Väntan på svar från den stora genomlysningen av polisens hundverksamhet är snart över. I skuggan av ett beslut har rykten och oro spridits. Polistidningen har fångat in åsikter i hela landet.

Väntan på svar från den stora genomlysningen av polisens hundverksamhet är snart över. I skuggan av ett beslut har rykten och oro spridits. Polistidningen har fångat in åsikter i hela landet.

På polisens träningscentrum för hundar i skånska Revingehed bär höstvindarna med sig frostkänning, trots att himlen är klarblå och solen bakar. Hundföraren Fredrik Willander visar Aldo, en stor schäfer som utsågs till årets polishund 2013.
– Jag är allvarligt oroad för framtiden. Vi har inte haft någon chef på ett år och trots att det redan nu är för få hundar diskuteras att skära ner med en tredjedel. Värst är om vi nu ser ett första steg att lägga ner hela den här viktiga anläggningen, näst värst är att vi är så många som går och är oroliga och väntar på svar, säger Fredrik Willander.

Han fruktar en situation då akutverksamheten försvinner. I stället för att skicka hund och förare till brottsplatser återstår då att leta efter bevisföremål.
– För oss betyder snabbhet allt. Får vi inte åka omedelbart för att spåra en gärningsman kan vi lika gärna ta det lugnt, ett inbrottsverktyg flyttar ju inte på sig. Men det gör ont i hela kroppen när jag märker att vi inte har förutsättningar att lyckas.

Svaren han efterlyser är kopplade till OP-20, den stora utredningen om hur polishundsverksamheten ska utformas som en del av den nya organisationen. En arbetsgrupp har lämnat två olika huvudförslag, båda bygger på en justering av genomförandekommitténs detaljbeslut. Det första förslaget går ut på att patrullhundförarna ska organiseras inom lokalpolisområden medan planeringen placeras på regional nivå. Förslag nummer två bygger på en regional organisering av patrullhundförarna. Klas Friberg, regionpolischef i region Väst, leder utredningsarbetet. Enligt honom kan ett beslut fattas tidigast i slutet av oktober.

Men i region Väst har en förändring som placerar hundverksamheten i lokalpolisområdena redan genomförts med full kraft. Robert Lindström, instruktör och besiktningsman i Göteborg kommenterar:

– Här i Storgöteborg har vi inte sett några fördelar, men jag har hört att de är nöjda ute i länet.

Redan nu står det klart att organisationen kommer att behöva förstärkas med fler hundförare.
–Vi har ju tappat mycket folk nu när det är oro i leden, men vi hoppas att det kommer att bli bättre, säger Lindström.

Förutsättningarna varierar emellertid mycket i landet. Håkan Thor, t f chef* för Stockholmspolisens hundenhet, beskriver en verklighet som delvis är spegelvänd mot den i Syd. (*Vid tiden för intervjun – nu är Håkan Thor kommunpolis.)
– Oron gäller inte numerären eftersom det inte finns några signaler om att vi ska bli färre. Däremot finns det stor oro för att vi kanske splittras upp på polisområdena och då måste vi bli fler för att klara de uppdrag vi gör i dag. Samtidigt har vi svårt att hitta bra hundar. En tredjedel kommer från försvaret och resten från privata uppfödare. Ett exempel är att vi har fyra förare som går utan hund i dag, och ännu fler har ingen fungerande hund.
Samtidigt, understryker han, går det inte att bara fylla på med fler hundar och utbilda nya hundförare. Underlaget, uppgifterna, organisationen och tillgången på hundar är faktorer som alla påverkar varandra.
– De måste balanseras och det är svårt. För många hundar är lika illa som för få. Och man ska inte glömma att de är dyra i utbildning, effektiva men kostsamma.

Att brist på hundar resulterat i att allvarliga brott inte löses anser Håkan Thor hör till ovanligheterna. Det aktuella fallet då en ung kvinna hittades bragd om livet i ett joggingspår i Upplands Väsby har lyfts fram i media.
– Mycket som skrevs bygger på missuppfattningar av en tillbudsanmälan. I korthet inträffade att det inte fanns någon kriminalsökhund omedelbart tillgänglig. En var på semester och en var ormbiten. Vi agerade enligt det nya tänket och begärde hjälp som också kom från Uppsala. Kanske tog det lite tid men det hade ingen bäring på utgången.

Harry Nilsson, länshundbefäl i Umeå, satt med i gruppen som skrev OP-20. Han anser att det rör sig om den mest grundliga granskningen av polisens hundverksamhet någonsin, och att det lokala perspektivet hela tiden varit närvarande.
– Vi i region Nord berörs nog minst av förändringarna, de geografiska förutsättningarna medger inte så många varianter. Vi har cirka 40 hundekipage i dag och dem lär vi ha kvar. Vi är inte oroade för något och ser framtiden an med tillförsikt.

Vad gäller tillgången på hundar tycker han dock att det finns flera oroande tendenser.
– Vi har klarat oss skapligt i Västerbotten tack vare ett eget fodervärdsystem. Men en nationell kraftsamling med nationella polishundtjänsten som drivande i den här frågan är ofrånkomlig.

