Vad är värdigt?

Hur förhåller sig poliser och socialsekreterare till arbetet med avvisningar av ensamkommande asylsökande barn? 

Hur förhåller sig poliser och socialsekreterare till arbetet med avvisningar av ensamkommande asylsökande barn? Hur upplevs processen av barnen och hur kan man förbättra den? Det är frågor som Umeåforskare försöker besvara i rapporten ”En resa med tvång”.

Regeringen har slagit fast att avvisningar av ensamkommande asylsökande barn ska ske med värdighet och med utgångspunkt i mänskliga rättigheter. Samtidigt ska de ske med ökad effektivitet.
– Det är en omöjlig kombination, säger Umeåforskaren Mehdi Ghazinour.

Tidigare har han och bland andra Malin E Wimelius, kartlagt och analyserat hur poliser och andra aktörer i avvisningsprocessen förhåller sig till den uppgift de har. Bland annat genom hur de tolkar konventioner och direktiv. Forskningsprojektet har gått under namnet ”Vad är ett värdigt återvändande?”.

Rapporten ”En resa med tvång” avslutar projektet och bygger på enkätundersökningar med 84 poliser och 133 socialsekreterare. Frågorna berör till exempel arbetskrav, kontroll på arbetet, stresshantering, socialt stöd och psykisk hälsa med koppling till arbetet med avvisningar av asylsökande ensamkommande barn.  I rapporten djupintervjuas också åtta asylsökande ungdomar som fått beslut om utvisning/avvisning.

Ungdomarnas berättelser vittnar om en mycket svår situation. Ingen av dem vill återvända. En funderar på om det ens är värt att leva när han inte får stanna. Detta är den verklighet poliserna och de andra aktörerna ställs inför i arbetet med att verkställa besluten.

Många av de problem som uppstår och skapar otrygghet för barnen beror enligt rapporten på att de olika aktörerna; socialsekreterare och poliser, arbetar utifrån sitt eget uppdrag och sin myndighet. De gör olika tolkningar av vad som är värdighet och hur en hantering uppnås som är i enlighet med barnets bästa.
– För poliserna går uppgiften ut på att genomföra avvisningen och att detta också är barnens bästa. Socialsekreterarna och de som arbetar på HVB-hemmen däremot kanske ser sin uppgift annorlunda och att det bästa för barnen vore att stanna. De olika förhållningssätten skapar otrygghet för barnen, säger Mehdi Ghazinour.

Bortsett från den otrygghet det skapar i avvisningsprocessen bidrar den bristande samverkan inte sällan också till att barnen försvinner. Något som är ett stort problem. I stället borde de arbeta närmre varandra menar forskarna och föreslår att en så kallad barnahusmodell för de asylsökande.

Barnahus är en samverkansmodell som redan i dag används för barn som varit utsatta för våld eller övergrepp.  Där finns de inblandade myndigheterna under ett och samma tak och kan därmed samordna sitt arbete bättre så att barnen inte riskerar att falla mellan stolarna.
”Barnahus” för ensamkommande asylsökande barn skulle kunna vara en plats där Migrationsverket, socialsekreterare, kontaktpersoner från HVB-hem, polisen och god man ”tillsammans kunde förstå barnets behov på ett tidigt stadium”. Här skulle också barnen slippa återberätta sin historia flera gånger och på så vis bli tryggare, menar forskarna.

I rapporten föreslås även återanpassningsprogram för barnen. De skulle utformas i samarbete med ansvariga politiker eller frivilligorganisationer och bidra till mer medvetna barn, som troligtvis skulle vara mer trygga.

”Man är ganska van”

Polisernas psykiska hälsa tycks inte påverkas så mycket av det stressfyllda arbetet med avvisningar. Det tror doktoranden och före detta polisen Jonas Hansson delvis kan förklaras med att yrket redan är så pass krävande.

Jonas Hansson är en av forskarna bakom rapporten ”En resa med tvång”.  Han började jobba på polisutbildningen i Umeå 2001, först på halvtid men efter några år på heltid. Efter att ha tagit examen i pedagogik håller han nu på med en avhandling i folkhälsovetenskap. Ämnet är polisers psykiska hälsa, psykosociala arbetsmiljö och stresshantering i relation till dilemmat effektivitet/värdighet i samband med avvisningar.

Hittills har arbetet med avvisningarna inte visat sig ha någon större inverkan på polisernas psykiska hälsa.
– Det finns en koppling mellan vilken som är aktörens roll, förutsättningar att leva upp till den, hur man tolkar sin roll och psykiska hälsa. Polisen ska verkställa, en roll som är relativt lätt att förhålla sig till.

För att klara av arbetsuppgifterna och den psykiska stress det medför använder sig aktörerna av olika strategier. Poliserna visar sig ha ett relativt gott socialt stöd, vilket kan fungera som en buffert mot stress.

Undersökningen visar också att de i stor utsträckning hanterar den psykiska stressen, som uppstår kopplat till arbetsuppgifterna, snarare än att försöka förändra själva situationen. På så vis skiljer deras förhållningssätt sig något från socialsekreterarnas, som i större utsträckning försöker lösa problem i den yttre miljön för att klara stressen. Forskning visar att då situationen inte går att påverka är den modell som är vanligast hos poliser mer funktionell.

Men att poliser som arbetar med avvisningar och utvisningar inte verkar må sämre än andra poliser förklarar Jonas Hansson också med att polisyrket från början är krävande.
– Man är ganska van vid den här typen av arbetsuppgifter. Att göra jobbiga saker på bästa sätt.