Vi står i korsningen där Sveavägen och Olof Palmes gata möts. Nära platsen där färgaffären Beckers Dekorima, butiken som paret Palme passerade strax före attentatet, låg. Under tidigt 1970-tal jobbade ett ungt biträde vid namn Lennart Gustafsson här.
– Jag funderade på att bli färghandlare av någon anledning. I efterhand känns det konstigt att jag hamnade just i inrättningen som varit så central för Palmeutredningen. Cirkeln sluts.
Lennart blev polis istället. Genom att befinna sig på rätt – eller fel – plats, beroende på hur man ser det, tog hans karriär en ny riktning. 1986 var han utryckningspolis men plockades in i mordutredningen.
En gång träffade han Olof Palme, en tillfällighet som Lennart Gustafsson tills nu har undvikit att berätta om. Det var när han hade slutat på färgaffären och börjat som flygplatskontrollant hos Arlandapolisen. Palme var samtidigt i blåsväder. En finsk medborgare hade stoppats på flygplatsen med över 200 000 kronor. Medlen skulle via svenska socialdemokrater slussas vidare till den finska fackföreningsrörelsen.
Men nu hade allt gått fel och Olof Palme var på väg till grannlandet för att reda upp härvan.
– Jag visiterade honom i säkerhetskontrollen. Han var trevlig och tillmötesgående.
Samtidigt stod DN:s fotograf Sven-Erik Sjöberg på pass och fick med sig en bild. Palme ser energisk ut, på språng. Elva år senare är han död och nu, efter ytterligare tre decennier, jagar den unga flygplatskontrollanten som blev polis fortfarande hans mördare.
Händelserna i omedelbar anslutning till dådet har sedan länge övergått från att utgöra nyhetsstoff till att hamna i facket nutidshistoria. Nu klingar upplevelsen av nutid stilla av och kvar finns den historia som två kvinnor och fem män gör sitt bästa att vända rätt och få begriplig.
Ibland sprattlar det till i näten. Sydafrikaspåret nämns, Leif GW Persson får tips om ett intressant vapen – som nyligen då han SVT:s Veckans brott efterlyste en revolver, som senare provsköts utan positivt resultat. Människor minns selektivt och felaktigt, men de minns oftast något. Då tillräckligt lång har tid gått.
– Ett exempel är att en person som befann sig på biografen Grand där Palme såg sin sista film ringde efter 28 år. Vi letar fortfarande efter eventuella vittnen som köpt biljetter, det är några vi inte har fått tag på, säger Lennart Gustafsson.
Det är morgon och Palmegruppens medlemmar, förutom Allan Emretsson som är ledig, samlas i polishuset på Kungsholmen. Inte heller vice riksåklagare Kerstin Skarp som leder förundersökningen är på plats.
Där ute har den gångna veckan präglats av terrordåden i Paris och den förhöjda hotnivån i Sverige. Det har sagts att oron i samhället inte har nått så hög febernivå sedan tiden strax efter mordet på Palme. Gruppchefen Hans Melander, som också är nationell samordnare för ID-kommissionen, har jobbat hela helgen med händelserna i Paris. En svensk medborgare dödades i dådet och identifieringen sköttes från hemlandet. Situationen att Palmegruppen måste lägga energin på andra ärenden uppstår ibland. Ett exempel är tsunamikatastrofen, som ledde till att gruppens arbete låg i träda under två hela år. Vi slår oss ner runt ett bord i ett komprimerat mötesrum och Lennart Gustafsson ställer fram kanelbullar. Hans Melander avstår med en gentil gest, och en hänvisning till den pågående omorganisationen, sin chefsplats vid kortsidan med orden:
– För tillfället flyter det en del också i vår ganska skyddade värld. Som alla andra har jag fått söka om min tjänst, så tills vidare kan du lika gärna ta stolen.
