Frågan är befogad utifrån hur vissa åklagare utför sitt uppdrag under jourtid.

Frågan är befogad utifrån hur vissa åklagare utför sitt uppdrag under jourtid.

Problemet som jag vill åskådliggöra är t.ex. de situationer när polisen vill få ett beslut eller vägledning under jourtid av en åklagare. Det kan handla om när polisen är på en plats där t.ex. en partner har utövat våld mot sin närstående och att den misstänkte är kvar på platsen/tillstädes för polisen och inte gripen eller att en misstänkt person är intagen på en polisstation av någon anledning utan att vara gripen. Förut sällan, men nu mera vanligt förekommande enligt min erfarenhet är att några beslut inte kan tas av åklagaren i dessa ärenden på grund av att den misstänkte inte är gripen. I bland förkommer även önskemål om att verkställa gripande för att åklagaren ska kunna fatta beslut om den fortsatta handläggningen.

Den rättsliga regleringen är att ett beslut av en polis om gripande av en misstänkt person bara får ske om det finns skäl för anhållande och det är ett brådskande fall. d.v.s. att man inte kan invänta åklagarens beslut. I övriga fall där det finns skäl för anhållande är det enbart åklagaren som kan besluta om frihetsberövande. I de fall åklagaren saknar underlag för att fatta beslut om anhållande ska direktiv lämnas till polismyndigheten för att få underlag i anhållningsfrågan. En åklagare som tjänstgör under jourtid är skyldig att fatta beslut i de tvångsmedelsfrågor som underställs honom. (JO nr 2318-2002, JO 3980-2003 samt Gunnel Lindberg, straffprocessuella tvångsmedel, 3:e upplagan s. 249)

Min uppfattning är att en del åklagare har en allt för snäv tolkning av den så kallade  recidivfaran och utgår från att risken för fortsatt brottslighet normalt ska grundas på lagförda brott. En tolkning som skulle kunna innebära att de som inte blivit lagförda därmed inte skulle anses utgöra en risk för att fortsätta sin brottsliga verksamhet enligt häktningsgrunden enligt RB 24:1. Ännu ej lagförda brottsmisstankar har stor betydelse när recidivfaran ska bedöms. Att den misstänkte inte är straffad tidigare utesluter inte risk för återfall i brott. Framförallt är det brott som riktar sig mot eller medför fara för annans liv, hälsa eller egendom eller i övrigt kränker annans personliga integritet som är av intresse när recidivfaran ska bedömas. (Karnov kommentar till RB 24:1 av Gunnel Lindberg, samt Zeteo kommentar till RB 24:1 uttalande från Departementschefen )

Den 30 juni 2011 gav regeringen polisen i uppdrag att vidta åtgärder mot livsstilskriminellas brottslighet. För att ur ett samhälleligt perspektiv nå största möjliga effekt av polisens insatser måste därför samverkan ske med andra myndigheter och organisationer (i polislagen är det bl.a. fastslaget att polisen ska samarbeta med åklagarmyndigheten). De livsstilskriminella har en mycket hög risk för att återfalla i brott. Gärningsmannainriktade åtgärder mot denna grupp har goda förutsättningar att bidra till minskad brottslighet och ökad trygghet. Därför är det av stor vikt att åklagarna är beredda att pröva frihetsberövande åtgärder (anhållande på grund av recidivfara) oavsett om gripande har skett eller inte.

Jag tjänstgör i region Nord och min beskrivning gäller sålunda för de åklagarkamrar som betjänar detta område och med detta menar jag inte att alla åklagare har samma synsätt som jag försökt beskriva Har ingen uppfattning hur åklagare vid andra områden fungerar men jag skulle inte bli förvånad om samma problembild finns där.

Bengt Stadin
Kommissarie/Vakthavande befäl
RLC/LKC Jämtland
Region Nord