Vi kör norrut. Anders Elmqvist, chef för tekniska roteln i Kalmar, vänder sig mot baksätet då han berättar. Han berättar om ryktena, misstänksamheten, rädslan och hur lokalsamhället delades i två läger. Utanför bilens fönster hårdbakas det karga öländska landskapet av solen. Vid avfarterna nära Färjestaden, Borgruinen och Sandvik slingrar trafiken långsammare. En och annan bil med utländska registreringsskyltar stannar till vid Alvaret men ingen går ut, det är för varmt. Det är svårt att föreställa sig de avlövade och vindpinade träden, mörkret och den totala avsaknad på turister som rådde då morden i Flakeböle skedde i luciatider.
– Åker vi i en målad bil vet folk genast att vi är på väg. Budkavlen går. Föreställ dig hur det är att spana i en miljö där alla känner alla. Där varje person och varje bil som kommer utifrån noteras. Där många är släkt och det finns tusen skäl att inte berätta allt, säger Anders Elmqvist.
Det var i december 2012 som räddningschefen ringde honom och berättade om en våldsam garagebrand. En man, en kvinna och en hund låg döda, arrangerade i en triangel. Mord eller utvidgat självmord var de första tänkbara teorierna. Senare skulle det visa sig att ett kassaskåp med okänt innehåll skurits upp med vinkelslip. Innan räddningschefen avslutade samtalet tillade han att det fanns en oroande omständighet. Det döda paret var vänner med en man som åtalades och friades för mord 2006 efter det att hans mor och dennas sambo hittats innebrända i Byxelkrok.
Detta har hänt
Ett antal anlagda bränder har tidigare drabbat norra Öland.
57-åringen åtalades 2006 misstänkt för att ha mördat sin mor och hennes sambo, men friades.
På luciadagens kväll 2012 mördas en man och en kvinna vid sitt hem i Flakeböle på norra Öland. Mannen har slagits medvetslös och sedan lämnats att dö av rökgaser. Kvinnan är skjuten med ett hagelgevär. De båda hittas i ett nedbränt garage.
2013 dömer tingsrätten 57-åringen till livstids fängelse för morden. Hovrätten fastställde domen som inte togs upp till prövning av Högsta Domstolen.
För Anders Elmqvists del började historien emellertid redan 2005 då han undersökte en plats på norra Öland där ytterligare en person brunnit inne. Den dödes granne, som senare skulle bli känd som 57-åringen, kom fram och började prata.
– Han var trevlig, minns jag. Han ville gärna hjälpa till och låna ut en presenning men vi avböjde.
Anders Elmqvist understryker att 57-åringen fällts för två mord, varken mer eller mindre. Men sedan konstaterar han att människors historia har betydelse. Grannarna och vännerna dömde 57-åringen informellt trots att han friades för morden 2006. Men sakta delade sig sympatierna. En del barndomsvänner ställde upp för 57-åringen och allt fler hävdade att han omöjligen kunde vara en mördare.
När det andra dubbelmordet inträffade revs såren upp igen. Medan skräcken växte ökade pressen på polisen. Människor som hade de tidigare olösta morden i färskt minne krävde resultat.
57-åringen omgående blev högintressant i utredningen, inte minst då det visade sig att han varit i huset och utfört snickeriarbete under morddagen, är ofrånkomligt. Ryktena gick redan i bygden där det fortfarande lever äldre människor som aldrig har lämnat ön. I små byar där folk inte brukade låsa ytterdörren reglade och låste man nu. Jaktvapen plockades fram och placerades inom räckhåll från sängen.
Samtidigt fanns ett mångbottnat motstånd mot att samarbeta med polisen. Anders Elmqvist beskriver en vrå av Sverige där ord vägs på guldvåg, släktband betyder mer än lag och en tystnadskultur breder ut sig. Han säger att han är övertygad om att det finns åtskilliga personer som vet sådant som de inte vill berätta.
Med hjälp från Rikskrim kartlade Kalmarpolisen 57-åringens ekonomi och telefoni. Två man från Riksmordkommissionen anslöt för att strukturera den snabbväxande faktabanken och gärningsmannaprofilgruppen bidrog med expertis. Ändå stagnerade utredningen. Det stod klart att den misstänktes ekonomi var katastrofal, han hade miljonlån med skyhög ränta och huset som säkerhet. Men det var och är fortfarande en gåta i vilket svart hål regelbundna löner och lånepengar försvann. Mannen spelade inte, hade inga extravaganta levnadsvanor och en säker inkomst.
– Vi hade indicier som att hans telefon var avstängd under den kritiska tidpunkten och att vittnen sett honom köpa sju liter diesel. Att han kände offren. Men ingenting som höll hela vägen.
