Det som förr mest var ett signum för sjömän, luffare och kåkfarare sitter numera på var och varannan kropp. Men hur tatuerad kan man vara som polis?
En ros, ett personnummer, en drake, ett AIK-märke eller barnens namn. Det som förr mest var ett signum för sjömän, luffare och kåkfarare sitter numera på var och varannan kropp. Men hur tatuerad kan man vara som polis?
Längs Veronica Blomquists högra överarm böljar en rödvitblå amerikansk flagga. Lite längre ner, på insidan av underarmen, står det ”Alex – Leia – Echo”. Det är barnens namn. På den andra armen kan den som kommer nära läsa Oscar Wilde-citatet ”Every saint has a past and every sinner has a future” och på halsen, bakom örat, har hon tre stjärnor. För att bara nämna några av hennes tatueringar.
– Man kan läsa mina tatueringar som en bok, de är en del av mitt liv, säger hon.
Det är nu tio år sedan Veronica Blomquist började på polisutbildningen. Hon var tatuerad redan då, men bara på ställen som inte syntes så tydligt. För henne är tatueringarna ett sätt att uttrycka sig, ett intresse och en passion. Hon jämför det med att andra är intresserade av kläder och skor.
Som polis i yttre tjänst, på Norrmalm i Stockholm, har Veronica Blomquist nästan bara positiva erfarenheter av att ha ett utseende som sticker ut.
– Många av de vi möter i jobbet är ju också tatuerade. Det händer ofta när jag sitter i bilen med någon som vi ska köra till stationen, att vi börjar prata om tatueringarna. Jag upplever det som att de blir lugnare och hela situationen blir lite avdramatiserad.
Bland hennes kollegor är det många som är tatuerade. Många har motiv som inte syns, exempelvis så högt upp på armen att även den kortärmade uniformsskjortan täcker. Men Veronica Blomquist tror att synen på tatueringar har förändrats, även inom Polisen.
– Ja, när jag sökte in till utbildningen för tio år sedan var jag mån om att inte visa dem. Det kändes inte lika öppet då. Och jag vet manliga kollegor med helarmstatueringar som de dolde med tröjärmarna. Jag tror att jag hade fått mer reaktioner då än nu, kanske hade de bett mig förklara varför jag var tatuerad om de hade synts vid antagningen, funderar hon.
Även Yvonne Kärnheim-Bengtsson, polis i Västra Götaland och före detta ledamot i Polisförbundets styrelse anser att synen på tatuerade poliser har förändrats i takt med att det blivit vanligare i samhället i stort. Hon har hållit intervjuer med blivande poliser sedan början av 2000-talet.
– De som har stora tatueringar kan fortfarande få frågor om de tänkt på hur det skulle uppfattas ute, eller om de tycker att det är lämpligt för en polis att vara så tatuerad, säger hon.
Några regler eller formella hinder för poliser att tatuera sig finns inte (se sidoartikel). Det betyder dock inte att det alltid är lämpligt eller bra, tycker Veronica Blomquist.
– Jag tycker det är klokt att undvika synliga märken med budskap som kan vara provocerande. Till exempel klubbmärken, det kan bli en fara för den enskilde polisen.
Om sin egen amerikanska flagga på överarmen säger hon:
– Det är absolut inget politiskt budskap. Det handlar om att jag gillar USA – öppenheten, mentaliteten, människorna. Och jag tycker flaggan är fin, hemma har jag det motivet lite överallt. Mina tatueringar är ju mina, de ligger nära mitt hjärta.
33 procent av stockholmarna mellan 18 och 49 år är tatuerade.
Källa: United Minds ”Metropolitan Report” från 2011.
Tatueringar kan ses
som en del av yttrandefriheten
Det finns inga särskilda riktlinjer eller policy om hur en polis får tatuera sig. Däremot anger bland annat polisförordningen, Polisens värdegrund och medarbetarpolicy hur en polis förväntas uppträda.
– Därför måste man göra en bedömning från fall till fall huruvida det strider mot Polisens värderingar. Med andra ord får det inte vara något som är sexistiskt eller på annat sätt kränkande, säger Tomas Rosenberg, enhetschef på HR-avdelningen på Rikspolisstyrelsen.
Det finns ännu ingen vägledande rättspraxis på området. Frågan om tatueringar har inte prövats – vare sig i Personalansvarsnämnden eller i Arbetsdomstolen.
Enligt arbetsrättsadvokaten Pia Attoff kan en arbetsgivare reglera de anställdas klädkod och utsmyckning på grund av praktiska eller hygieniska skäl. Det ska dock vägas mot den personliga integriteten. Det är vanligare i privat sektor att arbetsgivare har en policy om att de anställda inte får ha synliga tatueringar eller piercingar, om det exempelvis kan anses bryta mot vad företaget står för. Offentliganställda har större frihet.
– En tatuering kan anses falla under den grundlagsskyddade yttrandefriheten, då det kan vara ett sätt att uttrycka sig. En policy kan påverka den personliga integriteten och får inte heller vara diskriminerande. Det kan därför vara svårare att reglera för offentlig sektor. Man ska dock ta hänsyn till säkerhetsaspekten, samt att man som offentligt anställd ska vara opartisk. Det kan till exempel innebära att en synlig tatuering i form av en politisk symbol inte är lämplig, säger Pia Attoff.
Text: Anna Hjorth
frilansjournalist
