”När jag samma natt berättade för min handledare vad som hänt klev han raka vägen in till sagda befäl och skällde ut honom.”

Jag hade varit ute på jobb och kom in på stationen sent på natten. I vanlig ordning skulle jag rapportera till vakthavande befäl. Det här var tidigt 1990-tal. Jag var aspirant och vad jag skulle rapportera minns jag inte längre. Men resten minns jag. När jag klev in i rummet satt vakthavande befäl och tittade på porrfilm. Han stängde inte av. I stället höjde han ljudet när jag började prata, så att mina ord drunknade i stönanden från filmen. Jag fullföljde rapporteringen med blicken stint riktad framför mig. Vakthavande befäl sa inte ett ord. Han hade blicken på filmen.

”Under detta låga tak frodas i värsta fall en unken och omodern atmosfär.”

Detta var inte något som hände till vardags. Det var ovanligt även då, för mer än tjugo år sedan. När jag samma natt berättade för min handledare vad som hänt klev han raka vägen in till sagda befäl och skällde ut honom. Han tog ställning och visade med all önskvärd tydlighet att befälet hade gått över gränsen. Men det var ändå något som inträffade mot bakgrund av att vakthavande befäl kände sig någorlunda trygg med att han kunde göra så utan att riskera något.

Jag har varit kvinna i poliskåren i många år sen dess och har samlat på mig både goda och dåliga erfarenheter av detta. Även om det hänt mycket kan man fråga sig om det hänt tillräckligt mycket. Polisen har fortfarande problem med att vara en alltför hierarkiskt styrd organisation med lågt i tak. Under detta låga tak frodas i värsta fall en unken och omodern atmosfär. Mitt vakthavande befäl för mer än tjugo år sedan utgör ett bedrövligt exempel på detta.

Polisen har varit, och är dessvärre fortfarande, inte bra nog på jämställdhet och jämlikhet. Det kan till och med finnas skäl att fråga sig om det går i rätt riktning.

Ta löner till exempel. När de nya polisassistenterna för första gången lönesattes differentierat och individuellt i början på sommaren lönesattes cirka 8 procent av de kvinnliga polisassistenterna på den lägsta lönenivån. Cirka 4 procent av de manliga polisassistenterna bedömdes vara värda samma låga lön. Och den högsta lönenivån bedömdes 9 procent av kvinnorna vara värda, att jämföra med 5 procent av männen. Den nya polismyndigheten har hittills på alla sätt misslyckats med att förklara utifrån vilka kriterier detta är satt och hur bedömningarna egentligen gjorts.
Chefer är ett annat exempel. Av de 25 polisområdeschefer som tillsattes före årsskiftet var bara var fjärde kvinna. Och även längre ner på chefsnivå ser vi en klar övervikt av män på chefspositioner.

Och vad gäller det låga taket inom polisen i stort visar en uppmärksammad undersökning, som Polisförbundet låtit göra tillsammans med TNS Sifo, att rädslan för repressalier om man lyfter kritik till chefer är vanligare bland poliser än på arbetsmarknaden i övrigt.

Polisen måste vara en arbetsgivare som attraherar rätt människor till poliskåren. Det är av avgörande betydelse för hela samhället. En gammalmodig, stelbent och ojämställd organisation håller helt enkelt inte måttet.

Tidigare omnämnda vakthavande befäl från 1990-talet kan vi ställa ut i polisens eget Jurassic Park för dinosaurier vars tid är förbi. Där kan andra som vill ha en ojämställd och omodern organisation med blind tilltro till auktoriteter också stanna. Vi andra, som vill leva i ljuset, kämpar vidare. Nu är det den nya rikspolischefens uppgift att verkligen visa att han vill framåt och inte bakåt.