Anders Elmqvist anser själv att han är en entusiastisk yrkesman. En person som hävdar att det är roligt att gå till jobbet. Tekniker är han sedan 15 år, polis sedan ytterligare två decennier. I sitt yrke, tycker han, att han har nytta av allt han gjort i livet. Från experimenterandet med raketer som barn till den vuxne mannens koncentrationskrävande hobby att bygga flaskskepp. Metodisk, noggrann och lugn.
Men i efterdyningarna av branden i Flakeböle vreds stresskranen på. Allmänheten ville att en gärningsman skulle dömas, dessutom fanns ledningens resultatkrav. Stora resurser satsades och arbetet med att lösa andra brott lades åt sidan. Som chef för tekniska roteln hade Anders Elmqvist tolv underställda. Sedan tillkom ytterligare 25 poliser som arbetade med utredningen. Elmqvist blev koordinator för helheten med ansvar för en egen budget, lönesamtal och fakturor. Dessutom arbetade han som tekniker på fältet.
– Jag hade utredningen i bakhuvudet 24 timmar per dygn. Tre på natten låg jag vaken och undrade vad jag hade glömt att göra. Det funkade bara inte. Tack och lov förstod ledningen situationen och löste den genom att tillsätta en administrativ chef så att jag kunde koncentrera mig på morden.
Det blev 57-åringens dåliga ekonomi som till slut fällde honom. Polisen ville inte röja sitt intresse för honom genom att göra en husrannsakan. I stället passade man på då Kronofogden beslagtog mannens sju jaktvapen. Åklagaren beslutade i sin tur om beslag av hans hagelbössa. Metoden har kritiserats i efterhand, men Anders Elmqvist säger att han inte är sömnlös för det han kallar en kreativ lösning. Det blev också Elmqvist som till slut presenterade det sista avgörande beviset för sina kollegor då de satt i ett rum tillsammans med Gärningsmannaprofilgruppen under en dagslång genomgång.
– Att berätta för kollegorna om att offrets blod fanns på bössan är det största jag har varit med om som tekniker. Lättnaden i rummet var så stor att den nästan gick att ta på.
Bilen stannar i Flakeböle. Boningshuset är oskadat men ett par meter bort syns en betonggrund. Här stod det nu nedbrunna garaget, proppfullt med gamla maskiner, verktyg och allt annat som en mångsysslare kan ha nytta av. Anders Elmqvist beskriver stämningen som rådde på platsen då han anlände. Som om tiden stannat och livet fortsatt någon annanstans – och känslan är densamma två år senare. Inga nya människor har flyttat in och de som bodde här kommer aldrig tillbaka. Strax innan kvinnan dog var hon i färd med att laga den öländska specialiteten ”lufsa”. Ugnen var avstängd och den ugnspannkakslika rätten färdiggräddad. Hennes make befann sig i trädgården eller i det nu nedbrunna garaget.
– Hon förstod nog att någonting var mycket fel och rusade ut. Då blev hon skjuten.
Anders Elmqvist tystnar. Morden i Flakeböle har redan gått till kriminalhistorien med sina 8 000 sidor förundersökningsprotokoll. Som tekniker tycker Elmqvist att det rör sig om ”det” fallet. Kanske karriärens höjdpunkt. Som svar på frågan om vad han kommer att ta med sig till andra brottsplatser och vidare i livet svarar han efter betänketid:
– Att gärningsmannen var en helt vanlig person som arbetade, hade familj och planerade sin semester. Som du eller jag och i det finns något mycket skrämmande.
”Mjuka frågor blir viktiga”
Mjuka frågor blir extra viktiga när man utreder brott i en miljö där alla känner alla och ryktena går, framhåller biträdande spaningsledaren Ulf Einarsson.
– På norra Öland var folk fruktansvärt rädda och uppdelade i två läger. Dessutom har flera av utredarna kopplingar till trakten, det är klart att det blir mycket känslor.
Under en kort period gick ryktena om att någon skulle ta lagen i egna händer och ge sig på 57-åringen. Risken bedömdes till slut som liten.
När det stod klart att mycket arbete återstod bad spaningsledningen om förstärkning.
– Det är alltid en balansgång. Då ett ärende inleds är man kanske försiktig med att äska folk. När det väl var gjort fick vi press på oss både från internt håll och av samhället. Efter en tid kände vi att vi trots alla förhör och åtgärder inte förde ärendet framåt som vi ville. Medarbetarna gick på knäna med krav från alla håll.
Då väcktes tanken att de som ville då och då kunde träffas på någon pub för att äta och ta några öl.
– En simpel grej kanske men det betydde mycket för arbetsmiljön. Folk kom upp på tårna och fick tillfälle att prata ut informellt. De fick kraft att slutföra.
