När fången dör så dör också fallet. De svar som kan tänkas ha funnits kvar kan inte längre komma fram. Det gör att även Doc Proctor, en polis som lovat att sätta dit huvudpersonen i reportageboken Sju dagar kvar att leva och närvara vid hans avrättning, går därifrån otillfredsställd.

När fången dör så dör också fallet. De svar som kan tänkas ha funnits kvar kan inte längre komma fram. Det gör att även Doc Proctor, en polis som lovat att sätta dit huvudpersonen i reportageboken Sju dagar kvar att leva och närvara vid hans avrättning, går därifrån otillfredsställd.

Dödsstraff – det enda rätta för ett stort antal amerikaner. En rimlig tanke även för många här i Sverige. Det värsta straffet för de värsta brotten. Idén om att det ska vara ett bra avslut och något som kan ge offrets anhöriga ro och skipa rättvisa lever stark hos dem som är för.

Jag är van att läsa om och diskutera dödsstraffet ur ett människorättsligt perspektiv. Men i Aftonbladetjournalisten Carina Bergfeldts bok Sju dagar kvar att leva är det dödsdömda fångar och deras anhöriga som får ifrågasätta huruvida staten ska ”bestraffa mord med mord”. Att oskyldiga riskerar att straffas nämns, men i förbigående. Klassaspekten, vilka som döms att dö i rättvisans namn, finns med som viktig bakgrund – men de förutsättningar gärningsmännen är födda med spelar ingen huvudroll här. I stället är det problem som huvudsakligen framträder är just dödsstraffets funktion som avslut.

I Sju dagar kvar att leva får vi följa Vaughn Ross sista dagar hela vägen fram till den dödliga injektionen. Boken bjuder också inblickar i mordutredningen och utblickar till andra fall. Vi får möta andra dödsdömda och framför allt människorna omkring dem – mödrar, fruar, offrens familjer och personer som på olika sätt har till uppgift att befinna sig i närheten när dödsstraff verkställs.

Vissa av de dödsdömda skräms av tanken på att brinna i helvetet. Därför väljer de att erkänna i sin sista stund. Erkännande och ånger är viktigt för de anhöriga vi möter i boken. Men många dömda står fast vid att de är oskyldiga.

Fängelseprästen Jim Brazzil berättar att en del till och med bekänner sin skuld för honom, som har tystnadsplikt, för att sedan bedyra sin oskuld i dödsrummet och på så vis skona sina anhöriga. Vilket leder till att offrens anhöriga inte heller får det som de hoppats skulle ge dem frid i sin sorg.

Även om flera av de inblandade ger uttryck för starka känslor så är stämningen i boken absurt vardaglig. Det understryker effektfullt det antiklimax som faktiskt uppnås när döden till slut inträffar. Ytterligare en person är död och alla dörrar är stängda. Till ett erkännande, till en förklaring och till försoning.