”Många poliser har en hög smärttröskel och stark lojalitet till sitt uppdrag. Trots det svarade tre av fyra poliser att de funderat på att lämna polisyrket och var fjärde polis att de aktivt sökt andra jobb. Det är alarmerande höga siffror”, skriver Lena Nitz.

Varje dag går tiotusentals poliser till jobbet runt om i Sverige. De möter tusentals människor. Inte sällan i utsatta situationer, där den enskilda polisens arbete och valen som görs kan vara skillnaden mellan liv och död. En vanlig dag på jobbet kan innehålla så mycket mänsklig misär att många människor hade tvekat i val av yrke. Men tuffa situationer är vardag för poliser och att byta yrke efter en tuff dag på jobbet är inte att tänka på.

När vi i maj gick ut och frågade våra medlemmar om de under de senaste sex månaderna funderat på att lämna polisyrket var det med vetskapen att många poliser har en hög smärttröskel och stark lojalitet till sitt uppdrag. Trots det svarade tre av fyra poliser att de funderat på att lämna polisyrket och var fjärde polis att de aktivt sökt andra jobb. Det är alarmerande höga siffror.

Hur kommer det sig då att tre av fyra poliser funderar på att ta det dramatiska beslutet att sluta det jobb som många drömt om sedan de var barn?

Ja, arbetsbelastningen nämns av drygt fyra av tio poliser, men den hamnar inte ens på topp tre. Ja, de otydliga beslutsvägarna och brist på struktur efter omorganisationen nämns av drygt varannan, men de hamnar först på andra och tredje plats. Nej, det främsta skälet till att så många poliser funderar på att sluta är så självklar och i grunden enkel att det borde kunna åtgärdas idag, nämligen dålig lön.

Att så många som åtta av tio poliser är så missnöjda med sin lön att de funderat på att sluta eller till och med har sökt ett annat jobb är inget annat än ett allvarligt underkännande Polismyndighetens personalpolitik. Det leder till lägre status för polisyrket. När statusen för polisyrket minskar söker sig fler bort från yrket samtidigt som färre vill bli poliser. Polisbristen blir därför allt tydligare och riskerar att öka och bli självförstärkande.

Den senaste tiden har polisbristen lett till många löften om att anställa fler poliser. Jag välkomnar förstås att såväl de politiska partierna i regering som i opposition lovar fler poliser. Det behövs verkligen när många poliser nu går på knäna, stenkastningen mot blåljuspersonal ökar i utsatta områden och allt färre poliser ute i landet ska bevaka allt större ytor.

”Närmare nio av tio unga poliser anger dålig lön som skäl till att de funderar på att sluta.”

Tyvärr är dock satsningen på fler poliser inte någon långsiktig lösning på polisbristen. För vad händer med de nyutbildade poliserna som efter att ha investerat två och ett halvt år i en kostsam utbildning kommer ut i yrket? Vår undersökning visar att missnöjet är som störst bland poliser under 40 år, som tjänar under 27 000 kronor och har småbarn. Närmare nio av tio unga poliser anger dålig lön som skäl till att de funderar på att sluta.

Varför blev du polis? Varför väljer du att varje dag gå till jobbet, möta människor i utsatta situationer eller hantera situationer med hög stress? Vad är det värt?

Jag tror svaret är ganska enkelt. Man har valt ett yrke där man sätter andras bästa före sitt eget. Många gånger värderas också arbetsinsatsen oerhört högt av de människor som kommer i kontakt med polisen. Det är nu hög tid att det värderas lika högt av Polismyndigheten!