Världsmästarna

Sörmlandspolisen vill gärna gräva guld i USA. En gång till. Kampen inleds mot Örebropolisen på en sumpig plan i utkanten av Eskilstuna.

Regntunga skyar på Ekängens IP i Eskilstuna. Brasilien känns precis så långt borta som det är för det svenska landslaget. Men fotbollsspelarna framför oss har redan vunnit VM i år. Nu tänker de göra allt för att försvara titeln.

– Ni som var med i USA vet ju hur jag vill att ni ska spela fotboll. I anfallsspel vill jag att ytterbackarna trycker upp ganska långt. Var offensiva. Och så stänger ni den här ytan.

Peter Eriksson, coach, visar med pennan på en liten whiteboard var på planen Södermanlandspoliserna inte får lämna några luckor. Och så avslutar han,
– Håll ett högt tempo. Vi har fler avbytare än de har. Det här orkar vi.

I februari tog Södermanlandspolisens fotbollslag under namnet Team Sweden hem guldet i USA, närmare bestämt Orlando, i det första officiella fotbolls-VM för poliser.
– Vi är ju faktiskt de enda världsmästarna, säger coachen Peter Eriksson. Han har glimten i ögat, men stoltheten går inte att ta miste på. Och det är här, på Ekängens IP i Eskilstuna, som kampen för att försvara titeln börjar med den första kvalmatchen inför SM.

Örebropolisen står för motståndet. Lagen har inte mötts tidigare men Södermanland känns ganska säkra på sin sak. Örebro har bara fått ihop nio spelare och har därmed bara har två avbytare till sitt sjumannalag. Södermanland är elva på plats. Flera av dem spelar också i andra lag. Alltifrån veteranfotboll till division ett.
– Men man vet aldrig. Örebro har många poliser. Vi vet inte vilka av dem som är här just i dag och hur bra de är, säger Ludvig Hellman, 27.
Han jobbar på ordningen i Nyköping och spelar också division-ett-fotboll i Bissarna. Fotbollen tar det mesta av hans fritid, men det är det värt.
– Jag vill hålla på så länge jag kan. En dag är man för gammal.

Matchbollen är den officiella VM-bollen för 2014. Den ser lite plastig ut och någon säger att den känns som en badboll. Det passar bra, för planen är fullkomligt dyblöt. På sina ställen är det glest med gräs tuvorna är som gjorda för ett magplask. Ett tag diskuterar man att försöka byta plan men enas i stället i ett ”äh, nu kör vi”. Tiden är begränsad. Två gånger 25 minuter. Sedan ska många vidare till jobb.

Muhammed Tahsin, domare och domaransvarig för Södermanlands fotbollsförbund, blåser igång matchen. Det dröjer inte länge innan första målet sitter. Henrik Thomsen passar Ludvig Hellman och Örebros målvakt Jonas Olofsson har inte en suck. Örebroarna rör sig inte lika snabbt över planen som Södermanland. Han blir ofta lite ensam där uppe i målet men sliter hårt och får cred av motståndarna för sina snygga räddningar.
– Han är verkligen kung i målet.

Något lugnare är det för Tobias Persson som vaktar Södermanlands mål. Han var inte med i USA. Men nästa VM hoppas han få följa med och SM räknar han med att spela. Laget har tre målvakter, men Ruben Höjer är i år assisterande coach i stället och den som oftast står i mål, Daniel Neren, är på utbildning i dag.

Lagom till avspark får matchen en liten publik bestående av Elin Johansson och Ebba Bergsten. Ebba följer koncentrerat matchen. Kanske inte fullt så mycket med inriktning på resultatet som med intresse för att det rör på sig och att spelarnas tröjor har glada färger. Hon är 8 månader och pappa David Bergsten spelar back. Mamma Elin Johansson är också polis i Eskilstuna, men just nu föräldraledig. Matchen är ett bra tillfälle att träffa kollegorna.
– Det är en salig blandning av folk verkligen. Det är så kul att de kan göra något tillsammans, säger hon.
Själv spelar Elin Johansson inte fotboll. Hon satsar på Å-loppet i stället.
– En dryg mil. Vi kan väl säga att målet blir att klara det på under femtio minuter, säger hon.

Enligt Peter Eriksson finns det en del kvinnliga poliser som spelar fotboll i Södermanland.
– Men det krävs ju att någon ska ta tag i det och sätta ihop ett lag och det har tyvärr inte funnits här.
Inte heller på VM var Sveriges kvinnliga poliser representerade. Intresset var helt enkelt inte tillräckligt stort.

Att dra ihop ett lag som har tid med träning och matcher är inte helt okomplicerat. Speciellt som de flesta aktiva har yttre tjänst och oregelbundna arbetstider. Det är ingen nackdel för Södermanland att deras coach också är planerare. Frågan är ju om Peter Erikssons anpassar fotbollen efter arbetet eller arbetet efter fotbollen?
– He he, nästa fråga… Nej men ärligt, visst är det bra, blir det lite vaga svaret.
Spelarnas yrke påverkade också förra årets SM i ganska stor utsträckning. Stockholm var till exempel inte med alls. Det kom en amerikansk president emellan.

– Men det är ju ingenting som hindrar att fler lag från Sverige åker till VM. Det var ju till exempel flera från USA, säger Jan-Olof Pettersson av laget kallad Lollo, lagledare och sponsorfixare åt Södermanland. Det var mycket tack vare honom som de kom iväg till USA även om spelarna fick betala en del själva. Om fotboll kan han inte ett dugg enligt egen utsago.
– Men att vara lagledare är ju samma som det jag gör på jobbet. Jag är yttre befäl till vardags.

