Sannolikt insåg inte August Strindberg hur väl hans påstående: ”allt är relativt, även ålder”, skulle passa in i samtiden 100 år senare. Bortsett från att ”40” klingar bättre än ”40,94” så är det allmängiltigt att definiera sin livstid i ett jämnt heltal. Att åldern sedan årligen ökar med ett är ofrånkomligt.
En sådan åldersangivelse räcker också för placeringen i socialt konstruerade åldersgrupper och reglering av tidpunkten för bland annat skolstart, straffmyndighet och möjligheten att få införskaffa rusdryck. I migrationsprocessen däremot kan ålder angiven i relativa termer få mer allvarsamma konsekvenser såsom att vuxna placeras tillsammans med barn, eller att barn blir förvägrade asyl och förvisas åter till brinnande krig.
”Man kan till exempel inte enbart utifrån observation av yttre könskaraktäristika, som skäggväxt, hos en individ i kontorsmiljö eller på en bild i sociala medier avgöra dennes ålder.”
I våras tillträdde jag en tjänst som rättstandläkare, en profession som förväntas kunna bedöma ålder på levande och döda med tänderna som utgångspunkt. Då pågick en debatt om åldersbedömningsmetodernas vara eller icke vara där underbyggd argumentation varvades med okunskap och ofiltrerat tyckande. När så auktoriteter från allsköns skrån framfört sina ståndpunkter hamnade till slut åldersbedömningsfrågan i något slags limbo.
Det finns idag ingen metod för att bestämma en människas exakta kronologiska ålder. Det finns däremot ett flertal beprövade metoder för att bedöma en individs biologiska ålder. Dessa bygger på principen att man från sin födelse och fram till vuxen ålder passerar igenom observerbara mognadsstadier. Observationerna kan sedan ställas i relation till referensdata och ge ett sannolikt åldersintervall som kan ge en tämligen god uppfattning om individens kronologiska ålder.
Åldersbedömning är förknippat med en osäkerhet som varierar i storlek mellan olika metoder. Man kan till exempel inte enbart utifrån observation av yttre könskaraktäristika, som skäggväxt, hos en individ i kontorsmiljö eller på en bild i sociala medier avgöra dennes ålder. Mindre osäkert är att observera utvecklingsstadier i skelettet och/eller i tänderna. Detta är ingalunda några nya påfund. Vad gäller tänder så skvallrar historieböckerna om fall från förrförra seklet där tandmognaden hos barn utgjorde en grund för reglering av arbetsvillkor. Sedan dess har det genomförts otaliga studier på förhållanden mellan tandutveckling och ålder. Den omtalade felmarginalen beror på den biologiska variation som föreligger mellan individer och grupper. Att individer som är lika gamla kan uppvisa olika grad av mognad är helt enkelt ett faktum som vare sig en hundrafaldig ökning av forskningsmängden eller en vildsint debatt kan ändra på. Det finns dock sätt att höja precisionen, nämligen genom att kombinera metoder så som idag görs i många länder.
Åldersbedömning är ingen exakt vetenskap men det är inte heller en hokus pokus-verksamhet baserad på godtycke och subjektiva ”guesstimations”. Med en medvetenhet om begränsningarna, en samstämmighet mellan bedömarna och ett transparent förfarande kan metoderna bidra. Att väga samman all tillgänglig fakta vid bedömningen av en individ som barn eller vuxen är grundläggande, inte bara för rättssäkerheten och barnperspektivet utan även för vårt rättssystems trovärdighet.
Anna Jinghede
F d Örebropolis som 30 maj började som rättsodontolog vid Rättsmedicinalverket.
