Med tiden blir vi väl alla mer eller mindre stofiler och hänger inte helt med i den enorma samhälls- och teknikutvecklingen?
En betraktelse av Arne Johansson
pensionerad Varbergspolis
Min farmor föddes 1870 på landet i Västergötland. Där hon växte upp var det självhushåll som gällde. Skulle man någonstans, var det apostlahästarna eller häst och vagn som var alternativen. Elektricitet lyste med sin frånvaro. Farmor dog när hon var 96 år gammal. Hade hon levat tre år till, hade hon kunnat se människan landa på månen.
Själv föddes jag 1940 i Småland. Skulle jag uppnå samma ålder som farmor, kommer jag sannolikt inte att få uppleva samma enorma utveckling, även om det går fort idag också. Det skulle väl i så fall vara om någon lyckades skapa evig fred på jordklotet.
Efter genomgången polisskola i Örebro och tre månaders patrullering på gatorna i nämnda stad, fick jag en extra ordinarie polismanstjänst i Varberg. Utan bostad ordnad steg jag av bussen på torget i Varberg den 1 november 1963. Min hustru och vårt nästan nyfödda barn fick flytta hem till hennes mamma i Karlskrona. Det var innan mamma- och pappaledighet hade uppfunnits.
När jag klev in på polisstationen i det gamla rådhuset, ett hus som idag är föremål för mycket tyckande, var min första tanke; Vad är detta för ett råtthål jag hamnat i? Receptionen var i storleksordning som ett modernt vardagsrum. En dörr ledde direkt ut till arrestkorridoren. Här kunde besökare få ta del av arrestanters bankande och rop. De intagna hade också genom åren lyckats ge väggar och golv en omisskännlig doft. Som anställd slutade man snart att känna doften. Lokalerna saknade omklädningsrum och duschar för personalen, men vi hade klädskåp i arrestkorridoren. Det fanns en personaltoalett och ett tvättställ i samma korridor. Här fick de berusade kräkas och de anställda ta sitt vatten till kaffet.
Det gick inte så många arbetspass innan man anpassade sig och började trivas i lokalerna. Med ett undantag var polisstationen öppen dygnet runt alla dagar i veckan. Undantaget var när undertecknad nattetid hade ansvar för reception = tog emot besök, svarade i telefon och passade arrestanter. Det fanns nämligen möjlighet att låsa dörren och det fanns en ringklocka utanför. Längst in i receptionen fanns en skön skinnsoffa. Det lär då och då ha hänt att nattpassaren satt sig på hela ryggen i soffan och mött John Blund. Det lär också hänt att besökare satt sig på en stol utanför disken och tålmodigt inväntat den timmerdragande tjänstemannens uppvaknande. Respekten för polisen såg annorlunda ut för 50 år sedan. Anledningen till att undertecknad låste dörren nattetid var följande: Jag tyckte det var bättre att möta besökare upprätt utan rufs i håret och med tillrättad slips.
Efterlysningar och larm skickades från början vidare via telefon. Mottagande polisman skrev ner efterlysningen för hand. Han ringde sedan upp nästa distrikt och redogjorde för innehållet i efterlysningen. Det hade varit intressant att ta del av en sådan efterlysning, som startats i Lysekil och slutat i Ystad. Det är väl inte säkert att innehållet varit exakt detsamma. Det fanns vanliga skrivmaskiner, som vanligtvis hanterades med pekfingervalsen. När vi sedan fick elektriska skrivmaskiner, hände det att man fick hjälpa en och annan äldre konstapel att skriva sin rapport. Brandlarm gick också till polisstationen. Larmen fick polisen sedan vidarebefordra till brandkåren. Vid ett tillfälle lär en upphetsad man ha ringt och skrikit: ”Det brinner hos Sven i hålan”. Hur detta slutade kan jag inte redogöra för, men polismannen lär inte ha känt till Sven i hålan.
Vid den här tiden fanns det tre polisdistrikt i nuvarande Varbergs kommun. Det var Varbergs stad, Himle härad och Viske härad. Stadens ordningspoliser hade i uppgift att patrullera stadens gator plus nämnda receptionstjänst. Det kunde hända att tre unga konstaplar en dag mitt i vintern samtidigt gick ut för att patrullera. Radiobilen, en grå Mercedes med två röda lyktor och en sökarlampa på taket, stod mestadels som en helig ko utanför polisstationen. När sommarsemestrarna nalkades och turisterna invaderade Varberg, fanns det aldrig tre konstaplar att skicka ut en vanlig vardag, även om vi då fick förstärkning av några unga sommarpoliser. Det var borgmästarens, landsfiskalens och prästens pojkar som hade sommarlov från sina vanliga studier. Man hängde på dem en uniform och skickade ut dem på gatan utan någon polisiär utbildning. Hade man som ung konstapel åsikten att man vintertid kunde minska patrullerandet till förmån för att få delta i och lära sig utredningsverksamhet, var man bara en valp som gläfste. Jag misstänker dock att det då som nu fanns utredningsbalanser.
