Ett ärr på hakan. Några centimeter. Mycket mer skiljer inte Jonas, Magnus och Fredrik åt. Och ja – alla är de poliser.
Ett ärr på hakan. Några centimeter. Mycket mer skiljer inte Jonas, Fredrik och Magnus åt. Och ja – alla är de poliser.
– Det är ju så man undrar om man är riktigt nykter, skojar en äldre kollega när Magnus, Fredrik och Jonas radar upp sig uniformerade i polishusets lunchrum.
Jag förstår honom. Synen är lätt surrealistisk.
Många av arbetskamraterna vill titta, säga något fyndigt eller leta efter skillnader. Någon tar en bild med mobilen. Trots att bröderna är obekväma med fotografering tar de uppmärksamheten med ro.
– Stan är liten. De flesta här vet vilka vi är och känner de inte mig så känner de någon av de andra. Hälsar en på gatan så hälsar jag alltid tillbaka även om jag aldrig sett människan förr. Det blir enklast så, säger någon av dem.
Gul, röd och Blå
När de var små kläddes de i olika färger för att omgivningen skulle ha lättare att hålla isär dem. Fredrik var gul, Magnus röd och Jonas blå.
De är 32 år och har två äldre bröder. En är tio år äldre. En tre år äldre.
Fredrik är äldst, Magnus i mitten och Jonas yngst.
Magnus är den av trillingarna som hör hemma i polishuset i hemstaden. Han blev klar med utbildningen först och har jobbat som polis i snart sex år.
– Det var en barndomsdröm. Under gymnasiet funderade jag på brandman ett tag – men det blev polis.
Han gick utbildningen i Växjö. Under sitt sista år kunde han stöta på lillebror Jonas i korridorerna.
Fredrik, som är född först, har bara jobbat som polis i ett år. På gymnasiet gick han handel och administration och fick fast jobb ganska snabbt. Han trivdes men jobbade extra som ordningsvakt på kvällarna.
– Redan då hade jag mycket kontakt med polis och räddningstjänst. Idén om att jobba med något åt det hållet växte nog i mig.
Han sökte till slut och kom in i Stockholm. Efter att ha gjort aspiranten i Gävle är han nu tillbaka i sin hemstad och pendlar till jobbet i en närliggande ort. I höst blir han arbetskamrat med Magnus på uppväxtorten. Det ser bröderna som en positiv grej, även om de säkert kommer att blandas ihop då och då. De kommer att få vara noga med att skriva första bokstaven i förnamnet när de rapporterar och i samma bil får de inte åka. Det får inga närstående eftersom de inte behöver vittna mot varandra.
– Att åka tillsammans skulle ju vara rättsosäkert på flera sätt. Svårt att veta vem som sagt eller gjort vad. Det vill vi liksom inte bjuda på i alla fall, säger Magnus.
Jonas, som bor och arbetar i större stad, gillar anonymiteten. Där är han inte ”en av trillingarna”. Däremot har tanken slagit honom att hans bröder skulle kunna bli påhoppade av någon han haft att göra med i jobbet när de hälsar på honom.
– Här hemma vet ju alla att vi är tre. Även vissa kriminella. Så är det inte där. Någon skulle ju kunna ge sig på Magnus eller Fredrik för att de tror att det är jag.
Det där med att få skit för något man inte gjort själv är killarna väl bekanta med. Under uppväxten hände det hela tiden.
– Om det var något i skolan eller så var det väl säkrast att sätta dit allihop.
Tonårstiden var tuff. Tre killar som var trötta på att ha sina kopior omkring sig hela tiden. Hemma, i skolan och på hockeyn. De slapp dela rum, men fel tröja kunde ändå hamna i fel garderob och det räckte ibland för att det skulle braka loss ordentligt. Konflikterna blev fler när deras tre år äldre storebror flyttade hemifrån i samband med att han började gymnasiet. Han var den som hållit ordning på syskonsämjan. Föräldrarna kan inte ha haft det lätt med alla duster som ägde rum i huset konstaterar bröderna.
– Men det var ju en hockeymatch när jag tror att vi var sams, flinar Magnus.
Och när de packade ner en pall Oboy, hundra mackor och åkte ut och fiskade utanför mormor och morfars stuga en bit utanför stan var det också ganska lugnt.
Efter att de flyttade hemifrån tog bråkandet slut. I dag står de varandra nära.
Men de upplever inte att de har den där närmast magiska samhörigheten vissa tvillingar tycks ha.
– Min sambo är tvilling. Hon och hennes syster kan få ont på samma ställe samtidigt och de ringer varandra varje dag. Ibland två gånger, berättar Magnus.
Trillingarna skojar lite om att det skulle bli ett väldigt ringande om de skulle upprätthålla den rutinen.
Enligt egen utsago har de aldrig jämfört sig så mycket med varandra. Inte ens under de stormigare åren. I skolan hade de liknande betyg. Magnus och Fredrik tog körkort samma dag. De mötte till och med varandra i en korsning under uppkörningen.
Magnus och Jonas gick gymnasiet ihop och har också båda blivit pappor med bara ett knappt år emellan. Det gör att Jonas funderar på om det kan vara så att han och Magnus står varandra närmre genetiskt.
– Men vi vet inte. Jag är osäker på om ens mamma vet. Jag har för mig att hon sagt något om att två av oss är enäggstvillingar och jag har nog tänkt att det är jag och Magnus. Men vi har aldrig brytt oss om att reda ut det där.
När de föddes, sex veckor för tidigt, var det dock Jonas som var mest annorlunda. Han är yngst och var också minst.
– Jag vägde bara 1,6 kilo. De andra 2,1 var. Ingen av oss var ju så stor direkt.
Jonas är fortfarande minst. Bara 190 centimeter mot brödernas 191 och 193. Han drar också en storlek mindre i skor. Han intygar att han kan leva med det.
Fredrik ser det enbart som en fördel att hans båda bröder, trots att de är några minuter yngre, har mer yrkeserfarenhet än vad han har.
– Vi pratar en del jobb och jag har ju alltid någon att fråga om saker. Det är jättebra.
Han känner heller ingen bitterhet över ärret på hakan som Magnus i samarbete med en bandyklubba orsakade en gång i barndomen.
– Nej, det gör ju att man ser att det är jag. Och när jag var yngre tyckte jag det var lite tufft också. Jag är snarare tacksam.
Fakta trillingar
År 2012 föddes 32 trillingar i Sverige. Det var 0,03 procent av det totala antalet födda.
Trillingar kan vara resultatet av ett, två eller tre befruktade ägg. Enäggstvillingar eller – trillingar är genetiskt identiska och ofta mycket lika. Barn som kommer ifrån olika ägg är inte mer lika än vanliga syskon.
Källor: Svenska Tvillingklubben och Vårdguiden
Att det blev samma yrke för trillingarna tycker de egentligen inte är så konstigt. De har ju följts åt i det mesta.
– Och visst brukar väl morsan säga något sådant att vi alltid ville vara där det hände – att vi var väldigt intresserade av blåljus och så, säger Jonas.
Och så är det fortfarande. De jobbar alla i ingripandeverksamheten.
Magnus funderade en kort period på att bli hundförare. Men han fick tänka om när sambon visade sig vara allergisk.
För Jonas och Magnus, som båda har varsin liten son, kan skiftjobbet också tära på sömnen mellan varven. Men de vill inte byta.
– Det var ju det här vi ville när vi drömde om att jobba som poliser.
