Efter över ett decenniums kamp fick Dag sitt posttraumatiska stressyndrom klassat som arbetsskada. Nu kan han försiktigt blicka framåt. Och visa sina barn, svart på vitt, varför han drog sig undan och förändrades.
Efter över ett decenniums kamp fick Dag sitt posttraumatiska stressyndrom klassat som arbetsskada. Nu kan han försiktigt blicka framåt. Och visa sina barn, svart på vitt, varför han drog sig undan och förändrades.
Han bor i en stuga i skogen tillsammans med två katter, har hunnit fylla 63 år, men ser betydligt yngre ut. Han kan inte avgöra exakt hur allt började – krypande är ordet som han använder.
”Pettsson” säger han på skämt när vi skakar hand. Och visst finns det yttre likheter mellan den före detta polismannen och den älskade barnboksfiguren – trähus, lantlig idyll, djur och möjligen utseende.
Men där slutar likheterna.
personfakta
Namn: Kallas ”Dag” i texten med det är inte intervjupersonens riktiga namn.
Ålder: 63 år.
Familj: Vuxna barn, katter.
Hobby: Idrott och musik.
Aktuell: Har efter åratals kamp tillsammans med Polisförbundet fått sitt posttraumatiska stressyndrom, PTSD, godkänt som arbetsskada och är därmed berättigad arbetsskadelivränta.
Om PTSD: Orsakas av ett trauma av extremt hotande eller katastrofalt slag. Typiska symptom är flashbacks, mardrömmar, fobi mot situationer som för tankarna till den traumatiska händelsen, allmän ångest och försämrad känslokontroll. Depression är en vanlig följd, skriver Socialstyrelsen.
Sagt om ”Dag”: ”Det är svårt att beskriva med vilken envishet han slet för att komma tillbaka som polis, i första, andra och tredje hand ville han jobba, men till slut gick det inte.” Hans Olsson, Polisförbundet.
Tiden som hundförare, åren med grova brott och allt som sekretessen gör att han fortfarande inte kan berätta om staplades på varandra. Till slut gick något sönder.
– Jag hade barn, familj, hela den sociala biten och jobbet förstås. Samtidigt mådde jag inte bra av det jag såg och var med om, men i stället för att prata eller be om hjälp reagerade jag med att söka mig till värre och värre situationer.
Dag beskriver hur smärtan han kände, medan han utåt höll masken, bröt ner honom men också gick att bedöva. En del människor använder alkohol eller andra droger, han använde adrenalin.
– Det våldsamma drog mig till sig, jag sökte mig till utmaningar och till de mest extrema händelserna i yrket. Då mådde jag bättre temporärt, ångesten trängdes undan men snart blev det värre. Jag blev rädd, väldigt rädd. Jag var oavbrutet på min vakt, det autonoma nervsystemet löpte amok.
Familjen levde periodvis under konkreta hot. Dag åkte kors och tvärs för att hämta sina vuxna barn och se till att de placerades i säkra lägenheter. På nätterna sov han med pistolen under kudden.
– Jag var spänd som en fjäder. Hade fel person kommit fram och knackat på bilrutan skulle jag tveklöst ha skjutit.
Flyktigt berör han skuggor av händelser som ändrade livet. Han varken vill eller kan berätta allt. Jag skulle ändå inte förstå, kanske inte ens tro på det han har att säga. Vad kan den som aldrig har varit med själv ta till sig? Och vad kan Dag berätta utan att bryta sekretess och yppandeförbud?
– Där har vi ett stort problem vid läkarkontakter. För en polis strider det mot alla reflexer att snacka om jobbet. Mina utredningar har jag hållit för mig själv också inför kollegor, och så plötsligt ska jag öppna mig för en okänd. Jag som inte litar på en enda människa, säger han och fortsätter:
– Det värsta om både egna handlingar och utsatthet kanske inte kommer fram, och då har vården för lite att gå på.
För hans egen del innebar felaktig behandling ett stort extra lidande – och att processen som skulle leda till ersättning och erkännande försvårades. Doktorn slog fast att han sannolikt var bipolär och skrev ut piller. Resultatet blev biverkningar – utan att symptomen mildrades.
