att ingen direkt äger frågan, men också avsaknaden av ett helikopterperspektiv.
I flera av de fall av individer som rest till Syrien för att ansluta sig till väpnade grupper så har en framgångsfaktor i det förebyggande arbetet varit familjers intervention.
Ett exempel som är värt att belysa är ett fall där polis och socialtjänst stöttade föräldrar och syskon till en ung man som var på väg att resa till Syrien för att ansluta sig till en av de väpnade islamistgrupperna. De lyckades förhindra att han reste ner och sparade honom möjligen livet.
Under vår forskning har det också framkommit att många mödrar kontaktat polis, socialtjänst och Säkerhetspolisen och bett dem hindra att deras söner reser till Syrien. Juridiskt är det svårt att hindra detta då många av individerna är myndiga och det inte heller är olagligt att resa till konfliktzoner, delta i terrorträning eller ansluta sig till terroristgrupper. Dock så finns här möjlighet att ge stöd till familjemedlemmar – något som exemplet ovan illustrerar.
Samverkan och erfarenhetsutbyte mellan aktörer är viktigt både vad gäller individer och grupper, men också vad gäller lyckade insatser.
I intervjuerna framkom ett behov av ökad kunskap gällande våldsbejakande extremism och den nuvarande trenden om resandeproblematiken till Syrien. Säkerhetspolisen bedriver idag korta utbildningar för polis i dessa frågor – vilket är bra.
Kunskapen som finns hos de aktörer som verkar inom ett lokalsamhälle nyttjas dock inte i den utsträckning som det skulle kunna göra. En frivilligorganisation kan till exempel besitta enorma kunskaper om sociala strukturer och kriminalitet som inte kommer polisen till gagn. Liknande exempel har vi också stött på vad gäller de utländska stridande till Syrien.
Vad som behövs är ett partnerskap mellan fler myndigheter, organisationer och föreningar i det lokala civilsamhället. På så sätt kommer också polisen närmare medborgarna och de problem som de identifierar. I ljuset av detta har de lokalt placerade polisorganisationerna en avgörande betydelse.
Internationella erfarenheter pekar också på att samverkan och partnerskap till civilsamhället, stöd till familjer samt kunskapshöjande åtgärder bidrar till ett effektivare förebyggande av våldsbejakande extremism.
Linus Gustafsson, Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren
Forskare vid Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier (CATS) vid Försvarshögskolan
