Under den nya myndighetens första månader kan jag inte dra mig till minnes ett enda beslut som glatt personalen, skriver Fredrik Brokopp, huvudskyddsombud i polisområde Nordvästra Skåne.
Svensk polis har blivit Sveriges största myndighet. Målet har varit högt satt för de förbättringar detta ska leda till. Några av dessa är att vi ska bli mer synliga, komma närmre medborgarna och ge fler lokala löften.
Thomas Rolén hade uppdraget att starta arbetet för att skapa den nya Polismyndigheten. Mot slutet insåg han att det saknades pengar för att genomföra omorganisationen. Han äskade om ökade anslag men fick nej. Många trodde att Rolén skulle bli ny rikspolischef, nu vet vi att det blev Dan Eliasson. En av de första frågorna han fick handlade om ekonomin. Han gjorde då gällande att de tilldelade medlen skulle räcka. Polisen har aldrig haft större anslag.
”Det som inte får kosta i kronor och ören kostar
i stället i tappade sugar, krossade visioner, missnöje, försämrad arbetsmiljö, osäkerhet, nedstämdhet och oro.”
Den nya Polismyndigheten består av sju regioner. I Region Syd har man tvingats till ett ekonomiskt stålbad. Tidigare usel ekonomisk styrning har gjort att man tvingats spara rejält. Annika Stenberg är regionpolischef med uppdrag att lösa den uppgiften. Signalen till övriga chefer i regionen har varit mycket tydlig, håll budget annars får du lämna. Med andra ord, vi står mitt i svensk polis största omorganisation samtidigt som ett tungt sparbeting vilar över oss.
Att omorganisera är inte gratis, så vem är det som betalar egentligen? I min roll som skyddsombud har jag funderat på det och inser nu, drygt tre månader in i det ”nya” att det är personalen som betalar, och räkningen är hög. Alldeles för hög.
Höga chefer petas från sina tidigare uppdrag, nya polisassistenter kommenderas in på civila arbetsuppgifter, kollegor nekas möjlighet till delpension innan 64 års ålder, mellanchefer lämnas i ett vakuum utan att veta vad de ska göra i framtiden, pensionsavgångar ersätts inte. Under den nya myndighetens första månader kan jag inte dra mig till minnes ett enda beslut som glatt personalen. I stället har de negativa beskeden kommit i en allt för strid ström.
Resultatet? Det som inte får kosta i kronor och ören kostar i stället i tappade sugar, krossade visioner, missnöje, försämrad arbetsmiljö, osäkerhet, nedstämdhet och oro. Det här borde vara signaler som oroar en arbetsgivare, men inom polisen tycks man ha utvecklat en förmåga att se förbi problemen. Den allt sämre arbetsmiljön riskerar att försämra eller helt omöjliggöra målen för omorganisationen samt öka kostnaderna för sjukskrivningar och personalvård.
I Polisens externa kommunikation fortsätter man dock att lyfta det positiva, allt som ska bli bättre, nya prioriteringar ska genomföras och resultat förbättras. Internt hör vi däremot inget annat än att vi måste spara. Det spelar i dag ingen roll vilken fråga man diskuterar, allt startar med vad kostnaden är. Mitt emellan dessa vitt skilda budskap lämnas personalen.
Polisförbundet har de senaste dagarna gått ut med kritik gällande ett förslag om att anställa en verksamhetsutvecklare i regionen. I Kvällsposten kunde man läsa region Syds HR-direktör säga: ”Vi tummar inte på det som har med personalens arbetsmiljö att göra. Men saker och ting kan ta lite längre tid i den nya polisorganisationen”.
Jo tack, det har vi märkt, det står ju helt stilla just nu.
Jag är mycket orolig för vad Annika Stenberg och regionledningen är på väg att göra med personalen i regionen. Orolig för hur mina kollegor mår, och deras framtidssyn på yrket. Jag är också orolig inför ännu en ansträngd sommar, med hög belastning och lite personal. Personalen ska ju inte bara vara på plats, de ska ha gnistan kvar. Hur tänker regionledningen lösa det?
Fredrik Brokopp
Huvudskyddsombud
polisområde Nordvästra Skåne
