”De får en placering som inte är flexibel, de ska tacka ja eller nej utan att veta de egentliga förutsättningarna som lön och tjänstgöringsort, och dessutom med väldigt kort framförhållning. Hur ska det locka äldre sökande?” skriver Victoria Dunros.

Klockan är sju på morgonen den 27 december. Det har snöat under natten och jag får leda cykeln hem. Göteborg har plötsligt blivit ljust och det piskar hårt i ansiktet. Tillsammans med en kollega går jag genom staden. Vi ställer ofta våra cyklar på samma ställe och har fram tills idag bara sagt hej. Nu när vi går tillsammans genom snön hinner vi prata mer.

Jag får reda på att kollegan är nybliven polis som fått börja sin karriär på PKC, lite oklart hur länge. Vi hinner inte gå många meter innan vi kommit in på hur de nya poliserna behandlas, hur märkligt det är att man säger sig vilja ha äldre sökande med livserfarenhet men, för att citera kollegan, ”man behandlas som en 19-årig värnpliktig”. De får en placering som inte är flexibel, de ska tacka ja eller nej utan att veta de egentliga förutsättningarna som lön och tjänstgöringsort, och dessutom med väldigt kort framförhållning. Hur ska det locka äldre sökande? De flesta andra yrken du söker är på en viss ort och du får reda på lön innan du tackar ja. Ett ömsesidigt givande och tagande.

En twittrare skrev ”Om det endast är kritik man vill leverera så kan det ibland vara bra att ta en paus.” I stort håller jag med, om alla bara går runt och gnäller så genererar det inget mer än en tröttsam arbetsmiljö. Men att öppet påtala sitt missnöje och komma med konstruktiva förslag, påpeka tankevurpor eller uppenbara fel, är det att gnälla? Hur länge är det okej att uppleva sig ständigt omsprungen utan att säga till? Får vi ens bli förbannade?

Oavsett om det är okej eller inte så är det väldigt upprört just nu. På Twitter och Facebook, i media och på våra arbetsplatser. Överallt hörs de frustrerade polisernas röster om hur det inte längre känns okej att år efter år få höra att just deras grupp ska prioriteras, för att sedan ändå ramla på målsnöret. Att lönen är det som just nu är avgörande för många är uppenbart. Det är kanske inte det som egentligen är det enda viktiga, men den har blivit symbolen för missnöjet. ”Sedd, hörd och bekräftad” i en konkret form. Den där moroten, kakan eller klappen på axeln som alla önskar få.

Den eviga frågan ”Hur hade det sett ut inom den privata sektorn” börjar kanske bli uttjatad och det är svårt att jämföra en myndighet av vår storlek med ett stort vinstdrivande företag, men att de anställda är det som får alla verksamheter att fungera bör vi kunna vara överens om. I år har vi sett en större mängd kollegor lämna för andra yrken än tidigare så att det inte bara handlar om ”gnäll” borde nu vara tydligt.

Jag började inom myndigheten precis efter ATA08. Poliserna talade om för mig hur dåligt allt skulle bli, att jag började vid helt fel tidpunkt och att de skulle se sig om efter annat. Nu är det inte bara prat längre. Nu försvinner kollegor som skulle ha 20 år kvar inom yrket till andra mer välbetalda jobb. Hur ska vi som är kvar räcka till för att täcka luckorna – både kunskaps- och bemanningsmässigt – som uppstår framöver?

Victoria Dunros
operatör
Göteborg