Inpasset är menat som ett skämt. Inte minst i ljuset av att medlemmarna i Palmegruppen logiskt att döma sitter säkert där de sitter. Fyra av dem har fyllt 60 och tre planerar inför en snar pensionering. Problemet är snarare att fylla på med nya utredare, hitta poliser som klarar av att ta steget in i världens största utredning utan att tappa fotfästet. Inte att hitta nya uppgifter för den handfull tjänstemän som är de enda som känner materialet.
– Högt på önskelistan står att ledningen föryngrar. Det tar tid att skola in folk och ska det göras är det nu som gäller. Vi ska snart nyrekrytera och alla intresserade är välkomna att höra av sig till mig, säger Hans Melander.
Han berättar att det har räknats på det där. Om en juridiskt skolad och välbegåvad person sätter sig och läser utredningshandlingarna åtta timmar om dagen tar det honom eller henne ett decennium att gräva sig till botten. Och då handlar det inte om att prestera någon analys eller komma ihåg sammanhang utan om att tugga sig igenom textsidor och hjälpligt förstå dem för stunden.
Arkiven fylls dessutom på. Det lilla arkivet på samma våningsplan som Palmegruppen huserar, det stora i ett skyddsrum i källaren, växer med nya tips och förhör. Sammanlagt och i skrivande stund rör det sig om 250 hyllmeter. I någon mening lever Palmeutredningen vidare av egen kraft. Genom sin storlek och blotta tyngd självgenererar den material. En snöboll i rullning nerför en oändlig backe. Ett Frankensteinskt monster uppbyggt av ledtrådar, förhör, svett, möda, professionellt polisarbete, mindre lyckat polisarbete, dödas vittnesmål, storpolitik, missförstånd, slarv, lögner och mänskliga tillkortakommanden. Efter det att preskriptionstiden för mord togs bort, med den mer eller mindre uttalade motiveringen att Palmes mördare aldrig skulle gå säker, är det snarast en filosofisk fråga hur stor giganten kan tillåtas växa sig. Hur länge kan en mördarjakt fortgå?
Kriminalinspektör Karin Johansson har haft många skäl att fundera över detta. Det är hon som, med Melanders ord, får ta smällen. Hon bedömer vilka handlingar som är sekretessbelagda och vilka som kan lämnas ut enligt offentlighetsprincipen. Liksom de andra medlemmarna i gruppen har hon intresserat sig särskilt för delar av det enorma utredningsmaterialet – i hennes fall det så kallade Sydafrikaspåret som pekade ut personer kopplade till apartheidregimen som anstiftare till mordet. Redan en dryg vecka efter det att skotten föll kom de första tipsen i den riktningen. Nyligen aktualiserades spåret igen i samband med att en tv-dokumentär sändes. Resultatet blev nya tips liksom krav om utlämnande av handlingar. En del av de som vill få ut dokument är extremt väl pålästa, men ofta i ett snävt perspektiv. Som en patient som via nätet lär sig allt möjligt och omöjligt om en speciell åkomma och blir en plåga för sin allmänläkare som har en bred och professionell syn på saken.
– Faktum är att det är svårt att föreställa sig hur det skulle fungera utan Palmegruppen. Jag menar med tanke på tipsare och andra, de skulle ju inte sluta att höra av sig. Vem skulle de ringa om inte vi fanns? säger Karin Johansson.
Palmegruppen i dag:
Hans Melander, 55 år
Kommissarie, gruppchef och nationell samordnare för ID-kommissionen som identifierar svenskar som avlidit utomlands. Har tidigare bland annat arbetat i Riksmordkommissionen och Krigsbrottskommissionen. Har intresserat sig för vapendelen i allmänhet och särskilt för Mockfjärdsrevolvern som köptes legalt men stals vid ett inbrott 1983 och antas ha använts vid ett postrån senare samma år – då också en kula avlossades. Kulan innehöll samma blyisotopsammansättning som kulorna som hittades på Sveavägen. Då vapnet återfanns i samband med dykningar 2006 visade sig pipan vara i för dåligt skick för att kunna bindas till kulorna som träffade Palme.
