Glad i hågen att äntligen få en smula upprättelse promenerade jag in i rättssalen med bestämda kliv. Ut gick jag med betydligt osäkrare med orden ”som myndighetsföreträdare får man tåla en viss typ av våld, hot och handlingar” ringande i öronen.
För en gångs skull sitter jag tyst och lyssnar på det sedvanligt pratet kring fikabordet. Jag lyssnar och funderar istället för att dela med mig av någon anekdot. Jag tänker på vad en beteendevetare på polishögskolan sa. Människan har en mun och två öron. Evolutionen har tänkt att människan ska lyssna mer än prata. Jag tänker på orden som av någon outgrundlig anledning har etsat sig fast som en tatuering i mitt inneröra. Jag tittar på mina kollegor och hör ämnen avverkas ett efter ett. Om stort och smått, högt och lågt. Plötsligt blir det tyst.
”Glad i hågen att äntligen få en smula upprättelse promenerade jag in i rättssalen med bestämda kliv.”
En polis från morgonturen kommer in och nämner i förbigående att han och kollegan blivit hotade med ett troligt automatvapen. ”Det klev ut en man ur en bil med rånarluva och riktade ett vapen mot oss, nu går jag hem och sover, god natt”. Tystnaden blir kortvarig. Sorlet startar igen. Man pratar om granaten som kastades mot en polisbuss några veckor tidigare. ”Herregud, de kunde ju ha dött säger en kollega”. Stenkastning ska vi inte ens prata om. Det nämns i förbigående på utsättningen – om ens det.
På vilken arbetsplats känns det hyfsat normalt att få en sten i huvudet? Det som tidigare betraktats som onormalt och genererat i insatser eller åtminstone en Lisa-anmälan har börjat ses som vardag. Som polis är det normalt att riskera att få en sten i huvudet när man åker för att ta upp en anmälan eller patrullerar i området, att få vapen riktat mot sig, en spottloska i ansiktet, att få höra den gripne viska att han vet var mina barn går på dagis. De subtila antydningarna som är svåra att anmäla och svåra att bevisa. Ord och handlingar som är så farliga i förlängningen. Självklart för den enskilde polisen men även för rättsväsendet och samhället i stort.
Enligt Brottsförebyggande rådet ökar visserligen inte våldet i samhället men det har förändrats. Våldet blir grövre och skjutvapen används mer frekvent vid uppgörelser. Något som såklart påverkar vår polisvardag.
Jag tänker på när jag själv kom ut i verkligheten som nybakad polis. Hur jag reagerade och agerade, anmälde och pratade om extrema händelser. Jag kommer även ihåg första gången jag var i rätten efter att ha fått en spottloska levererad på uniformen i samband med ett omhändertagande. Glad i hågen att äntligen få en smula upprättelse promenerade jag in i rättssalen med bestämda kliv. Ut gick jag med betydligt osäkrare med orden ”som myndighetsföreträdare får man tåla en viss typ av våld, hot och handlingar” ringande i öronen. Orken att anmäla avtog i takt med stegen jag tog ut ur tingsrätten.
Med all respekt herr beteendevetare. Nog för att jag har två öron och en mun, men jag har två ögon att se med också. Och det jag ser är en poliskår som får acceptera mer och mer i sin vardag. En normaliseringsprocess som i förlängningen kommer att slå tillbaka på oss. Det är svårt att backa bakåt när man tagit så många kliv framåt. Det är dags att rita en tydlig gräns i marken och stå fast vid den.
Pa Elin Gradin
lokalpolisområde Botkyrka