En polisbil har rullat upp på gångbanan bakom planen och publiken har utökats med Magnus Ingårda och Simon Jonsson. Magnus var med och spelade i USA och räknar med att kunna bidra i SM.
– Men då får de planera lite bättre. I dag är jag i tjänst.
Vilka som kommer att åka på nästa VM är definitivt inte klart.
– Nej det kan tillkomma nya och vi får inte bli någon klubb för inbördes beundran. Ingen ska känna sig säker på sin plats. Då kanske det slarvas med träning och så, säger Lollo.

Det uppstår diskussion om glidtackligar. Egentligen är det emot reglerna i svensk sjumannafotboll. Men båda lagen vill tacklas. Domaren säger ok. Han blåser av första halvlek strax efter att Joakim Dahl har satt det tredje målet assisterad av Ludvig Hellman.
– Det ser bra ut, men ni börjar bli lite okoncentrerade. Ni måste ta snabbare, enklare beslut. Det här kan vi nog rulla ut ganska enkelt, säger Södermanlandscoachen.
Ruben Höjer lägger till att laget är kass när motståndarlaget har hörnor.
– Sök upp en kille och täck honom.

På Örebros planhalva lever hoppet.

– Nu blir de övermodiga. Det är då vi har chansen, säger Johan Granberg.
Mathias Persson i Örebrolaget verkar känna Ludvig Hellman sedan tidigare.
– Ska inte du ta och vila lite, ropar han till division-ett-spelaren som satte det första målet och inte ser det minsta trött ut.
Han kommer att vara inblandad i åtminstone tvåmål till innan matchen är slut och svarar Örebrokollegan med ett leende.

En bit in i andra halvlek gör Örebro äntligen mål.

– Skriv att det var felpass, säger Johan Åvall, Örebros nummer 7.
Det är lagkaptenen, Daniel Lindh, som satt den. Och skämt åsido är han tydligen den mest väntade målskytten. Han kommer också att bli Örebros enda den här dagen.

Södermanland får utökat stöd från ”läktaren”. Ytterligare en polisbil dyker upp. Kollegorna har koll på förmiddagens begivenhet och i Eskilstuna är det lugnt. En äldre dam kommer nyfiket fram med sin hund och undrar vad som står på eftersom det är så mycket poliser på idrottsplatsen. Någon skojar om att det är en högriskmatch. När damen fått läget förklarat för sig skrattar hon hjärtligt, stannar och småpratar en stund för att sedan fortsätta hundpromenaden. Så småningom får Magnus Ingårda ett samtal och kör iväg.

Nej någon högriskmatch rör det sig inte om. Frågan är vad man utifrån svenskt säkerhetstänk skulle säga om VM i Orlando. Kanske inte så mycket med tanke på supportrar som på spelarna själva.
– Vi bodde på samma hotell som Chicagopolisen. Så vi snackade en hel del med dem. De hade sina vapen liggande bredvid planen när vi spelade, berättar Södermanlandslagets lagledare och sponsoransvarige Jan-Olof Lollo Pettersson.
– De tyckte inte vi var kloka som gick runt obeväpnade på fritiden.” That´s not safe”, sa de hela tiden. Å andra sidan var ju Walesarna där och de bär ju inte vapen alls. Helt galet tyckte jänkarna.

En del av de svenska spelarna har fortfarande lite kontakt med kollegorna från Chicago. Att det är väldigt olika att vara polis, beroende på vilket land du jobbar i, blev uppenbart under VM. Att till exempel, som Chicagopoliserna, ha bilen proppad med ammunition hemma på uppfarten, för att vara redo för en skolskjutning, känns ganska långt borta för ett yttre befäl vid Eskilstunapolisen.

Örebroarna ser ganska trötta ut. Deras förhoppning om att Södermanland skulle slappa till sig grusas efter hand. Taktiken att ta det lugnt och spela enkelt verkar inte hålla. När Staffan Grenehammar, assisterad av Henrik Thomsen, smäller in det sista målet är det Södermanlands sjunde. Örebro stannade vid ett. Men ärligt talat var det ett tag sedan de tränade tillsammans.
– Det var väl förra året när vi spelade SM, erkänner örebrospelaren Oskar Angermund.
– Och vi mötte ju faktiskt världsmästarna.
Daniel Lindh fyller i med att det inte är lätt att hinna med när man jobbar dygnet runt och dessutom har familj.
– Men nästa år. Då ska vi i alla fall träna. Då jäklar.
När de till slut får höra att Södermanlands coach är planerare klarnar det.
– Ah det är så klart så man ska göra, utbrister Daniel Lindh och försvinner bort mot bilarna.

– Svinbra jobbat. Men tänk på framöver att inte transportera så mycket boll själva när ni blir trötta.
Peter Eriksson är nöjd med spelarnas insats. Eftersnacket hålls kort. Spelarna är redan på väg in i duschen. Samtalet går över till att handla om hur kul det ska bli att åka till Halmstad och dricka öl. Och spela SM då så klart. Innan USA var det många som inte kände varandra alls. Nu känns de väl sammanväxta och vänskapliga pikar haglar i det sunkiga omklädningsrummet. Någon får för femtioelfte gången höra om sin långa shoppinglista på USA-resan. En annan får höra klagomål på sin benägenhet att skada sig. Snart är det över för den här gången och när nästa match blir och vem de möter är inte klart i skrivande stund.

När laget droppar av från det trånga omklädningsrummet på Ekängens IP har molnen glesnat något. Kanske är det inte längre riktigt lika kyligt i luften. Och nog känns fotbolls- VM lite närmre nu.

Rättelse: I papperstidningen har det tyvärr smugit sig in ett fel i reportaget. Den spelare som på sidan 17 ses bära den officiella landslagströjan heter Emil Revahl och inte Robert Andersson.