Städas narkotikapoliserna ut i samband med omorganisationen? Risken finns, enligt flera poliser som befarar att resultatet kommer att bli ökande organiserad brottslighet.

Städas narkotikapoliserna ut i samband med omorganisationen? Risken finns, enligt flera poliser som befarar att resultatet kommer att bli ökande organiserad brottslighet.

Christer Palmkvist sitter i Polisförbundets styrelse och är narkotikapolis i grunden. Till 2009 arbetade han bland annat som spanare i Skåne – men i framtiden är en återgång till detta arbete stängd för honom av praktiska skäl.

– Om jag hoppat av det fackliga uppdraget i dag skulle jag faktiskt inte ha något att gå tillbaka till. Den grupp jag tillhörde är upplöst, borta och kollegorna har fått andra arbetsuppgifter, säger Christer Palmkvist.

Han beskriver ett snabbt händelseförlopp som präglats av att narkotikabrottsligheten prioriteras i allt mindre utsträckning. Många av de ärenden som han jobbade med startade som tips som i bästa fall ledde vidare till beslag och skäligt misstänkta.

– Så är det nu också, men sedan är det stopp. Bara i region Syd har vi ett 20-tal ärenden med en skäligt misstänkt och beslag utan att vi har möjlighet att gå vidare. Det finns helt enkelt inga resurser. Dessutom tappar vi en massa underrättelseuppslag för att vi inte finns i miljön längre.

Han fortsätter:
– Och då vet vi ändå att det handlar om grov organiserad brottslighet. För mig är det bittert att se detta när jag vet att den narkotikarelaterade dödligheten bland ungdomar stiger.

Christer Palmkvist återkommer flera gånger till att narkotikan är en viktig pengagenerator för många avancerade kriminella. Han blir irriterad då han hör att arbetet med grov organiserad brottslighet ska prioriteras i storstäderna – samtidigt som han upplever att narkotikabekämpningen tappar mark.

– Ju fler strategiska chefer utan polisbakgrund som vi får desto konstigare blir det. För oss som jobbat med frågorna är det självklart att narkotikan är helt inflätad i den organiserade brottsligheten.

Han är också kritisk till ledningens syn på utbildning. Tidigare kunde hans narkotikapoliskollegor åka till Svenska Narkotikapolisföreningens konferenser på arbetstid.

– Men det är stoppat, nu måste man ta semester och själv stå för alla kostnader. Med tanke på att det knappt finns någon utbildning för narkotikapoliser är det illa. Det handlar om eget intresse och att söka kunskap och föreningen är den enda seriösa förmedlaren.

Också Malmöpolisen och spanaren Camilla, som egentligen heter något annat, påpekar att hon tycker att det är märkligt att narkotikahandelns kopplig till den grova organiserade brottsligheten tenderar att komma i skymundan.

– Får vi bort en stor aktör så märks det på så många plan i hela stan, sambandet är solklart. Narkotikapolisens arbete är en hörnsten i brottsbekämpningen.

Men hon anser att de största problemen finns på ett organisatoriskt plan och påpekar att specialiserat arbete inte premieras i den nya organisationen. Narkotikarotlarna slås sönder och poliserna ska ha multikompetens. Just vad gäller insatser mot narkotika finns stora effektivitetsvinster med specialistgrupper, tycker hon. Bland annat det tidskrävande jobbet med gripande och avrapportering går, enligt Camilla, mycket snabbare om det utförs av personal som har kännedom om enskilda misstänkta och deras nätverk.

– Om jag hade fått önska helt fritt skulle jag ha kraftsamlat narkotikaverksamheten. I det dåliga utgångsläget vi har nu tror jag att det är effektivast att satsa på gatulangningen, på det trygghetsskapande narkotikaarbetet, säger Camilla och fortsätter:

– Därmed inte sagt att jag menar att polisen ska jaga livet ur missbrukarna som är extremt utsatta. Det handlar snarare om att finnas ute på gatan så att de som säljer inte kan hålla på.

Men också de som profiterar på misär och beroende hör enligt Camilla till en utsatt grupp, men hennes syn på dem är kluven. Hon beskriver hur hon i sitt jobb som spanare på avstånd följer personer som är livrädda, inte minst efter de många skjutningarna i Malmö. Många vill hoppa av, men drivs av skulder och krav från omgivningen.

– De går från det ena straffet till det andra och tvingas ta enorma risker. Å andra sidan har de så mycket på sitt samvete.

Svenska Narkotikapolisföreningens ordförande, Mika Jörnelius, anser också att specialistkompetensen som narkotikapolis måste värnas och han tycker att förutsättningarna för effektiv narkotikabekämpning har försämrats rejält sedan man började att genomföra nyläge 2.

