Studentutbyte är en del av det polisiära samarbetet de nordiska länderna emellan. Polistidningen följde med till Kongsvinger där tredjeterminare från Sverige tränade tillsammans med blivande norska kollegor.

Studentutbyte är en del av det polisiära samarbetet de nordiska länderna emellan. Polistidningen följde med till Kongsvinger där tredjeterminare från Sverige tränade tillsammans med blivande norska kollegor.

Skjutträningen börjar direkt efter den obligatoriska fyra kilometer långa morgonjoggen. Under några timmar avlossar gruppen som August, Malin och Sebastian ingår i tusentals skott med sina MP 5-karbiner.

De går tredje terminen på polisutbildningen i Solna och är med i utbildningsprogrammet Nordcops utbyte mellan de nordiska länderna. Nu deltar de i de norska studenternas tre veckor långa träningsläger.

– Hela grejen med att åka på läger är väldigt rolig, jag har inte gjort lumpen och känner att jag är med om något helt nytt, säger Malin.

Norska Polishögskolans träningsanläggning ligger utanför Kongsvinger, ett tiotal mil från Oslo. Platsen, i skärningen mellan djup granskog och dalgången där Glomma som är Skandinaviens längsta vattendrag flyter fram, har en brokig historia. Här har funnits husmorsskola, lantbruk, skogsfastighet, hundskola och psykiatrisk klinik. Dessutom låg tyskarnas högkvarter här under kriget.

Ingen som har gjort militärtjänst kan undgå att känna igen stämningen. Polisstudenterna ställer upp i givakt på morgonen och springer på led till dagens övningar. Från den lilla höjden, med skolans restaurang, framstår verksamheten som närmast filmisk. Flera uniformerade grupper rör sig i allt från långsam jogg till full språngmarsch. Från något av leden hörs gemensam sång, likt amerikanska marinkåren, som hjälper till att hålla takten. Skott smäller oavbrutet från skogsbrynet där skjutbanan ligger. I utkanten av en åker står några baracker uppställda. De tjänar som bostäder åt poliser som försöker komma med i norska motsvarigheten till Nationella insatsstyrkan – under sina ”hell weeks” bor de här.

Först är det svårt att intervjua svenskarna, inte för att de inte vill vara med i tidningen. Men de långa dagarna, som börjar med löpning klockan sex och slutar vid 21-tiden, börjar ta ut sin rätt och orken är på upphällningen. De är lite slitna i kroppen. Malin har dessutom sträckt en vad i samband med övning, hennes morgonjogg är i fara.

– Vi somnar halvtio, schemat är ju ganska späckat. Det är en mycket speciell stämning här. Det påminner om lumpen, samtidigt är det en vänligare attityd, säger August och fortsätter:

– Instruktörerna är väldigt måna om oss. Vi har noterat speciellt att de försöker lyfta oss svenskar trots att vi inte har något viktigt skjutprov på gång som norrmännen har, det trodde vi inte när vi kom hit.

Han och Malin konstaterar att de har en liknande bakgrund. Båda har universitetsstudier i botten, båda förverkligade sin dröm att surfa i Australien innan de påbörjade polisbanan. Diskussioner om utbildning och personliga erfarenheter fyller lunchraster och ledig tid. Norrmännen är nyfikna på svenskarna och vice versa. Sebastian påpekar att det är svårt att jämföra. Metodskillnader vad gäller ingripanden och träning finns där hela tiden, men svenskarna har bara kommit halvvägs i utbildningen och norrmännen är klara till sommaren.

– Vi vet ju inte vad vi kommer att lära oss nästa år, nu känns det som om vi kan lite mindre.

De nationella olikheterna blir extra tydliga i samband med en kvällsutbildning i konsten att stoppa misstänkta brottslingar i bil. Svenskarna är vana vid att arbeta i par. I Norge däremot agerar poliserna mera individuellt och mycket bestämt. Malexandermorden nämns flera gånger, de resulterade i ett helt nytt säkerhetstänkande. Ingen polis ska gå igenom utbildningen i Kongsvinger utan att få inpräntat i sig att alla som befinner sig i en bil är potentiella hot. Sebastian säger att han tycker att det kan finnas tillfällen då det är bra att kunna agera på egen hand – och att han har hört att den norska metodiken sannolikt är världsunik.

– Det fick jag från en instruktör. Den känns lite osäkrare, men kanske kan den vara ett bra komplement. Problemet är att det bara är vi som känner till den när vi kommer hem igen.

De är överens om att norrmännen överhuvudtaget är mera offensiva i sin yrkesutövning än de föreställt sig.

– Vår tes var att de skulle vara ganska passiva eftersom de inte har generell beväpning här, men det stämmer inte alls. De är mer pang på än vi, de har inte alls samma prio på att kunna backa snabbt. De använder också sköld på ett helt annat sätt än vi gör, säger August.

Malin nämner att beväpningsfrågan inte är helt lätt att förstå sig på. Hon har hört om obeväpnade norska poliser, men på plats i landet skjuter hon till sin förvåning mer än hon någonsin har gjort förut.

– Framförallt är det faktiskt mitt skytte som jag har utvecklat, det är väldigt roligt.

Också ute i det norska samhället är det numera beväpnade poliser som är normen. I november förra året resulterade en förhöjd terrorhotbild i nya direktiv om att all polispersonal i yttre tjänst ska bära skjutvapen. Flera av de instruktörer som Polistidningen talar med tror att direktiven innebär ett långt steg mot generell beväpning, ingenting tyder ju på att omvärlden inom kort kommer att bli mindre hotfull.

