Jag fick ett lite oväntat samtal med en förfrågan om att åka till London för att på plats ta del av polisens arbete med ”Stop and search” och etnisk profilering.
Jag fick ett lite oväntat samtal med en förfrågan om att åka till London för att på plats ta del av polisens arbete med ”stop and search” och etnisk profilering.
Arrangör var organisationen Open Society Foundation och inbjudna var holländska poliser, holländska Amnesty, svenska Civil Right Defenders samt några holländska civila organisationer.
Under tre hektiska dagar fick vi ta del av historien bakom den lagstiftning den brittiska polisen har när det gäller att stoppa och visitera medborgare. En historia som innehåller upplopp i förorter, ett mord med rasistiska motiv, som polisen totalt bortsåg ifrån, och upprörda känslor från minoritetsgrupper om att deras utseende och hudfärg gör att de stoppas betydligt oftare än de som är vita.
Kortfattat handlar den brittiska lagstiftningen stop and search om hur polisen kan välja att stoppa och visitera medborgare i stället för att gripa dem. När man gjorde som flest sådana här kontroller i England och Wales så genomfördes omkring 1,2 miljoner per år. På sina håll är det än i dag mer än 13 gånger högre risk att utsättas för dessa kontroller om du är svart.
Hur vet då den brittiska polisen det här? Jo, man jobbar med en tydlig etnisk självidentifikation. De som kontrolleras får själv avgöra vilken etnisk grupp de tillhör och det registreras på det kvitto polisen upprättar. Genom att använda den här profileringen har polisen själva kunnat konstatera att man genomför en onormalt stor andel kontroller mot till exempel svarta och personer med asiatiskt utseende.
Polisen i England och Wales är indelade i 44 olika poliskårer där den absolut största är Metropolitan Police i London. MET som de kallas är sedan indelade i 33 distrikt. Vart och ett med stor självständighet och ett väldigt nära samarbete med allmänhet och lokalsamhälle.
När jag sista dagen fick följa med ut på ett ”late shift” i Westminster, i centrala London, inledde till exempel befälet med att ringa upp medborgare som kontaktat polisen med klagomål. Personligt ansvar och personlig återkoppling var ett arbetssätt med den typen av frågor som verkligen överraskade mig. Klagomålen kom till respektive station i form av något som liknade våra HR.
Under tiden jag var i London så fattade Metropolitan Police även beslut om att gå från pilot till fullskalig användning av det de kallar BWV, Body Worn Video. All yttre uniformerad polis ska i slutet av 2015 bära dessa kameror. Utvärderingarna har överlag varit väldigt positiva och man tror och hoppas på en lugnande effekt från dem man ingriper mot och en utveckling hos sina egna poliser.
När man genomför stopp och visitationer ska dessa filmas och poliserna uppmanas att vara mycket tydliga med att kommunicera på vilken grund och mot bakgrund av vad man genomför kontrollen. Alla som utsätts har rätt och få ett kvitto på vad de utsatts för. På så vis vill man generellt minska antalet kontroller, öka kvalitén och jämna ut de etniska skillnaderna.
Att tala om etnisk tillhörighet är så klart politiskt laddat i Sverige, men hade det kunnat vara en faktor för att utveckla svensk polis? Hade inte den kunnat ligga till grund för både interna och externa diskussioner om våra egna värderingar och fördomar?
Fredrik Brokopp
Jämställdhet och mångfaldsansvarig
Polisförbundet region Syd