– Det har ju aldrig funnits så mycket vidareutbildningar och baskurser angående narkotika, men nu är det sämre än någonsin. Därför är föreningens verksamhet med konferenser viktigare än på länge, säger han.

Enligt Mika Jörnelius märks intresset tydligt genom att antalet medlemmar ökar – i skrivande stund är de 2 361 stycken. Å andra sidan tror han att det finns många som inte vet att föreningen är öppen för alla som arbetar inom rättsväsendet och att till exempel civilanställda inom polisen kan gå med. Han nämner att antalet narkotikarelaterade dödsfall i Sverige har tiodubblats under det senaste decenniet och att andra länder satsar på specialutbildade narkotikapoliser.

– Med det i åtanke blir den svenska modellen att alla ska göra allt konstig. Narkotika måste man jobba med över tid på alla nivåer. Man måste vara ute på gatan för att upptäcka brotten, hålla sig uppdaterad vad gäller nya droger, trender på nätet och lagstiftning.

Enligt Jörnelius får den nya ordningen också praktiska konsekvenser vid kontakter med kollegor från andra länder.

– Tidigare hade vi många samarbeten igång på europeisk nivå. Men det fungerar inte lika bra i dag, du kan ju inte ringa en polis i Holland för att återkomma efter två år. Alla samarbetskontakter måste underhållas.

Finns det några fördelar med generalister i stället för specialister?

– När det gäller narkotika tycker jag inte det. Lägger man detta på för många blir det inte gjort och jag tror att hela samhället på sikt kommer att få betala för det vi missar nu. Vi sysslar med annat medan ungdomarna som växer upp i jobbigare områden fastnar, i dem ser jag nästa generations gängkrigare.

”Orolig för att vi
skulle tappa kraft”

Palle Nilsson, biträdande chef för polisområde Stockholm Syd, tror att specialkompetens går att bevara i den nya organisationen.

– Men jag har också stor förståelse för att man ifrågasätter nedläggningen av väl fungerande verksamheter. Jag har själv arbetat som narkotikaspanare och har inte svårt att sätta mig in i situationen, säger han.

Palle Nilsson menar ändå att fördelarna med att sprida kompetensen i organisationen överväger. Men grundförutsättningen för detta, anser han, är att cheferna tar ansvar för att kunskaperna inte går förlorade och att intresserade poliser får tillfälle att skaffa spetskompetens.

– Jag har till exempel varit noga med det, inte minst eftersom jag var orolig för att vi skulle tappa kraft i narkotikaarbetet.

– Därför har jag följt upp det hela och ser att vi har lika många egeninitierade narkotikafall som tidigare.

Hur ges poliser möjlighet att bredda kompetensen?

– Det kan röra sig om allt från utbildning i ”tydliga tecken”, utbildning gällande narkotiska preparat till mer avancerade spaningsutbildningar för personalen på sektionen för grova brott.

Palle Nilsson påpekar också att det finns flera olika specialister inom narkotika, att han tycker att det är en förenkling att tala om narkotikapoliser som en homogen grupp.

– Arbetet på regionnivå mot de stora distributörerna är ju väsensskilt från jobbet med ungdomar och knark i lokalpolisområdet. Det krävs poliser med helt olika inriktning och kunskap.

Jubilerar i Göteborg 

22-24 april arrangerar Svenska Narkotikapolisföreningen sin 30:e konferens. Platsen är Göteborg, där föreningen en gång bildades.

”Da Capo – smuggling av svart kokain”, ”Marijuanaodlingar i södra och västra Sverige” och ”Narkotikabekämpning i uniform” är några av de ämnen som de inbjudna föreläsarna kommer att ta sig an under konferensen.

Orförande Mika Jörnelius ska hålla invigningsanförandet och därefter talar bland annat rikspolischef Dan Eliasson.

”Lögnens psykologi” ska den amerikanska professorn Maria Hartwig berätta om. Hennes forskning visar att det går att skilja lögn och sanning åt i en förhörssituation, och att chansen att göra detta ökar väsentligt om förhörsledaren använder bevis så strategiskt som möjligt.

Också flera poliser framträder. Bland annat ska två kollegor berätta om den omfattande jakten på aliaset Alexandrus: ”Följ polisen i region Nords arbete med traditionella spaningsmetoder, interimistisk passivitet och bevisprovokationer i jakten på en av vår tids största narkotikaleverantörer på nätet med drygt 6 000 konstaterade överlåtelser”, står det i programmet.