Jag var polis i 35 år, slutade 2006 vid 61 års ålder. I likhet med många andra polispensionärer så följer jag vad som händer i vårt gamla yrke och det går inte att undvika att undra hur det står till inom polisen numera. Ska man tro alla artiklar i media där polisanställda uttalar sig så blir man minst sagt bekymrad.
Att den pågående omorganisationen tär på personalen har väl inte undgått någon och det verkar som att allt kokar ner till två saker. Ett: Polisen saknar en personalpolitik värd namnet. Den dåliga arbetsmiljön och de låga lönerna leder till att myndigheten dräneras på välbehövlig arbetskraft vilket leder till ännu sämre arbetsmiljö vilket leder till att flera säger upp sig och så rullar den negativa spiralen vidare i en nedåtgående kurva.
Två: Det verkar för en utomstående som att polisledningen saknar strategier för genomförandet av omorganisationen. Om man händelsevis har några planer så verkar det som att man inte följer dem. Förvirringen verkar total. Polisen har ett historiskt problem och det är styrning och ledning. Det problemet finns tydligen kvar.
I morse var det nära att man satte kaffet i vrångstrupen när man på radio berättade att för att lösa polisbristen och att allt färre söker till yrket så sänker man antagningskraven. Alltså, i stället för att ta itu med de verkliga orsakerna till polisbristen, arbetsmiljön och lönerna, så sopar man problemen under mattan.
Nu måste nog Polisförbundet kliva fram och ta ansvar i den uppkomna situationen. Det har Polisförbundet gjort förr. Om det här förfallet får fortsätta så kommer rättsordningen i det här landet vara i allvarlig fara förr än man anar.
Åke Mortaigne,
Frösön