Det var en tidig vårdag. Jag blev polisassistent vid lucia året innan och arbetar denna dag med en kollega i radiobil i en större stad i Mellansverige. Vi har spenderat många timmar tillsammans och vi kommer att tillbringa många fler ihop efter denna dag, men då bundna till varandra på ett helt annat vis.
Vi blir beordrade på jobb. En orolig mamma.
Vi möter mamman och får veta att sonen mått psykiskt dåligt under lång tid. Hon följer med oss in i den lilla enrummaren där sonen ligger i sängen. När vi kommer in i rummet far sonen upp, endast iklädd kalsonger. Han är förbannad. Riktigt förbannad. Ilskan riktar sig omedelbart mot kollegan, som genom sitt ursprung görs till måltavla.
”Jag vill inte ha några skitiga araber i mitt hem,” vrålar sonen.
Kollegan tar ett steg tillbaka. Jag försöker få sonen att fokusera på mig. En blick utväxlas mellan mig och kollegan, det är allt vi behöver. Det är uppenbart att sonen behöver komma till psykiatrin. En diskussion följer där jag försöker förklara att vi är där för att hjälpa. Han verkar lugna sig och tänka efter. Han säger att han följer med, men att han vill klä på sig först.
Han vänder sig mot en garderob bredvid, sticker in armen och drar snabbt ut den igen. När han vänder sig tillbaka mot oss gör han mantelrörelse och jag finner mig själv stirrandes in i en pistolpipa. Tiden stannar upp.
”Helvete, jag måste skjuta honom,” tänker jag.
Jag har under vårt samtal hållit burken med OC-spray bakom ryggen. Nu släpper jag den och drar tjänstevapnet. När jag är på väg upp med pipan för att nå fram till en punkt mitt i bröstet känner jag att något inte stämmer. I samma ögonblick faller magasinet ur pistolen som riktas mot mig. Jag antar att den stressade hand som håller i vapnet klämt för hårt om kolven och kommit åt magasinsspärren. Precis när mitt pekfinger når avtryckaren och börjar krama slår magasinet i golvet.
”Det där lät inte som metall, är det ett plastmagasin?” hinner jag tänka.
Kollegan har fått upp sitt vapen, jag förstår att han också märker att något inte stämmer, eftersom han inte skjutit. Jag hölstrar, tar upp burken med OC och sprayar. Sonen vänder sig halvt bort och sänker pistolen. Mamman, som när sonen drog sitt vapen slängt sig på sängen, tackar oss för det vi gjort och säger: ”Poliser som ni borde läggas i kopieringsapparaten.”
Det känns bra, men jag vill bara därifrån.
Några månader senare är det rättegång. Sonen har i förhör berättat att han ville bli skjuten. Mamman påstår i sitt vittnesmål att vapnet aldrig riktats mot oss. Sonen döms, men det blir ingen kränkningsersättning till oss då ”hotet varit mycket kortvarigt, endast ett par sekunder”.
Det kan jag ta. Mammans ord på väg ut från rättegångssalen känns värre: ”Bra ljuget därinne!”
När jag efter händelsen såg vapnet förstod jag min känsla av att något var fel. Ena kolvsidan saknades och pipan var målad i grönt. Det var en soft air gun.
Borde jag ha skjutit ändå? Ja, antagligen. Är jag glad att jag inte gjorde det? Absolut.
Tobias Virolainen
Ombudsman Polisförbundet
och tjänstledig polis
