Angående debattartikeln: ”Håll ihop utredningarna om hotade arter” i Polistidningen nummer 7 2014
Sedan 2001 arbetar jag som miljöbrottsutredare i Värmland.
Straffbestämmelserna för miljöbrott regleras i huvudsak i Miljöbalken 29 kap. I kap 29:2 b§, tas artskyddsbrotten upp och där även CITES-brottslighet regleras tillsammans med EG förordningar.
Jag vet att WWF och EU har en pågående kampanj mot de grova brott som sker mot flertalet vilda djur och växter i olika världsdelar. Den brottsligheten måste vi försöka hejda med gemensamma krafter med tyngdpunkt på kontroll av de kommunikationsvägar som används. (Tull, flygplatser, båthamnar, speditionsföretag, post, tillsynsmyndigheter och polis med flera.) Tullverket bör öppna upp ett vidare samarbete både nationellt och internationellt för att i första hand hitta smugglingsvägar och göra fler ankomst- och transitkontroller. Jag anser att den brottslighetens huvudfokus bör ligga i att upptäcka vilka transportvägar som används.
Det finns generellt sett inga särskilda utredare som bara ägnar sig åt lagföring av illegal jakt eller övriga artskyddsbrott utan dessa brott utreds parallellt med övriga miljöbrotts- och arbetsmiljöbrottsutredningar.
Det finns djupt rotade värderingsuppfattningar för och emot främst varg med personer som försöker prägla sin omgivning. Så även inom polisen. Det är därför alla anmälningar om illegal jakt ska gå till en särskild miljöbrottsutredare. Det finns dock många engagerade poliser som vill göra ett bra jobb enligt gällande lagstiftning. Ge dem verktygen! Vi utredare är beroende av att dessa gör ett bra förarbete ute på fältet.
Det stora utredningsproblemet som jag ser det vad gäller utredningar av illegal jakt, är att tystnaden är kompakt. Villigheten att få hjälp med uppgifter och information varierar.
Det vi har som en central utmaning i polisorganisationen är att miljöbrotten allmänt måste bli synligare i vår egen organisation. Som det ser ut runt om i Sverige är vi sedan många år rejält underbemannade och anonyma. Vi behöver bli fler då vi blir regionaliserade.
Miljöbrottsligheten har låg status i den egna organisationen. Kunskapsbristen är allmänt slående. Det finns många poliser i yttre tjänst som inte vet vad miljöbrott är och än mindre är kunskapen om brottsrubriceringarna i Miljöbalken. I våra skogslän där vi dessutom har en hel del av våra svenska rovdjur, bör man även ha grundläggande kunskaper om Jakt- och Vapenlagens lagstiftningar även om man inte är jägare. Hur ska de annars kunna göra ett bra arbete ute?
Huvuddelen av de miljöbrott vi utreder är anmält ifrån tillsynsmyndigheterna och där verksamhetsutövaren anmäler sig själv för miljöbrott av olika skäl. De som begår miljöbrott av olika art i det fördolda, tenderar att ha mycket låg upptäcktsrisk och tjänar i många fall mycket pengar på detta. Vi utredare har inte möjlighet att utöva spaning eller underrättelse och tillsynsmyndigheterna har inga resurser.
Jag ser inte att dessa problem skulle försvinna om Noa tar över ansvaret för bland annat artskyddsbrotten och den illegala jakten.
Noa behövs som ”en tratt in”, det vill säga för att samla upp och sortera information, tips och så vidare ifrån olika håll. Detta bör efter bearbetning och kontakter sedan vidarebefordras till berörd/a utredare och region.
En bristvara där Noa skulle kunna bli värdefulla är att täcka upp:
- Underrättelseverksamhet och spaningsmetoder mot miljöbrotten (där artskydd och illegal jakt ingår) till de regionala områdena.
- Utarbeta vilka verksamma tvångsmedel vi kan använda oss av för att upptäcka miljöbrott.
- Utbilda spanare som arbetar med denna lagstiftning.
- Kompetenshöjning.
- Nätverkande nationellt och internationellt
- Information om förändringar i den ständigt förändrande lagstiftningen.
- Förmedla viktiga domar.
- Ge exempel på framgångsrika upptäckts- och utredningsmetoder.
- Samverkansprojekt mellan regionerna, tillsynsmyndigheter och Rema.
Monica Stöllman, polisinspektör
Miljöbrottsutredare i Värmland
