Vem rör sig i reviret?

Den ene skulle gärna slippa vargen i jaktmarkerna. Den andre vill värna den svenska vargstammen. Tillsammans patrullerar de skogen i Dalarna för att upprätthålla lagen.

Den ene skulle gärna slippa vargen i jaktmarkerna. Den andre vill värna den svenska vargstammen. Tillsammans patrullerar de skogen i Dalarna för att upprätthålla lagen.

En ojämn matta av pälstussar och blod i snön några meter från kroppen avslöjar att det måste ha varit en kamp. Trots att det är en ganska liten älg och vargarna var minst tre har det här tagit en stund.
– Här kom de ut från skogen, säger Mats Hallin och visar på språngspår i den djupa snön.

Vi står vid skogsvägs ände i Gimmenreviret. Revirets flock – en hanne, en tik och en eller två fjolårsvalpar, var aldrig föremål för årets licensjakt men är långt ifrån säkra. Senast i höstas avslogs en ansökan om skyddsjakt på dem efter angrepp på jakthundar och det är bland annat för att kontrollera att ingen förvandlat kadavret till en giftfälla som polisen Roger Svensson och naturbevakaren Mats Hallin är på plats.

De förklarar att förutom att vargar skjuts illegalt förekommer det att man försöker ta död på dem med hjälp av till exempel cyanid instoppat i korvbitar som placeras ut nära djurkroppar, eller åtlar – en sorts foderplatser för rovdjur. Stryknin och glykol används också. Alla djur som äter på platsen riskerar att dö eller bli sjuka. När snön smälter undan och marken blir mer lättframkomlig plockas giftfällorna ofta bort, berättar Roger Svensson.

Han är inte bara polis utan också en inbiten jägare. Han jagade mer när han var yngre, innan barnen kom, men hyser gott hopp om äldsta dottern som framtida jaktkamrat. Som polis har han varit på bland annat Stockholmspiketen. Fram tills nyligen var han hundförare. Nu jobbar Roger Svensson som stöd åt jaktbrottsutredaren på 25 procent och med annat kopplat till viltvård den övriga tiden. Till största delen med att samordna eftersök på trafikskadat vilt. En del av hans uppdrag går också ut på att stötta länsstyrelsens naturbevakare. En naturbevakare i Dalarna stöter nämligen på svårare hinder än oländig terräng.

”När han parkerat såg jag på hans kroppsspråk att det inte var läge att ta kontakt.”

Mats Hallin berättar om föga subtila signaler om att han inte är önskad i skog och mark. Kommentarer om att han borde grävas ner, eller att han lever farligare än vargen. Det har blivit bättre sedan han polisanmälde en hotare som också fälldes i domstol. Men ute i skogen händer fortfarande obehagliga saker.
– En gång följde jag efter en person mot en känd åtel. När han parkerat såg jag på hans kroppsspråk att det inte var läge att ta kontakt. Så jag vände. Strax efter hörde jag ett skott och efter en stund ett till riktigt nära bilen. Då såg jag också att någon lagt på bommen för vägen. Hade den varit låst hade jag kört rakt igenom, så kändes det.
Roger Svensson och Mats Hallin antar att jägarna avfyrar skotten i luften för att markera. På grund av naturbevakarnas utsatthet kontaktade länsstyrelsen polisen och de började sampatrullera kring årsskiftet.

Vi står till knäna i snö i en liten glänta ett hundratal meter från den vargfällda älgen. Här ligger ett framben vargarna släpat med sig. Deras spår har fått sällskap av en rävs. Fåglar och några små gnagare har också varit på besök. Mats Hallin förklarar att vargen bidrar till artrikedomen just genom att lämna kvar mat åt andra djur på det här sättet. Men licensjakten har han inga invändningar mot.
– Visst kan det kännas när en varg skjuts som man känner till och har följt. Men så är det. Det är en annan sak när de bara försvinner.
En varg lämnar sällan frivilligt sitt revir speciellt om det rör sig om en alfaindivid*. Och det är inte sällan just alfaindivider* som försvinner. År 2011 beräknade forskare inom det så kallade Skandulvprojektet att hälften av dödligheten bland Skandinaviens vargar beror på tjuvjakt. Varken Mats Hallin eller Roger Svensson tror att det har blivit bättre. Av de 44 vargar som sköts i årets licensjakt hade tre gamla skottskador.