Dag Andersson, 62 år
Kommissarie och spaningsledare. Tidigare chef för Riksmordkommissionen där han arbetade i 20 år. Stor erfarenhet av hur omfattande utredningar bör skötas avseende registrering och systematik. Plockar ut intressanta tips och håller förhör.
– Visst är Palmeutredningen speciell med tanke på att så lång tid har gått. Samtidigt rör det sig om den största utmaningen och något man vill ha varit med och jobba med.
Lennart Gustafsson, 64 år
Kriminalinspektören som har arbetat med Palmeutredningen sedan 1986 och därmed är den enda personen som följt händelserna inifrån sedan mordet. Har aviserat sin pensionering tidigare i Polistidningen, och till sommaren är det slutligen dags. Ansvarig för DVI-verksamheten, hemmakommissionen, sedan Estoniakatastrofen. Jobbade 2,5 år efter tsunamin i Thailand med att identifiera svenska offer.
– Jag tänker ofta på att det är mycket som gick snett i början, uppgifter och vittnesmål förvanskades och nu är vi inte många som minns detaljerna. Det är ingen hemlighet att jag inte köper Christer Pettersson som gärningsman.
Karin Johansson, 58 år
Kriminalinspektör. Kommer senast från dåvarande Enheten för internationellt polissamarbete (IPO). Uppgift: Hanterar och sekretessbedömer de många önskemålen från privatpersoner och journalister som vill få ut offentliga handlingar. Läser dessutom in sig på det så kallade Sydafrikaspåret och misstänkta kopplingar till apartheidregimen.
Allan Emretsson, 62 år
Kriminalinspektör. Har tidigare arbetat mycket med bland annat grova vålds-, stöld- och narkotikabrott. Har liksom flera av sina kollegor också jobbat på Riksmord. Arbetar nu företrädesvis med iakttagelser av walkie-talkies runt mordplatsen.
– På den tiden var jag polis i Uppsala och extraknäckte som tidningsutdelare. Sent på mordnatten väntade jag på tidningar som var kraftigt försenade eftersom man stoppat pressarna.
Thomas Eriksson, 62 år
Kommissarie. Före detta utredare av grova narkotikabrott och med i gruppen sedan ett knappt år, och därmed den senast tillkomna medlemmen.
– I ärlighetens namn var jag inte helt positiv inför utsikten att avsluta karriären med det här. Nu har jag ändrat åsikt. Kanske borde vi marknadsföra oss mer så att yngre kollegor förstår att vi lever? Lika viktigt som att leda utredningen framåt är att kunna avfärda ointressanta tips som annars bara belastar den.
”Man ska aldrig säga aldrig”
Vice riksåklagare Kerstin Skarp som leder förundersökningen har läst polischefsutbildningen, men intresset för den renodlade juridiken tog överhanden.
– Samtidigt har jag kvar den nära kontakten med polisen, det är roligt.
Palmeutredningen har varit en del av hennes yrkeskarriär sedan 1997 då hon kom in i den som biträde åt dåvarande förundersökningsledaren. 2009 tog hon över ansvaret.
– Jag arbetar kontinuerligt med utredningen och det kan bli täta kontakter med utredarna då något rör på sig, men det handlar absolut inte om något heltidsjobb.
Tror du att ni löser fallet?
– Det är vår absoluta målsättning, man ska aldrig säga aldrig. Nu finns det ju ingen preskriptionstid och gruppen är en del av Noa och jobbar vidare. Jag kan hålla med om att det behövs en föryngring nu när flera närmar sig pension. Det och sammansättningen har jag diskuterat med polisledningen.
Ovissheten tärde
Gunno Gunnmo var Polisförbundets ordförande under den inledande mördarjakten.
– När krisen var ett faktum tog vi ett steg framåt och stöttade mentalt, säger han till Polistidningen.
Mordnatten fick Gunno Gunnmo tidigt, via ett kort telefonsamtal, besked om att landets statsminister var död. Vid tidpunkten präglades mycket av det fackliga arbetet av diskussionen om hur statsförvaltningen skulle förnyas och så kallade rambudgetar införas.