Staffan Olsson, kommissarie och hundinstruktör i Gävleborg i region Mitt, är inte lika positiv.
– 2015 känns som ett förlorat år. Vi vet varken ut eller in och har för många chefer. Vi hoppas på förslag nummer två som innebär att hundarna blir en regional resurs och att det ska finnas ett hundbefäl i varje polisområde.

I region Bergslagen, där inspektör Ulf Backman jobbar som hundinstruktör, blev frågan om placeringen av hundenheterna en svår nöt att knäcka. I sitt remissvar måste regionen ta hänsyn till vitt skilda åsikter.
– Vi i Örebro ville ha lokalt placerade hundar men en regional styrning. Dalarna och Värmland krävde lokala placeringar och lokal styrning och så blev det i remissvaret enligt majoritetsprincipen. Problemet för oss har visat sig vara att hundföraren förvandlas till vanlig polis och blir sittande i en IG-bil.

Kommissarie Sten Blomberg i Jönköping är gruppchef på hundenheten och övertygad om att situationen kommer att lösas till det bästa, inte bara i region Öst utan i hela landet.
– Vi väntar på det slutliga beskedet om hur det blir. Tills vi får det sitter vi still i båten och undviker att hänga med huvudet. Vi måste klara av att bedriva vår verksamhet, och det gör vi. Jag tror att det kommer att bli bra.

”Slakten har inletts”

Christian Löwegren, 2:a vice ordförande Förbundsområde Syd, ser dystert på hundverksamhetens framtid.

– Men egentligen handlar det inte bara om den utan polisen i stort. Å ena sidan säger inrikesminister Ygeman att vi aldrig har haft så mycket pengar som nu, å andra sidan är det tydligt att slakten har inletts.

Christian Löwegren är själv specialsökhundförare och nämner en insats nyligen då två av hans kollegor sökte efter en försvunnen äldre man, tyvärr fann de honom inte i tid.
– Han dog. De två hundförarna var i tjänst i 21 timmar och de sökte i 15 av dem och en hund levererar inte efter så lång tid. En timmes aktivt sök och sedan vila är att föredra, detta med ett lämpligt antal hundar. Hade de letat efter min pappa eller grabb under de förutsättningarna skulle jag vara rasande.

Sökandet efter knark är ett annat område som inte prioriteras längre enligt Löwegren. Han påpekar att man genomförde 2 500 lyckade narkotikasök i Skåne under 2014.
– Det innebär väl att vi borde satsa mer på hundar? Men pengarna styr. Vi har idag inte en organisation som har den uthållighet som verksamheten/verkligheten kräver och ändå talar man om nedskärningar.

”Vem ska vi prioritera?”

Lars Lindgren, ordförande för Svenska Polisens Hundförarförbund, fruktar att neddragningar slår hårt mot allmänheten.

– Det är min uppfattning att vi riskerar att bli så få att vi måste sålla bland vilka jobb vi ska åka på med hund. Min fråga är hur vi ska välja. Vem ska vi prioritera om flera personer är försvunna samtidigt till exempel? Vilka jobb ska vi inte göra?

I region Syd där Lindgren är verksam föreslås att dagens 82 – 89 hundförare ska bli 70. Men verksamheten kan komma att krympa ytterligare.
– I region Syds remissvar står att 70 stycken överstiger det behov som framåt är verksamhetsmässigt lämpligt. Vi får se vad Klas Friberg i Göteborg kommer fram till, hans sammanställning av remissvaren skall presenteras för Nationella ledningsgruppen. Om det blir ledningsgruppen eller rikspolischefen som får fälla avgörandet, om det är många olika viljor, får tiden utvisa.

”För min del var detta droppen”

Han har 30 års erfarenhet som polis och hundar som specialitet. Men i omorganiseringens spår fick Peter Matthijs ett nytt oväntat jobb.

– Det kom som en blixt från klar himmel då jag plötsligt fick veta att jag skulle ut i radiobil igen. I princip har jag ingenting emot att göra något annat, men jag hade ju inte åkt radiobil på två decennier och det är ingen överdrift att säga att en del har hänt.

Peter Matthijs är inspektör och hundinstruktör. Han understryker att det inte utgjorde något oöverstigligt hinder för honom att lära sig rutinerna i bilen.
– Problemet var att ingen insåg att det fanns ett problem, det existerade inga rutiner och ändå är det ju fler än jag som är i den här situationen.

Han utverkade till slut klartecken för att själv ordna undervisning och fick därefter en dags uppdatering.
– Och sedan var det ju bara att köra igång, och det gick hjälpligt. Hur det blir framöver har jag ingen aning om.

Den kvarvarande känslan, som Peter Matthijs återkommer till och beskriver, är besvikelse över att erfarenhet inte värderas.
– För min del var detta droppen och jag funderar ofta på att sluta som polis. Jag skulle kunna arbeta med ungdomar, eller kanske hjälpa till i samband med flyktingkatastrofen.

*Sedan intervjun gjordes har Peter Matthijs fattat ett beslut om den närmaste framtiden. Han ska vara tjänstledig och plugga spanska.