Enligt Roger Svensson finns det olika typer av tjuvjägare. De äldre som hatar vargen för att den utgör ett faktiskt hot mot deras jakthundar och andra husdjur på gårdar och i marker. En del går så långt som att tro att det finns en konspiration. Att myndigheterna helt enkelt har planterat in den vargstam som finns i dag och har en dold agenda att låta den växa. Han tror att det är ett symtom på känslan av att glesbygden bortprioriteras och makten finns i städerna.
– Sedan finns de yngre jägarna som tycker att det är häftigt med rovdjursjakt. De lägger upp mycket bilder på Facebook och gör filmer. Det gjorde man ju inte förr.

”Men det finns lagar och bestämmelser om att det ska finnas varg och de ska följas”

Roger Svensson lutar åt att vargen nog är onödig. Om Mats Hallin får något saligt i blicken när han berättar om vargarnas vackra sång ryser snarare Roger Svensson av obehag. Han är rädd om sina jakthundar och tycker det är tråkigt att behöva ställa in jakt för att det inte går att släppa dem.
– Men det finns lagar och bestämmelser om att det ska finnas varg och de ska följas, säger Roger Svensson.

Därom är båda överens och de har aldrig konflikter i frågan. Tvärtom har de vad Roger Svensson kallar personkemi och timmarna på de skogskantade vägarna flyger förbi när de patrullerar Dalarnas skogar.
– Vi är för mycket tjänstemän båda två för att hålla på och diskutera för eller emot och du är ju inte på ultravärnarsidan heller, säger Roger Svensson till Mats Hallin.
I skrivande stund är det inte länge sedan licensjakten avslutades. Under den var det just ”ultravärnare” som ställde till mest bekymmer genom att försöka störa jakten på olika sätt. Dessutom orsakade de förvirring genom att dyka upp i kamouflagekläder. Roger och Mats skrattar hjärtligt när de beskriver hur Roger länge och väl stod och pratade med en grupp han trodde var jägare. Enligt duon såg jägarna allt mer surmulna ut innan naturbevakaren hintade till sin poliskompanjon att de nog inte var jägare utan vargvärnare som rentav tog illa vid sig av förväxlingen.
– Jag tyckte det var märkligt att de inte hade vapen, skrattar Roger Svensson.
Inte heller Mats Hallin står så högt i kurs hos vargvärnarna tror han. Det var ju trots allt länsstyrelsen som beslutade om licensjakten. Roger Svensson påpekar också att jägarna i vissa lägen är mycket mer försiktiga i konfrontation med polisen.
– De har ju mer att förlora då de kan bli av med vapnen. Det problemet har ju inte aktivisterna.

Färden går vidare upp förbi Rättvik. I ett annat vargrevir har man tidigare stött på en kamera uppsatt vid en åtelplats. Det är ett vanligt sätt för jägarna att försöka kartlägga vargarnas mönster och det är inte tillåtet med åteljakt på varg. När Roger Svensson skulle beslagta kameran var den försvunnen. Nu återvänder vi för att se om den kommit upp igen på samma plats eller i närheten. Men allt vi hittar är spridda högar av älg- och rådjurshudar, benknotor och undanböjda kvistar där kameran en gång satt.
– Men man vet aldrig var det kan sitta en kamera. Vi kanske blir filmade just nu, säger Mats Hallin halvt på skoj.

