Barnen lyssnade storögda på den kvinnliga polisen. Enkelt, men inte överbeskyddande tillrättalagt, förklarade hon vad som hänt. Något som hade stor betydelse för tiden som kom.
Barnen lyssnade storögda på den kvinnliga polisen. Enkelt, men inte överbeskyddande tillrättalagt, förklarade hon vad som hänt. Något som hade stor betydelse för tiden som kom.
Hemmet är vår borg, sägs det. Där är vi trygga när vindbryggan fällts upp. Måhända är jag krassare än de flesta men i min värld är det bullshit. Idag behärskar alltför många konsten att simma över en vallgrav med en kofot i handen. Larm, grannsamverkan och fjärrstyrda lampor till trots.
För några månader sedan hände det. Vårt lilla gula hus, beläget i hjärtat av ett lummigt Svenssonområde, sällade sig till skaran av de tiotusentals kvaddade bostäder som årligen utgör inbrottsstatistikens underlag. Ytterdörren fick bytas, fönstren gick till glaskrossen. Och bilden av vad vi tidigare klassat som stökigt bleknade bort. Det såg ut som om självaste Gudrun hälsat på.
Visst är tanken på att främmande, giriga händer rafsat runt bland alltifrån privata papper till underkläder olustig. Och visst glöder jag av ilska vid tanken på att inte ens barnrummen var fredad zon. Nioåringens smyckeskrin var genomgånget, elvaåringens lilla kassaskåp försvann.
Men ändå. Prylar är ersättningsbara och definitivt i vårt fall. Vi äger inte guld och ädelstenar, har inga målningar av namnkunniga konstnärer på väggarna och de synnerligen få släktklenoderna har otvivelaktigt ett högre affektions- än pengavärde.
Vår oro gällde barnen. Stora nog att förstå, men för unga för insikten att trygghet sitter i hjärtat. Runt det cirkulerade tankarna när vännerna några hus bort tog sin an de små. Kvar vid huset, i kylan och mörkret, inväntade vi vuxna polisen.
När vi gått igenom förödelsen och skrivit alla papper insisterade en av poliserna på att få träffa barnen. I och med det avtog deras rädsla en smula. Att ha en uniformerad polis alldeles för sig själv är trots allt inte fy skam. Dessutom en som lyssnar och förstår.
Polisen la grunden för den väg vi valde för att lotsa barnen genom händelsen. En väg präglad av öppenhet men också starkt kryddad av humor. Och vissa spänningsinslag, det kunde vi inte motstå.
När vi flyttade tillbaka fanns spåren av kriminalteknikernas penslande på strategiska ställen i huset kvar. Det ledde till långa samtal om fingeravtryckens fascinerande värld.
Vi skrattade åt de klantiga tjuvarna som tagit många, vad vi tyckte, fula saker och lämnat kvar de vi gillar mer. Vi pratade, pratade, pratade om vad som hänt.
Ännu vill barnen ha flera lampor tända på nätterna. Men mardrömmarna, liksom de eviga frågorna om huruvida det är möjligt för någon att klättra in genom fönstren, har avtagit.
Det mest glädjande är att höra dem upprepa budskapet vi trummat in; prylar är prylar. Ingenting annat. Vad som betyder någonting är att ingen i familjen kom till skada.
Båda två mognade en smula i och med inbrottet. Barndomskokongen svajade till och en bit av den tuffa verkligheten skymtade. De kommer aldrig att glömma den kalla kvällen när dörrblecket mejslats bananformat av en kofot och mamma och pappa förbjöd dem att gå in.
Sannolikt glömmer de heller aldrig polisen som tog sig tid.
Lotta Isacsson
frilansjournalist
