Jag heter Stig Mellkvist, är nu 85 år och har varit pensionär i drygt 20 år, men var under min aktiva tid i många år chef för en enhet på kriminalavdelningen i Stockholm som sorterade under dåvarande femte roteln och hette Brandkommissionen.
Denna insändare
… kom med anledning av vårt reportage ”Gävles vapen mot anlagda bränder”, som publicerades i Polistidningen nummer 5/2016.
Den slogs sönder i samband med den radikala polisomorganisationen, som verkställdes i mitten på nittiotalet. Den som blev ett fiasko, vilket ledde till den nuvarande polisorganisationen, som även den av många bedöms som ett fiasko?
Vi hade inom kriminalpolisen i Stockholm från mitten av 1900- talet upptäckt ett behov av särskilda tekniker, specialutbildade på brandteknik och brandutredningar och hade under åren fram till dess jag tog över chefskapet i mitten på sjuttiotalet utarbetat en bra organisation med brandtekniker, särskilda brandutredare och egen expedition. Vi handlade inte bara bränder utan även sprängningar och arbetsplatsolyckor, de senare händelserna hade en egen specialutredare.
Våra tekniker tillhörde formellt Tekniska roteln och var grundutbildade där, men var utlånade till Brandkommissionen och jobbade bara med bränder. Vi hade egen veckojour på bränder och sprängningar och kunde i komplicerade fall ta hjälp av tekniker från Tekniska roteln. Inom Brandkommissionen utvecklades en enastående kompetens, som gjorde enheten till, vill jag påstå, den främsta i landet.
Vi jobbade intimt samman med Stockholms brandförsvar och utbytte erfarenheter inom brandområdet. Våra tekniker höll föreläsningar om brandutredningar i syfte att få brandpersonalen medvetna om vad vi gjorde på brandplatsen då branden var släckt och vilka detaljer och iakttagelser de gjort, som kunde vara viktiga i vår utredning. Vi samarbetade även aktivt med SKL i Linköping angående elektriska brandorsaker, där man forskade på att kunna fastställa elektrisk kortslutning som primär brandorsak.
Vi hade en egen specialinredd teknikerbuss med alla tänkbara hjälpmedel vi kunde behöva i en brandutredning, till exempel motordriven elgenerator för bland annat uppkoppling av belysning. Det vi inte hade var en hund, dresserad på att söka efter tändvätskor, typ bensin eller fotogen i brandrester. Vi hade en ”sniffer” som skulle kunna lokalisera ställen med brännbara vätskor, men den visade sig inte vara särskilt effektiv.
Vi jobbade enbart inom Stockholms dåvarande polisdistrikt, men skulle kunnat ha bisträckt angränsande polisdistrikt, vilket dock aldrig skedde. Vi var ett tiotal kriminalpoliser på enheten och till varje större brand avdelades en tekniker och en utredare, som samarbetade under utredningen.
Tyvärr slogs den fina enheten sönder i omorganisationen och har tydligen fallit i glömska, vilket framgår med tydlighet i Polistidningens referat om ”koll på brand” där vissa fakta synes vara nyupptäckta, såsom självklarheterna för oss att man måste förstå olika byggnadsmaterial, hur och varför det brinner, men det finns så oerhört mycket mer…
Brand är verkligen så mycket mera och jag när förhoppningen att man i den nuvarande polisorganisationen är klok nog att återuppväcka vår sönderslagna Brandkommission och gör vår specialkompetens tillgänglig för hela landet genom att utvidga den och knyta den till Rikskriminalen.
Vänligen
Stig Mellkvist
Tidigare kriminalkommissarie, numera gammal gube