Åker Mats Hallin själv på en sådan här inspektion är det inte ovanligt att han blir förföljd av en annan bil. Vi möter ett fordon som hängt efter förr på väg till en känd åtelplats. Men i dag sitter vi inte i länsstyrelsens bil utan i polisens civilbil. Kanske är det därför eller för att föraren får syn på Roger Svensson som vi får vara ifred. Därmed inte sagt att poliser inte drabbas av vargkonflikten.

”Folk ringde och skrek. Det var väldigt obehagligt.”

I Dalarna har miljöbrott och jaktbrott legat på bedrägeriroteln. I den nya myndigheten ska de i stället utredas regionalt, men än så länge är det i praktiken kvar som det varit. Anders Stikå är chef på bedrägeriroteln men för drygt tio år sedan var han miljö- och jaktbrottsutredare. I fem år stod han ut. Han visar med handen hur stora utredningshögarna var som han satt med. Väldigt få jaktbrott leder till åtal och känslan av hopplöshet var stor. Dessutom fick han vara ansiktet utåt i media.
– Folk ringde och skrek. Det var väldigt obehagligt. Ska jag vara helt ärlig så vill jag helst inte minnas så mycket, berättar han.
Innan han klev på jobbet jagade han älg ibland, men valde att sluta då det var svårt att kombinera rollerna. Den person som i dag jobbar som jaktbrottsutredare i Dalarna har också han bett om nya arbetsuppgifter.
I och med nya myndigheten och ny styrning av jaktbrottsutredningarna hoppas Anders Stikå på förändringar till det bättre.
– Som det är nu är det en övermänsklig uppgift, dels för att det är så mycket och dels för att man blir så utsatt, säger han.

På en enslig skogsväg står en Volvo parkerad. Inga människor syns till, men bilen ser inte ut att ha stått alltför länge. Roger Svensson ringer och ber att få en slagning på bilens ägare. Det visar sig vara en person som innehar vapen och därmed troligtvis en jägare. Ingen som är misstänkt för något dock.
– Det är bra att ha koll på vilka som rör sig i reviren. En stor del av arbetet går ut på det – att hålla koll.
Roger Svensson har inte blivit hotad, men som ansvarig för samordning av eftersök kan han få problem om han inte håller sig väl med jägarna. För några år sedan strejkade några av eftersöksjägarna i vissa kretsar i protest mot hur vargfrågan hanterades. Det förekommer fortfarande vissa hintar om att vägra eftersök när missnöje uppstår.

Roger Svenssons yrke och inställning har gjort också honom till en mindre uppskattad jaktkamrat. Normalt är det populärt att ha en polis i laget men inte en som jobbar med jaktbrott.
– Det är så klart jättetråkigt, men i värsta fall får jag väl nöja mig med att fiska. Om ingen vill jaga med mig.

”Märkligt stor
omsättning på varg”

Värmland ingår i samma region som Dalarna och de har mycket gemensamt när det gäller konflikten om vargen. Men här har det enligt jaktbrottsutredaren blivit märkligt tyst.

– Det försvinner ju fortfarande varg. Djuren får inte vara ifred, men mitt intryck är att folk inte anmäler, säger Monica Stöllman.
Hon utreder miljöbrott i Värmland och har en del tjuvjaktsärenden på sitt bord. Men på sista tiden har det varit mer stilla, med en liten uppgång i samband med licensjakten. Delvis hör det samman med förändringen av jaktförordningens paragraf 28.

Paragrafen handlar om när man får skjuta ett rovdjur som riskerar att skada eller döda husdjur. Till en början var detta strikt formulerat till att gälla på inhägnat område och när ett angrepp redan skett. Dessutom gällde rätten bara husdjurets ägare eller vårdare. Successivt har paragrafen ändrats. Den senaste formuleringen gör det möjligt för alla i ett jaktlag att skjuta en varg som riskerar att anfalla en jakthund under pågående jakt.