Min första kommissarie var sprungen ur den generation, som patrullerade mitt i gatan och inte tilltalade allmänheten. Innan vi fick gå ut själva fick vi lära oss stadens gator och namn och utseende på stadens honoratiores, så vi visste vilka vi skulle hälsa på. Jag tror att han led lite av att vi unga gick på gångbanan, ofta stannade och samspråkade med allmänhet och näringsidkare. Vid ett tillfälle skulle kommissarien ut och inspektera sina domäner. Som chaufför utsåg han en ung konstapel. På en gata långt ut i ett villaområde fick kommissarien syn på en bil som stod parkerad mot färdriktningen. Konstapeln som beordrades ut att ”lappa” bilen, sade inget om det var hans egen bil. På den tiden var det inte parkeringsanmärkningar med inbetalningskort, utan den drabbade skulle besöka polisstationen och lämna sina personuppgifter. Den här anmärkningen lär inte ha blivit betald och ärendet är sedan länge preskriberat. Vid ett annat tillfälle råkade nämnda kommissarie ut för en ordervägran. Det var när han beordrade en konstapel att gå ut och ta bort en kondom, som någon lustigkurre under natten satt på ynglingen i statyn ”Badande ungdom”.
1965 förstatligades polisen. Nu blev de tre polisdistrikten i Varbergs nuvarande kommun ett distrikt. Detta var säkert en lika stor sak som dagens omorganisation. Det födde mycket oro bland personal. Det var dock en stor skillnad mot dagens omorganisationer. Det tillfördes resurser. Det saknades inte pengar till att utöka personalen och till utrustning och utbildning. Dessutom fick vi rikspolischefen Carl Persson, som var värd namnet. Enligt många gamla poliser är han den ende som hållit måttet. Därefter har det passerat många varianter både på riks- och länsnivå. En påstod att man kan sitta på månen och leda polisverksamhet. Det kan man förvisso säkert, men han hade inte klart för sig att det blir mer stelbent och opersonligare för varje meter man ökar avståndet mellan de som skall betjänas och de som skall ombesörja betjäningen. En annan högt uppsatt chef sade vid ett tillfälle att man inte skulle tro att man skulle ha roligt på jobbet. Han hade missat att har man roligt trivs man, och trivs man gör man att bra arbete.
I mitten på 1990-talet införde man något som man kallade närpolisreformen. Att vi sedan urminnes tider sysslat med, vad man nu menade med närpolisverksamhet, var det ingen som nämnde. Små kommittéer med inte alltför regimkritiska medlemmar tillsattes för att inkomma med synpunkter. Efter ett tag förstod jag att allt var politikerstyrt med pengar. Andemeningen var att de flesta poliser skulle ut på fältet uniformerade och att detta skulle leda till att kriminalitet i det närmaste skulle utrotas. Ungefär som om läkarna skulle lämna sina operationssalar och gå ut i samhället och förebygga. Meningen var säkert god men i slutändan blev det något annat. Samtidigt som närpolisreformen infördes blev Hallands sex distrikt ett enda.
Vid den här tiden, fick jag vid ett tillfälle guida ett gäng aspiranter på polisstationen i Varberg. De var på Eriksgata i länet. Jag sade det inte i klartext, men de läste mellan raderna att jag tyckte det var bättre förr. Visningen avslutades i personalutrymmena, där jag visade bastu, duschar och talade om hur många toaletter det fanns i huset. Detta föranledde mig att berätta hur det såg ut på polisstationen i gamla rådhuset 1963. Då sade en av aspiranterna: ”Å, så tycker du att det var bättre förr?”
Som barn trodde jag att prästen, skolläraren, polisen och de folkvalda var oförvitliga människor. Lite senare i livet trodde jag att bankerna var till för sina kunder. Nu har jag kommit till insikten att det är kunderna som är till för bankerna. Det tog ganska lång tid innan jag förstod att polisen tog samma väg som andra myndigheter. Man ska ha så lite närkontakt med kunderna som möjligt. Det skall centraliseras så långt som möjligt. Folk ska så långt som möjligt hållas ifrån närkontakt, precis som forntidens konstapel, som gick mitt i gatan och inte tilltalade allmänheten. Folk skall sitta i långa telefonköer, ange sitt ärende genom att trycka på rätt siffra. Går det skall man helst göra sin anmälan via datorn om man har någon.
Avslutningsvis måste jag få säga några saker till. När man på 1990-talet slutade med att ha bemanning alla tider på dygnet på polisstationen i den ”stora” staden Varberg, led jag. Jag vet att många ringde på och fick gå hem med oförrättat ärende. Vid ett tillfälle efter pensioneringen såg jag en sak ute, som föranledde mig att ringa polisen och be att bli kopplad till ledningscentralen. Det funkade inte, jag skulle först ange mitt ärende för telefonisten. Jag kan förstå varför, men har vi inte för långa avstånd och för många filter?