Sedan fick Dag diagnosen posttraumatiskt stressyndrom. Då föll pusselbitarna på plats och han kunde på allvar börja arbetet med att läka och göra det som han tycker är viktigast av allt – reparera förhållandet till sina barn. Han säger att han är medveten om att de drabbades hårt och att han känner skam. Barnen såg sin pappa bryta ihop, skaka och gråta.
– För mig var det en väldig lättnad att få sjukdomen klassad som arbetsskada. Nu behöver jag inte förklara så mycket, jag kan ge dem en bunt papper, något som visar att deras pappa inte var galen utan sjuk av sitt jobb.
Han sneglar på klockan och går fram mot fönstret. De två katterna ska under sommaren få sällskap av tre tackor och lika många lamm och bonden som lånar ut dem är på ingående. Nykomlingarna gör sig omedelbart hemmastadda. Jag är på väg att fråga om de med tiden kommer att hamna på middagsbordet, men hejdar mig. Dag har redan sagt att han inte vill vara med om att döda, inte ens fiskar i den närbelägna sjön. Lammen är naturliga gräsklippare, inget annat, och de skyddas av rejäla stängsel, vi befinner oss i vargtrakter och bakom stugan breder sjumilaskogen ut sig.
– Jag har överlevnadsträning i bagaget, skogen är min hemmaplan. Mycket av det jag har varit med om tillhör inte det förflutna, jag återupplever det gång på gång. Att bara ge sig ut i skogen med ett tält är den högsta tryggheten, där kan ingen ta mig.
Ständigt på tårna, alltid beredd. Dag memorerar vanemässigt registreringsnummer på bilar. Anar han att något inte stämmer tar han ett extravarv i rondellen eller kör mot rött för att avslöja eventuella förföljare. Ryggsäcken är packad och bilen står tankad.
– Jag är alltid marschklar på 20 minuter, jag drivs av ett katastroftänk, jag är rädd för att någon ska komma ikapp mig och hämnas.
I det lilla samhället där han bor känner ingen till hans bakgrund. Han säger att han tränar på normala kontakter och försöker skapa ett socialt liv. Problemet är frågorna som alltid kommer efter ett tag. Han visar runt i ett vackert naturområde, därefter på en kyrkogård och berättar om traktens historia och om några av personerna som ligger under gravstenarna. Pratar med folk. I mötet händer något, blicken som tidigare var försiktig blir fast, han skrattar. En framgångsrik före detta förhörsledares förmåga att ”ta människor” skiner igenom.
Numera har han inte någon kontakt med kollegor och uttrycker mild förvåning över att de aldrig hörde av sig. Kanske visste de inte att han mådde dåligt. Tystnadens kultur råder, understryker han. Steget att berätta för arbetskamrater är långt, väldigt långt.
– Det är så stigmatiserande. Att ens andas psykisk ohälsa är otänkbart, det var det i alla fall för mig.
Till de som kommer efter honom, till poliserna som jobbar kvar, har han ett råd som låter närmast bibliskt.
– Akta er för falska profeter, de finns överallt!
Han förtydligar. Varningen gäller alla självutnämnda experter som kommer med tvärsäkra åsikter om ett komplext tillstånd.
Vi går in. I vardagsrummet står gitarrerna på rad. Han slår sig ner och sjunger med professionell tonträff medan han kompar sig själv, en egenskriven text till musik av Kent om arbetsgivaren som han tycker svek:
”Polisen älskade vän.
En tiger som skäms.
Vad är det som hänt?
När verksamheten blivit ett skämt.
Vad är det som hänt?”
”Mängder med kollegor har liknande upplevelser och lider i onödan. Med rätt diagnos finns bra hjälp. Det är intressant hur svårt det är för sjukvården att hitta rätt, i det här fallet blev det bra tack vare en fantastisk företagsläkare.
Fackligt är uthålligheten väsentlig, fördelen med ett fackförbund som har många aktiva förtroendevalda är att om inte jag lirar med en medlem som behöver hjälp finns det alltid någon annan som kan rycka in.”
Hans Olsson, ombudsman för arbetsmiljöfrågor på Polisförbundet, som haft kontakt med Dag sedan 2004.