Per Arne Sødal, operativ chef på Polishögskolan i Kongsvinger, säger rentav att han ser det som en av sina huvuduppgifter att förbereda sitt hemlands poliser på en delvis ny situation. Han är en storvuxen man med ett förflutet som militär, sedan blev han polis och hundförare. Han gör ingen hemlighet av att han är stolt över allt från anläggningen för träning av inbrytning i lägenheter till maten, instruktörerna och eleverna – som utbildas här under tre veckor.

Han jämför med brottsligheten i Sverige.

– Kanske ligger vi tio eller femton år efter er vad gäller grov brottslighet, men den är på väg. Och terrorhotet är ju påtagligt. Studenterna tar sina veckor här på allvar, de är motiverade och jag vet att de ser fram mot dem.

Statistiskt sett har han rätt, åtminstone såtillvida att polisutbildningen generellt är populär i Norge. En nationell jämförelse förra året mellan 58 norska lärosäten visade att polisskoleeleverna är mest nöjda med sin studiemiljö.

– Vi är förstås glada, det är ett mål att ligga högt. Grunden är att vi enkelt kan följa upp studenternas åsikter eftersom de fortlöpande skriver in dem i ett datasystem, säger Per Arne Sødal.

Då polisutbildningen drog igång i Kongsvinger 1988 var anläggningens skick och ekonomin ett stort problem. Så stort att privata ekonomiska uppoffringar krävdes för att rädda verksamheten.

– Norska hundförarförbundets styrelse pantsatte sina hem för att få kapital till att starta driften, en makalös historia. Men det där står det inget om i Polishögskolans officiella skrifter.

Allt fick ny inriktning och mer medel för några år sedan. En av orsakerna till det stavas Breivik – en person som ironiskt nog tidvis har avtjänat sitt straff i ett fängelse några kilometer bort.

Nu ska vart och ett av de 27 norska polisdistrikten, som sannolikt snart blir tolv, ha kompetens att hantera extrema händelser. Och poliserna som lärs upp till detta utbildas av Per Arne Sødal och hans kollegor.

– Vår motsvarighet till NI är Beredskapstroppen. Det är deras kunskap vi talar om, den ska finnas spridd i hela landet.

Men Per Arne Sødal känner sig inte övertygad. Mellan raderna lyser en oro igenom, oro för att det otänkbara ska hända igen och att poliserna som han utbildar och den organisation som han är en del av inte ska bestå provet. Han säger att det har utretts och skrivits enormt mycket, men att många med insyn ändå ställer sig frågande till vad som har förändrats i praktiken. Förutom att byråkratin svällt.

– Det enda som är säkert är att många kommer att skylla på varandra om det händer något fatalt.

För egen del tycker Per Arne Sødal också att den norska polisutbildningens akademiska status har bidragit till mer byråkrati. Allting ska utvärderas och rapporteras på ett sätt som inte var aktuellt tidigare. Samtidigt anser han att fördelarna med en akademisk poliskår väger tyngre än nackdelarna.

– När jag startade var vi inga akademiker och då var det inte så mycket krångel med uppföljningar och pappersexercis. Men generellt har allt det akademiska inneburit mycket som är positivt, inte minst att kompetenta ungdomar söker sig till kåren.

Han tystnar och tillägger att det dock finns en risk för att det han kallar ”potäterna” kommer bort i hanteringen.

– Ni har säkert något bra uttryck i Sverige. Det är inget nedsättande, det jag menar är de robusta typerna, de som gärna springer en halvmil varje morgon kanske inte hittar till oss längre.

Det sista säger han med ett snett leende. Tidigare har han nämnt att något har hänt med de unga män och kvinnor som söker sig till polisen. Han tycker att de är i fin fysisk form, men inte riktigt lika fin som tidigare. Problemet han pekar på är att de inte har samma praktiska färdigheter som till för bara tio år sedan. Orsaken till detta säger han sig inte känna till, men Per Arne Sødal berör att den allmänna värnplikten hör till historien – både i Norge och Sverige. Kanske har det påverkat? frågar han sig.

– På något märkligt sätt är det som om motoriken inte är vad den var. Det märks ofta då de arbetar i grupp, de måste lära sig koordination på ett sätt som inte alls var nödvändigt förr. Jag är inte ensam om att ha observerat det, säger Per Arne Sødal.

Svenskarna skrattar när de hör beskrivningen av dagens polisstudenters tillkortakommanden. Ingen av dem känner sig träffad. Snart ska de lämna Kongsvinger och åka hem till terminens slutspurt. Solen steker men vinden är kall och molnen som drar in ska visa sig bära på ett sent snöfall.

De enas om att de två veckorna har varit lyckade. Men vad bär de med sig?

– För min del någon sorts psykisk förberedelse inför att söka till jobb med svåra uttagningar, som piketen, säger August.

”Nyfikna och duktiga”

De norska studenter som kom till Sverige var uppskattade – det konstaterar Viktor Adolphson, yttre befäl och ena halvan av twitterkontot YB Södermalm.

Han ansvarade för de två norska studenter som deltog i det nordiska utbytet denna gång.

– De gjorde ett gott intryck båda två, en kille och en tjej. De var nyfikna och duktiga. Jag vet att patrullen som de hängde på var mycket nöjd.

Viktor Adolphson nämner att det diskuterades en hel del om olikheterna mellan den svenska och den norska utbildningen. Speciellt det förhållandet att norska studenter inte är garanterade jobb.

– De var lite oroliga och det är ju inte konstigt med tanke på all tid och kraft de satsat, säger Viktor Adolphson.

Enligt Politidirektoratet, som är underställt norska justitiedepartementet minskar ändå arbetslösheten. Den senaste statistiken rör de norska polisstudenter som blev klara våren 2014. Av dem hade 87,9 procent jobb och 38,4 procent en tillsvidareanställning vid årsskiftet.