Före 2013 var det också till polisen man skulle anmäla en paragraf 28-skjutning. Polisen skulle stå för inspektion på plats och innan de anlänt fick det skjutna djuret inte flyttas. I dag ska i stället anmälan ske till länsstyrelsen.
– Det gör ju att vi har mindre kontakt med fältet. Det är ju ofta den typen av ärenden som uppstår i samband med jakt till exempel så det är betydligt lugnare på utredningsfronten i Värmland vad gäller jaktbrott nu, säger Monica Stöllman.

Det som anmäls mest är åtlar och åtelkameror utan tillstånd.
– Vi har också haft ärenden där någon strött glassplitter över en riven älg och hällt gift på. Fällor förekommer också.

Monica Stöllman önskar att värmländsk polis i yttre tjänst hade bättre kompetens inom jakt- och vapenlagstiftning. Poliser som själva jagar tycker hon är en stor tillgång, men kan riskera att hamna i intressekonflikter.
– Håller man på med jakt i Värmland känner man ju andra som håller på med jakt i Värmland, säger hon.

Om länsstyrelsen tycker att det finns oklarheter kring en paragraf 28 kan de i sin tur anmäla till polisen. I Dalarna har länsstyrelsens naturbevakare anmält vid tre skjutningar sedan lagändringen. I Värmland har det inte hänt än. Maria Falkevik är rovdjursansvarig på länsstyrelsen i Värmland och konstaterar att antalet anmälningar av paragraf 28 ökade i samband med att lagen ändrades.
– Det var ju också syftet med ändringen. Det har legat en motvilja i att anmäla till polisen och riskera att få sina vapen beslagtagna. Många var oroliga för polisutredningen. Det är ju ofta svårt att bevisa att det gått riktigt till.

Enligt Maria Falkevik har man haft ett nära samarbete med polisen i övergången och i början hade länsstyrelsens representanter med sig poliser ut för att få hjälp med vad de skulle tänka på.

På sista tiden har antalet anmälningar av paragraf 28-skjutningar sjunkit igen. Maria Falkevik vet inte vad det beror på.
– Men de som är ute efter att jaga varg illegalt anmäler ju inte något till länsstyrelsen heller.
I övrigt tycker hon att de har ett bra samarbete med polisen även om hon tycker sig märka att resurserna för att ta tag i jaktbrott är för små. Ibland har de haft ärenden uppe där polisen inte kunnat agera. Hur allvarligt ställt det egentligen är med tjuvjakten vet hon inte.
– Det snackas ju mycket och jag vet inte hur mycket som egentligen pågår. Men visst, vi har ju vissa områden med märkligt stor omsättning på varg.

Licensjakten 2015

Under licensjakten på varg vintern 2015 sköts 44 vargar i Dalarna, Värmland och Örebro län. Miljöorganisationer har överklagat besluten om jakten då de anser att de kan bryta mot EU-lagstiftningen.

I december 2013 tog riksdagen beslut om att rovdjursförvaltningen ska regionaliseras. Som ett led i regionaliseringen beslutade Naturvårdsverket att från och med hösten 2014 delegera beslutsrätten när det gäller licensjakt på varg och även lodjur till länsstyrelserna. Beslut om licensjakt kan därmed inte överklagas till domstol, på grund av ett överklagandestopp i jaktförordningen. Naturvårdsverket själva är sista överklagandeinstans.
Trots det har Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden, Rovdjursföreningen och Nordulv vänt sig till Förvaltningsrätterna med överklagan. De hävdar att både vargjaktsbeslutet och förhållandet att det inte går att överklaga bryter mot EU-rätten.
Just nu väntar ärendet om överklagandestoppet i Värmland på att prövas i Högsta Förvaltningsdomstolen. Om miljöorganisationerna får rätt blir det en prejudicerande dom om att överklagandestoppet är ogiltigt. Det i sin tur skulle innebära att besluten om licensjakten 2015 kan prövas i sak. Frågan om den svenska licensjakten på varg är också föremål för två överträdelseärenden i EU-kommissionen.

Detta reportage av Emma Eneström var ett av tre bidrag som nominerades till priset Bästa berättande text inför branschgalan Fackförbundspressens dag 2015.