Talesättet ”Lögn, förbannad lögn och statistik” skulle kunnat vara namnet på Stefan Holgerssons bok. Men så svepande vill han inte beskriva de fall av missvisande information som han under ett decennium har samlat på sig och analyserat. (Uppdaterad 29 oktober)
Talesättet ”Lögn, förbannad lögn och statistik” skulle kunnat vara namnet på Stefan Holgerssons bok. Men så svepande vill han inte beskriva de fall av missvisande information som han under ett decennium har samlat på sig och analyserat. (Uppdaterad 29 oktober)
Polisen och forskaren Stefan Holgersson är inte precis känd för att välja den enkla vägen. Hans rön om bland annat pinnjakt och uppblåst statistik har skapat en rad rubriker genom åren och inte setts med blida ögon av delar av kåren.
Men förra året tilldelades Stefan Holgersson Civilkuragepriset, instiftat av tre av Polisförbundets chefsföreningar, för sin forskning. Och några månader senare värvades han av Rikspolisstyrelsen, som i samma veva tryckte upp hans rapport om polisens trafiksäkerhetsarbete.
Nu kommer Stefan Holgersson med boken Polisen bakom kulisserna, som Polistidningen fått tjuvläsa. I den skriver han bland annat om rubriker i media om att polischefer skulle ha ljugit.
”Det är visserligen inte otänkbart att polischefer medvetet kommer med lögner. Flera exempel som lyfts fram i denna bok indikerar att så kan vara fallet. Men jag har försökt att problematisera och hitta en förklaring till att missvisande och kanske direkt felaktig information kan ha andra orsaker”, skriver han.
Boken beskriver en rad tillfällen då polisens statistik eller uttalanden inte stämt med verkligheten. Bland annat tar han upp den så kallade Hatbrottsjouren, som varken hade jour eller arbetade på det sätt som man sa till medierna, och Husbyskjutningen, där en 69-årig man låg död i sin lägenhet, samtidigt som pressen fick beskedet att han körts till sjukhus i ambulans.
Misstag är förstås en faktor, konstaterar Holgersson, särskilt i akuta skeden. Uppgifter som passerar i flera led kan också filtreras och förvrängas längs vägen. Men enligt Holgersson har det även utvecklats en kultur inom polisen som går ut på att man ska måla upp tilltalande bilder.
Ingen inblandad nämns vid namn, även om det många gånger ändå framgår vem det handlar om. Boken är också försedd med källhänvisningar för den som vill fördjupa sig i de bakomliggande historierna.
En av de namnlösa cheferna säger enligt boken till Holgersson:
”Det är klart att polisen måste få göra som andra organisationer och redovisa saker på ett sådant sätt så att allmänheten får en positiv bild av verksamheten.”
Holgersson valde att inte svara.
”Det han just sagt var precis det jag hade försökt förklara för honom. Att det var problematiskt när polisen anammade samma taktiker som andra organisationer för att bygga upp tilltalande bilder av verksamheten. Och nu medgav han att det förekommer och att han tycker det är helt okej.”
Ett kapitel i boken har rubriken ”Romregistret” och tar upp turerna kring Skånepolisens analysfil med tusentals romer. Den mediehanteringen kunde ha utvecklats till en helt egen bok bara den, enligt Holgersson själv.
Det gäller fler delar av boken, då Holgersson bland annat kortfattat resonerar kring polisutbildningen, som han anser borde vara fyraårig. Boken belyser även den gigantiska omorganisationen.
När det gäller den nya Polismyndigheten är frågetecknen många, konstaterar Holgersson. Han befarar bland annat att resultatet – tvärt emot de uttalade intentionerna – blir att polisen kommer än längre bort från medborgarna. Han tvivlar också på att chefsnivåerna i slutänden verkligen blir färre än idag.
”Trots motsatta ambitioner har tidigare omorganisationer resulterat i fler chefer och större staber. Kan det bli så även i detta fall?” skriver han.
”En del kommer nog att uppfatta det som illojalt”
Kritik kan framföras på många olika sätt: sakligt, indignerat, hätskt … I Stefan Holgerssons bok kombineras den skarpa kritiken med en annan känsla. Jag får intrycket av att han så gärna vill att polisen ska göra rätt att det nästan värker i honom.
Kan man kalla det kärlek?
Frågan tycks få Stefan Holgersson att studsa till där i andra änden av telefonlinjen. Han svarar upprymt:
– Jag har inte tänkt på det så, men nu när du säger det.
Stefan Holgersson arbetar med utvecklingsfrågor för Rikspolisstyrelsen, parallellt med fortsatt forskning vid Linköpings universitet. Trots det känner han att han inte får bidra till utvecklingen av polisen på det sätt han skulle önska.
– Förre kanslichefen Kalle Wallin tog in mig för att granska Pust. Jag får uppdrag att titta på enstaka företeelser, men annars är de måttligt intresserade av att använda mig så som jag vill. Jag skulle vilja ha en chefsposition där jag kan påverka istället för som nu stå på läktaren.
Han beskriver sin bok som en gåva – ett bidrag för att utveckla polisen.
– Det vore förstås bättre om det löstes internt, men jag har inte fått det spelrummet. Jag är skolad i att problem ska lyftas för att kunna lösas, medan kritik inom polisen många gånger ses som ett hot som man måste hantera.
Vägen till boken har kantats av försök som inte hållit måttet. Första versionen slängde han själv i soptunnan – den var för akademisk. Andra versionen dissades av pappan, som också är gammal polis.
– Han sa att den var skit.
Därför skrev Holgersson en tredje version, som han själv ger ut, någon gång i mitten av november.
Skulle man kunna beskriva boken som en handbok för polisgranskare?
– Det finns en sådan aspekt, absolut. Om de som granskar polisen blir proffsigare så kommer polisen att tvingas hantera det. En del kommer nog att uppfatta det som illojalt. Men det ligger lite grann i sakens natur. Om alla inom polisen var för öppenhet skulle boken inte behöva finnas.
Stefan Holgersson berättar att han under året sökt 20 chefsbefattningar inom den nya organisationen, utan framgång. Hans bild är att poliserfarenhet inte värderas särskilt högt och att forskningen snarast ligger honom i fatet.
Var är du inmappad någonstans?
– Jag är en av 450 som ingår i något som kallas den interimistiska organisationen, men vad det innebär har jag inte kunnat få några svar på. Jag har påpekat att jag forskat i 17 år och att det vore kul om jag fick användning av det. Då fick jag höra att det är många unga som åker radiobil så det är bra om det finns några äldre också. Det senaste beskedet är att jag ska höra av mig igen om några veckor.
Komplettering: Stefan Holgersson har nu fått ett mejl där det framgår att han från den 1 januari ska åka radiobil i Botkyrka i södra Stockholm.
Några tidigare artiklar om Stefan Holgersson:
”Ingen kappvändare” 2013