Häromdagen när jag besökte polisstationen, satt det två gamla tanter vid en telefon. En av dem pratade i telefonen. Jag frågade varför tanten satt i receptionen och pratade i en fast telefon. Jag fick då veta att hon kommit in för att göra en anmälan och hänvisats till att göra detta i nämnda telefon. Hur det fungerar med sekretess i förhållande till övriga besökare frågade jag inte om.
Det känns som jag gick igång riktigt när jag började skriva. Jag hade inte tänkt att bli så tung.
Från början var avsikten att bara skriva något lättsamt. Hur var det då? Var det bättre förr? Allt var nog inte bättre, men avståndet mellan polisen och allmänheten var betydligt kortare.
Den pågående stora omorganisationen körs ju under samma paroll som den på 90-talet, nämligen den att polisen skall närma sig allmänheten. Man kanske kan tvivla, när man centraliserar ytterligare.
Lite undersökande journalistik, som angivit antalet poliser i förhållande till invånarantalet och brottsligheten från 1963 fram till dagens stora omorganisation, hade naturligtvis varit av intresse. Hoppas någon undersökande journalist nappar på den kroken.
Arne Johansson
pensionerad Varbergspolis
Kommentar till tidningsartikeln:
“Det var bättre förr?”
Jag tror inte det var bättre förr men det var heller inte sämre. Vissa saker var säkert bättre förr, men i stort har det nog ändrats i förhållande till hus samhället ändrat sig.
När jag arbetade så hade vi fasta turer. Det tror jag gav en trygghet, för man lärde känna varandra och visste hur vi reagerade in olika händelser. I dag verkar det vara ganska rörigt beträffande sammanhållningen. Även så var vi fler som var ute på “min” tid. Det fanns konstaplar som”bladade” och fanns ute bland folk.
Det var inte alltid så roligt att “blada runt” men man lärde känna folket och affärs- och firmafolk, på ett annat sätt än vad som görs i dag. Jag ser inte många poliser ute på gatorna i dag, inte till fots i alla fall.
Jag tror att både polisen och samhället skulle vinna på att det var fler ute och visade sig samt lärde känna sitt område. Ett annat område som har “avfolkats” är trafiksidan. Jag kör en hel del ute på både E-vägar och riksvägar men ser i stort aldrig en polisbil längs vägarna. När jag tjänstgjorde som trafikpolis övervakade vi ganska stora områden och var ute och visade oss. Jag tror att vetskapen att det kan komma en “riktig”polis plötsligt längs vägen och inte bara de stationära “plåtpoliserna” så blir det en lugnare körning på de allra flesta håll. Fram för fler poliser ute på våra vägar, gator och torg.
Vidare skulle jag vilja säga att det ser ut att vara rena rama kaoset inom den nya organisationen. Hur han man sätta ett “stort skepp” i vattnet utan att täppt till alla luckor. Jag vill likna den nya organisationen med ett sjösatt skepp som har så stora läckage att det kommer att sjunka.
Jag har tjänstgjort i Stockholm VD 1, Handen, Falun, som ordningspolis, trafikpolis, utlänningshandläggare samt utredare.
Torbjörn Jansson
Apropå fotot ovan, som ackompanjerade ”Det var väl bättre förr” i Polistidningen, skriver Torbjörn Jansson så här:
Den polisman som just får korven är undertecknad. Bilden var införd på mittuppslaget i Expressen från kårhusockupationen 1968 och är tagen den 27 maj.
Det är fyra bilder på poliser och polismästare Nils Lüning. Uppslaget har rubriken “Polisen revolutionens segrare…det firades med en varm korv”.
Vi står i korsningen Drottninggatan – Rådmansgatan alldeles i närheten av Spökparken och Kårhuset. Det var en lugn eftermiddag utan några bråk.
En rolig historia från denna händelse var att efter att “revolutionärerna” lämnat kårhuset, blev gruppen jag tillhörde, satt att gå upp i Observatorielunden för att se till att de inte samlades i större grupper där. Efter att vi varit där uppe ett tag så fick vi “order” om att vi skulle få fara in till Polishuset på Kungsholmen för att fika.
Det blev snabbt fart på oss ner till bilen på Drottninggatan för infärd. Några journalister såg vårt agerande men hade inte hört varför vi fick bråttom. De skyndade sig efter oss. De kom att köra strax bakom oss upp till Kungsholmen. Uppe på Fleminggatan körde de i vänstervarv runt polishuset medan vi körde i högervarv.
När vi kom fram till porten på Bergsgatan var de före oss och vi vinkade till dem att det var inte mer än att vi skulle fika. De hade nog trott att något var på gång och de ville vara snabbt på plats.
Torbjörn Jansson
