Nu kompletterat med svar från Mats Löfving. (23 februari.)
16 februari presenterade Polisförbundet en medlemsundersökning genomförd av Novus. Den innehöll bland annat frågor kring den pågående omorganisationen. En av omorganisations mål är att svensk polis ska bli mer effektiv och enhetlig. Nio av tio svarade att det inte blivit så. Ingen tyckte att det blivit så, ingen! Siffror som verkligen visar att den kritik som Polisförbundet fört fram är relevant.
När Lena Nitz la fram det rimliga kravet på en ”kriskommission” så var det du Mats Löfving som svarade som myndighetschef. Det första du gjorde var att kalla vårt högst rimliga krav på att få in en kommission som försöker ta ett grepp om vår omorganisation för ”larv”. Känslan var att det kom från hjärtat. Larv, ett ordval som känns både olämpligt och plumpt.
Samma kväll så dök du så upp i Aktuellt för en intervju. Frågan om en kriskommission kom upp igen. Du backade inte från ditt tidigare uttalande utan slog istället fast att det inte är ”kris” och att ni inte vill kapitulera, men att det kanske är något Polisförbundet vill göra. Du fortsatte med att i raljant ton berätta att det där hade väl inrikesminister Ygeman redan svarat på ”flera gånger tror jag…”.
Du kunde sträcka dig till att säga att vi alla inom polisen har det ”tufft” just nu. Du hänvisade till reformen, terrorhotet och migrantproblematiken. Mats, tro mig, du hade inte haft bättre siffror utan terrorhot och migrantproblem. För en vanlig radiobilspolis, de som ska komma närmare medborgarna, är ju inte terrorhotet något som påverkar den dagliga verksamheten.
Polisförbundet har liksom medarbetarna varit inställda på att det skulle bli en orolig tid, men ett år senare så märker vi ingen skillnad. Du medgav att vi inte har kommit närmre medborgarna, inte ännu. I slutet av 2016 ska dock både medarbetare och allmänhet tydligt märka större polisiär närvaro. Hur ska du, Dan och övriga höga chefer göra för att vända skutan tills dess? undrade jag då. Nio av tio medarbetare tror inte på dig Mats. Vi anser att myndighetens prat om medarbetardrivet förändringsarbete inte är något annat än prat, vackra men tomma ord. Att omorganisationen är toppstyrd och när du har den framtoning du hade i Aktuellt så bara bygger du på den känslan. Hos mig och hos många av mina kollegor. Ditt framträdande blev på det sättet rent kontraproduktivt ur ett förtroendeperspektiv.
Du avfärdar vår oro med att inget drastiskt har hänt och att ni håller tidplanen. Riksdagsbeslutet ska följas. Jo, det förstår jag också Mats. I ett demokratiskt land måste landets största myndighet naturligtvis följa politiskt fattade beslut, men inte ens där kan du ge dina medarbetare medkänsla, empati eller förståelse. Istället uppfattade jag dig som arrogant, och att du med en översittarattityd avslutade med att säga att det ju inte är Polisförbundets medlemsundersökningar som styr din verksamhet. Nej, det förstår jag med Mats, men ett litet uns av ödmjukhet inför siffrorna hade varit klädsamt. I stället slog du ännu en spik i kistan och sänkte förtroendet för den högsta ledningen ytterligare.
Jag är så besviken!
Lena Nitz kunde avslutningsvis konstatera att det inte blir någon kriskommission och att det inte verkar bli något annat heller. Som i den gamla folksagan om Mäster Skräddare som skulle sy en rock av en bit tyg. Men se det bidde ingen rock, till slut ”bidde det ingenting”. Det ligger i farans riktning att det även kommer gälla vår omorganisation – och det är minsann inget man avfärdar som larv.
Fredrik Brokopp
region Syd
Mats Löfvings svar, inkommet 23 februari:
Hej Fredrik!
Jag läste ditt brev i Polistidningen. Jag uppfattar att kärnan i brevet är att du upplevde att jag brast i attityd i intervjun. Jag beklagar om du uppfattade mig så, för det var inte min avsikt.
Jag strävade efter att visa engagemang i sakfrågorna och att resonera på ett rakt och tydligt sätt. Men det här är komplexa frågor med många aspekter. Det gör dem knepiga att diskutera i en kort intervju och samtidigt förmedla en rättvisande känsla.
I grunden handlar diskussionen om hur vi medarbetare i Polisen upplever reformen och hur vi ser på möjligheterna framåt. Allt detta är ju uppfattningar och känslor, där egentligen inget kan anses vara objektivt rätt eller fel. Vi har alla en egen uppfattning och jag tror inte någon kan göra sig till tolk för en majoritet. Också för att arbetet kommit olika långt i landet, vilket bidrar till att vi har olika bilder av hur det går.
På många håll är påfrestningarna stora. Men trots en tuff vardag ser jag engagemang och ett väldigt bra polisarbete. Just det gör att vi klarar det här.
Vänligen
Mats
