De fyra poliserna är överens – i nio fall av tio hade de suttit med fönster eller dörrar öppna i sommarvärmen. Dock inte just den här augustinatten.
De fyra poliserna är överens – i nio fall av tio hade de suttit med fönster eller dörrar öppna i sommarvärmen. Dock inte just den här augustinatten.
På höger framfönster fanns efter smällen små inbuktningar orsakade av splitter från den handgranat som detonerat ungefär två och en halv meter från bussen. Närmast det fönstret satt Patrik, som är säker på att om fönstret varit öppet så hade han inte suttit här i dag.
Innan det smällde var det lugnt och de fyra ditkommenderade tunnelbanepoliserna avvaktade.
– Vi väntade på att få åka hem till våra familjer, säger Rickard.
När rättegången inleds har det gått drygt fem månader sedan den där natten i Storvreten i Tumba. En rad detaljer i det mycket omfattande förundersökningsmaterialet har bundit en 18-åring vid gärningen. Han förnekar brott. Den åtalade ler mot de många vännerna på åhörarplats, himlar med ögonen och gäspar. Han dricker också onaturligt mycket vatten och lyssnar noga på sin advokat. Inget hos honom känns aggressivt, bara flaxigt och nervöst.
När det är dags för den paus under den första rättegångsdagen påpekar någon för domaren att åklagaren hörs dåligt ut till oss åhörare, som sitter bakom en glasvägg.
– Vi kan skippa fysiklektionen också. Alla vet hur en handgranat fungerar, utbrister en ung man.
Han är en av kanske trettio ungdomar som besöker huvudförhandlingen, för att visa sin kompis sitt stöd. Den andra rättegångsdagen leds samma kille ut av polis för att ha stört. Under den första dagen görs också ett gripande. Åklagaren känner igen en av 18-åringens vänner som är anhållen i sin frånvaro. Riktigt lugnt bakom glaset i åskådarrummet är det aldrig de här två dagarna.
– Det där är inte tufft, det är dumt.
När åklagaren pressar 18-åringen på om uppgifterna om att han skrutit om attacken mot poliserna tar han avstånd. Han tycker ingenting om poliser säger han, varken bra eller dåligt. Han står i stället fast vid sin tidigare redogörelse att han bara hållit i handgranaten. Att en ”äldre” bett honom att ha hand om den och att han sagt nej. Och även om han tycker att det är dumt och inte tufft gjort att kasta handgranaten, så vill han inte säga namnet. Men trots att åklagaren säger att det skulle kunna få honom fri att svara på frågan om vem som gjort det.
– Inga namn. Så’n är jag.
Det fnissas på åskådarplats när han låtsas oförstående inför vad en viss polishatarförkortning som han ska ha använt sig av betyder. När han leds ut från Södertörns tingsrätts säkerhetssal bankar någon på glaset och utbrister :
– Free ”…”!
En handgranat är gjord för att döda. Inom en radie på 12 meter är enligt FOI:s expertvittne tanken att de små kulor som sprids vid explosionen av en granat av modellen M75 ska vara dödande. Nu fanns en polisbuss med förstärkta rutor emellan och ingen träffades av splittret. Däremot har tre av dem drabbats av hörselnedsättningar i olika grad. Mikael dras med en som han själv beskriver det ganska kraftig tinnitus och en överkänslighet mot ljud som han tycker påverkar hans tålamod. Både på jobbet och hemma.
– Småbarn som vill skramla med kastruller, du kan ju tänka dig …
Bakgrund Tumbamålet
Natten till den 21 augusti 2015 kastades en handgranat av typen M75 mot en polisbuss i bostadsområdet Storvreten i Tumba utanför Stockholm.
Den 25 januari inleddes huvudförhandlingar mot den 18-åring som nu står åtalad för mordförsök på de fyra poliserna i bussen.
18-åringen är också, tillsammans med flera personer i umgängeskretsen, åtalad för ett antal andra brott som kommer att förhandlas fram till den 16 februari då slutplädering ska äga rum.
Det har varit mycket pappersjobb med Lisa-anmälningar och försäkringar.
– Där känner man sig faktiskt lite övergiven av arbetsgivaren. Det borde finnas en funktion som hjälper poliser med sådant här. Som myndigheten tillhandahåller, säger Mikael.
Patrik påpekar att de ändå har ett biträde nu som underlättar något. När han för ungefär ett år sedan fick en sten kastad på sig och skadade ögat saknades gärningsman.
– Då fick man klara sig helt själv. Det tar mycket tid och kraft, säger han.
Alla fyra har fortsatt jobba. Stödet från arbetskamraterna har varit det bästa sättet att bearbeta händelsen säger de själva. Rickard har slutat på tunnelbanepolisen och gått till ledningscentralen, delvis på grund av det inträffade. De andra jobbar kvar. Ungefär var sjätte vecka skickas de med Alma-kommenderingen till Malmö för att jobba.
För Patrik, Fredrik, Rickard och Mikael råder det inga större tvivel om att 18-åringen är den som kastade handgranaten mot dem den där natten.
– Eller att han var med när den kastades. Nej, det finns så stark bevisning, säger Fredrik.
Däremot är de inte säkra på att han kommer att dömas. Tvärtom är det högst troligt att vilken utgången än blir så kommer domen att överklagas. Det efterlängtade avslutet ligger en bit fram och det de helst av allt vill ha, ett svar på varför någon ville döda dem, tror de aldrig att de får.