– Detta var dramatiskt för polisen, men frågan sattes på vänt efter mordet. Allmänt kan man säga att det fanns pengar på 1980-talet. Tog de slut beställde man nya.
Enligt Gunno Gunnmo uppstod omedelbart vad han kallar ett maktvakuum. Stora delar av polisledningen i Stockholm ägnade all tid åt mördarjakten medan den ordinarie verksamheten delvis blev ledarlös.
– De satt instängda i Palmerummet, samtidigt utsattes organisationen för stora påfrestningar.
De många teorierna, polisspåret, ovissheten om vad som hänt och inledningsvis frågan om en statskupp eller fientlig handling från främmande makt genomförts tärde på allmänheten – och poliserna.
– Polisfacket har under många år representerat en stabilitet som inte är direkt vanlig för fack i andra organisationer. När krisen var ett faktum tog vi ett steg framåt och stöttade mentalt.
Gunno Gunnmo nämner att han har funderat mycket på hur en organisation reagerar vid en plötslig och oväntad händelse. Han tror inte att polisen är bättre rustad i dag för något jämförbart med ett statsministermord än man var för 30 år sedan. Snarare anser han att förutsättningarna är sämre på grund av den stora omorganisationen.
– Regionindelningen var rätt men att samla makten centralt är vanskligt. Händer något liknande i dag är vi ännu mera sårbara eftersom makten och ansvaret är så koncentrerade.
”Mord på öppen gata unikt då”
Stefan Eklund, ordförande Polisförbundet Stockholm, jobbade på Södermalm 1986. Han var turombud, men ledig under morddygnet. Då han satte på radion på morgonen fick han veta att Olof Palme var död.
– Överhuvudtaget var ett mord på öppen gata unikt då, det fanns inte den uppsjö av vapen som kom efter upplösningen av Jugoslavien. Knivar och interna uppgörelser bland tungt kriminella kände vi till, men detta var nytt och chockerande.
För Stefan Eklund och hans kollegor präglades det kommande året av övertid som inte begränsades i omfång som fallet är numera. Det var tillåtet med 500 timmar per år och året efter mordet vaktades Lisbeth Palmes bostad av en dubbelpatrull dygnet runt.
– Det handlade, speciellt inledningsvis då ingen visste vilka omedelbara effekter mordet skulle få, om skarpt läge och spända nerver.
Stockholm den 28 februari 1986 klockan 23.21, korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. Olof Palme är skjuten och dör i princip omgående efter det att hans luftstrupe, kroppspulsåder och ryggrad genomborrats av en kula av kaliber 357 Magnum.
På motsatt sida av Sveavägen fanns en bankomat som två väninnor tog ut pengar från då de blev vittne till mordet. I förhör har de berättat om hur de hörde skotten, vände sig om och såg två personer ligga ner. Samtidigt försvann en man springande på Tunnelgatan*.
I en port på samma sida av Sveavägen, strax bortom mordplatsen, tog ett ofta omtalat vittne, som var på väg från en firmafest skydd, då han hörde ljudet från skotten. Mannen var klädd i blå täckjacka och stickad yllemössa och vågade sig efter ett tag fram för att bistå makarna Palme.
Gärningsmannen springer uppför Tunnelgatan* där en ensam man står och röker. Denne har hört skotten på Sveavägen och trycker sig instinktivt mot de byggbaracker som fanns här. Då vittnet hör vad som tros vara gärningsmannen komma springande kikar han försiktigt fram och får en tydlig bild av personen som passerar mellan två och tre meter från honom. Vittnet kände väl till Christer Pettersson eftersom de bodde i samma område och har i senare förhör sagt att han är säker på att det inte var Pettersson som han såg passera i natten.
Ett promenerande par möter sedan en man längre in på David Bagares gata. Denne man är sannolikt gärningsmannen.
*Som i papperstidningen benämns Olof Palmes gata – men den här delen, öster om Sveavägen, heter ännu Tunnelgatan.
