Halva Sverige under samma polisparaply

Ny teknik som videolänk ska tackla jätteavstånden i norr där en Polisregion täcker mer än halva landets yta.

För de förtroendevalda som samlas i Umeå för ett första möte efter omorganisationen är långa avstånd en välkänd utmaning. Men med hjälp av modern teknik hoppas de på en framtid med färre bilmil och mer möteskvalitet. Samtidigt finns oron för att hamna längre från medlemmarna.

Polisregion Nord täcker mer än halva Sveriges yta. I regionen ingår Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland. Det finns en påtaglig trötthet hos många, poliser och andra, över att sorteras in under rubriken ”norrlänningar”. I själva verket är de geografiska skillnaderna mellan sydliga Sundsvall och arktiska Kiruna enorma. Längst i norr är vildmarken fortfarande en livsbetingelse, medan södra Norrland kan uppfattas som mer tätbefolkat än skogiga delar av Skåne. På ena platsen är somrarna varma och, ibland, inträffar snöfria vintrar. På den andra kan temperaturen krypa nedåt 40 minusgrader och närmaste kollega vara 50 mil bort.

– När någon kallar mig norrlänning brukar jag kontra med att fråga om Växjö ligger i Svealand, det är ju sak samma, säger Torgny Olofsson, ordförande för Polisförbundet Region Nord.

Han kör en av Polisens omålade bilar på E4:an söderut. Från hemmet i Kalix till några dagars fackmöte i Umeå. Luleå är passerat och ett tunt snötäcke breder ut sig utanför fönstret. Torgny Olofsson konstaterar att det har varit några ovanligt milda vintrar. Allt kommer senare. Det kan fortfarande knäppa till, men kölden landar på allvar först i februari. Till dess är det mest slask och dåliga längdspår.

– Men månskenet är vackert. Titta! Man ser nästan lika bra som på dagen, säger Torgny Olofsson.

In i det längsta har han avvaktat med tidpunkten för sin avresa från Kalix. Vid fyratiden på morgonen eller sen eftermiddag dagen innan? Anlända trött och tidig eller utvilad och sen? Pusslet måste läggas gång på gång och familjebitar passas in med jobbitar.

– Vi behöver bli bättre på att använda videolänk, på att undvika att förflytta oss själva. Som det är nu reser jag ner till Umeå minst en gång i veckan, målet är varannan vecka.

Torgny Olofsson hoppas att uppgåendet i en myndighet ska medföra att de fackliga kontakterna och polisarbetet går att rationalisera. Samtidigt understryker han att det kommer att ta lång tid innan den nya organisationen har satt sig.

– Jag tror att vi i praktiken kommer att jobba som om vi fortfarande hade flera myndigheter i Region Nord under en övergångsperiod. Annars blir det svårt att fungera. Den oro som har nått mig handlar främst om delegation och beslut. Det är som att leva i en tillfällig värld med tillfälliga chefer.

Han tillägger:

– Ute i geografin känns det som om vi inte ens närmat oss den verksamhet som vi vill ha.

I Umeå är ett delvis nytt polishus uppfört, men det är redan ont om utrymme. Mellan den gamla delen och den nya går en inglasad luftpassage som med lokal polisslang kallas ”lönegapet”. Därinne samlas styrelsen för Polisförbundet Region Nord för första gången efter omorganisationen. Frågor om medbestämmandelagen, som nu gäller i stället för samverkansavtal, står på dagordningen liksom behandling av nya och förhoppningsvis effektivare mötesstrukturer. Men hela sammankomsten genomsyras av de långa avstånden.

Att de närvarande känner varandra i detalj råder det ingen tvekan om och diskussionerna blir ibland hetsiga. Det höga tak som efterlysts i andra sammanhang är på plats här. Också den icke närvarande arbetsgivaren får sin släng av sleven, med glimten i ögat.

– Först är man hård, därefter släpper man efter lite när det funkar, säger Hans Lundstedt, förhandlingsmottagare, med ett brett leende.

Sedan, då Stefan Nilsson som är kassör i interimsstyrelsen drar ett ärende från Norrbotten, blir Lundstedt allvarlig. Poliserna har fått direktiv om att infinna sig 15 minuter innan arbetspasset börjar för att logga in i datorsystemet.

– Något som väckt berättigad ilska över hela linjen. Du måste ju vara på plats åtminstone en halvtimme i förväg för att parera allt datorstrul och detta utan övertid. Nu har vi en ny myndighet så börjar det så här. Helt ofattbart! säger Stefan Nilsson.

Sven-Erik Svensson, ledamot i Polisförbundets förbundsstyrelse och bosatt i Östersund, understryker att arbetsmiljön måste värnas – annars blir det svårt att locka nya poliser till Norrland.

– Vi måste göra det attraktivare att jobba i glesbygden, annars kommer vi aldrig att kunna rekrytera ny personal.

Johan Dyrander, vice ordförande i Västernorrland, återkommer flera gånger till att han personligen oroas över risken att glida ifrån medlemmarna. Han pekar på att grundidén om facklig demokrati inte får äventyras.

– Jag känner tveksamhet nu när jag måste företräda mina medlemmar inför halva Sverige. Vem är det jag pratar för? Jag kommer att känna mig mer som en politiker än en facklig representant.

I Johan Dyranders arbetsort, Sundsvall, finns storstadens brottslighet, närheten till Stockholm och ett vinterklimat som inte innebär alltför stora utmaningar.

– Där talas det om nätta miljöbilar, men i Gällivare som jag kommer från måste polisen ha terränggående dieselfordon och ibland ha med extratank. Skillnaderna vad gäller arbetsförhållanden är enorma och det måste facket förhålla sig till.

Per Hörberg, ordförande Förbundsområde Västerbotten, påpekar att lokala föreningar kommer att finnas också i framtiden och att det inte räcker med bara en röst för jätteregionen som täcker mer än halva landet.

– Inte om vi ska matcha arbetsgivaren.

– Vi kan väl sammanfatta med att motparten gör som vi gör och inte som vi säger. Vi får föregå med gott exempel, säger Jan Johansson, huvudskyddsombud i Norrbotten.

Han fortsätter:

– Nåja, på det hela taget har vi en bra relation med arbetsgivaren och hoppas att det ska fortsätta så.

”Lär känna varandra”

– Facket har löst många problem. Vi har tagit vara på deras erfarenhet och kompetens, säger Klas Johansson, chef för Polisregion Nord.

Klas Johansson var tidigare länspolismästare i Skåne. Under en period skötte han förberedelserna i norr samtidigt som sina skånska uppgifter. I dag är han nyinflyttad Umeåbo och säger sig stortrivas.

– Absolut, det som slår en mest är ju avstånden. Fascinerande långt mellan städerna och till Skåne är det ännu längre, jag brukade vara med på möten via video. Målet är att vi ska bli världsmästare på videolänk och vi har kommit en bra bit på väg.

Fungerar beslutsfattandet lika bra då de inblandade inte träffas fysiskt?

– Arbetet i förändringskansli och styrgrupp har varit värdefullt och ibland är det viktigaste inte vad vi kommer fram till utan resan dit, att vi lär känna varandra.

Samtidigt tycker Klas Johansson att det är betydelsefullt att inte underskatta svårigheterna. Han tror att det första året i den nya organisationen inte kommer att bli lätt.

– Vi måste ha is i magen och vara helt prestigelösa när vi möter medarbetares oro. Vi och facket får draghjälp av varandra och tillsammans kan vi lyfta svensk polis.