Polisen skall finnas för alla. Så är det inte i glesbygd, skriver Lisa Ahlstedt, polis i Funäsdalen.
När jag gick i skolan var jag fast besluten att jobba hemmavid. Johnny och Christer var poliser i Funäsdalen. De tog hand om mig innan jag ens var aspirant. När jag upplevde att klasskamraterna inte förstod mina glesbygdstankegångar, bad jag att få ta dit ”mina gubbar” för att berätta om sin verklighet. Skolan drog på stort och fyllde aulan med alla elever i alla årgångar.
Det stod ”Norrlandspolisen” på schemat. Folk fnissade och jag var nervös. Det var Johnny också, men han vann snart många hjärtan med sin härjedalska. Christer var lugnet själv. Han förtrollade åhörarna med berättelser och filmer från jaktövervakning till häst och snöskoteråkning. Studenterna hänfördes av fjällvyerna och skrattade med Johnny när han i en av filmerna besvarade frågan om vilken westernhjälte han skulle vara:
– Det må väl va Zeb Macahan då, för han är ju lite halt och lytt.
Föreläsningen blev en engångsföreteelse och vi återgick till att lära oss ”storstadstänk”.
Polissverige skriker efter resurser. Nya tider ökar behovet i storstäderna. Det brukar dock lösa sig på kort eller lång sikt. Hela Sverige bistår söderut, även län med egen polisbrist. Men polisen skall finnas för alla. Så är det inte i glesbygd. Där är rekryteringen mer problematisk. Många vill arbeta i en stad där jobben ligger på. Men det är betydligt färre som känner pulsen öka i ett område där man kan få köra utryckning i 25 mil. Här måste man gå mer personliga vägar. För att behålla dem som sedan tidigare har en relation till orten, och för att locka dem som inte har det, krävs kunskap, framförhållning och arbetsgivarens engagemang.
De blivande aspiranterna skickas dit man behagar, som livegna. Det känns som ett slöseri, för dem och faktiskt också för arbetsgivaren. Det finns de som har rötter på landsbygden, och som kan tänka sig att stanna där. Man borde vända på ansökningshandlingarna en gång till, vaska fram dem som vill ”vara hemma” i ett tidigt skede, och ge dem chansen. En bra start i yrket för aspiranten och en värdefull resurs för arbetsgivaren.
Eller kanske börja i ett ännu tidigare skede. Låta personer som bor på polisglesa orter, och som har för avsikt att återvända efter studierna, ”gå före i kön”. Utan att tumma på lämpligheten så klart. En rejäl yttrepolis, som är lojal sin placeringsort och sin tjänst i många år, är vad polisen behöver. Kvotering kanske av godo, även om ordet inte klingar vackert i allas öron.
Och så den där numerären. Lite framförhållning skadar väl inte. Om en efterlängtad ung polis inte ryms just nu, kanske hen kan beredas plats ändå, om det finns pensionsmässiga kollegor, såsom det brukar göra i glesbygd. Varför inte bortse från siffrorna, om det innebär en varaktig lösning?
Jag tror att ”Norrlandspolisens” besök gjorde nytta. Glesbygden behöver uppmärksammas redan under skoltiden. Hur skall man annars komma på tanken? Christer är pensionär och Johnny finns tyvärr inte mer, men det finns säkert andra som kan berätta om ett Polissverige som många inte trodde fanns.
Lisa Ahlstedt
polisinspektör i Funäsdalen
Polisområde Jämtland
