Man läser dagligen i olika forum om hur många arbetskamrater som väljer att sluta inom polisen för att pröva sina vingar utanför den polisiära världen. Ett mycket starkt skäl till detta är den dåliga lönen och bristen på respekt för den polisiära kunskapen/utbildningen hos vår arbetsgivare.

UPPDATERAD med svar från Polisförbundet 16 november.

Man läser dagligen i olika forum om hur många arbetskamrater väljer att sluta inom polisen för att pröva sina vingar utanför den polisiära världen. Ett mycket starkt skäl till detta är den dåliga lönen och bristen på respekt för den polisiära kunskapen/utbildningen hos vår arbetsgivare.

Nu finns det lönestatistik som visar att nyanställda civila utredare får flera tusen kronor mer i månaden än en nyutbildad polis. Ja, jag vet att vi har I-lön så kom inte dragande med det arbetsgivarargumentet, som skäl till varför en polisiär utbildning ska vara en nackdel och rendera en lägre lön inom polisen.

Egna högskolepoäng för att kunna utreda miljö-/Citesbrott har aldrig renderat mig någon högre lön, men jag har förvisso en polisutbildning i botten, så det kan vara ett av skälen.

Jag själv tillhör inventarierna, som hela tiden i alla lönerörelser fått höra att vi måste satsa på de yngre för att vi ska kunna höja lönerna för de äldre. Detta argument har jag/vi hört till leda utan annat resultat än att löneutvecklingen för äldre konstaplar helt uteblivit bortsett från några hundralappar/tusenlappar över tiden.

Samtidigt så har lönespannen mellan en äldre polis och yngre kollega tryckts ihop för att i realitet handla om ett fåtal tusenlappar i skillnad mellan en kollega som har cirka 7–8 års tjänst till de som har drygt 30 år inom gebitet.

Hoppas verkligen att Polisförbundet förstår allvaret i dagens avtalsrörelse, när vi inom polisen enligt statistiken ligger ett antal tusenlappar efter andra statligt anställda. Det krävs en riktig reallöneökning för alla medarbetare om man ska kunna bromsa/stoppa den personalflykt som sker i nuläget. Samtidigt så riskerar förbundet hela sin existens om man inte når fram till detta.

Det är flera medlemmar som ifrågasätter sitt medlemskap och på allvar funderar att lämna förbundet, särskilt bland de äldre som inte är ute i verkligheten på samma sätt, och därmed inte har behovet av rättshjälpen/försäkringsbiten, något som snart är det enda skälet till varför vissa är med i Polisförbundet.

Ett exempel från verkligheten i region Väst; ett lokalpolisområde ska enligt tablån/staten vara 37 poliser på IGV/BF, men man är i själva verket 26 på pappret, och efter olika avgångar, ledigheter med mera så är det verkliga antalet som finns kvar för att utföra jobbet, åka ut i polisbil 12 stycken. Inte konstigt att det blir mycket natt/helgtjänstgöring.

Detta får till följd att fler söker sig bort, en ond cirkel som tenderar att accelerera och öka på otrivsel och dålig arbetsmiljö.

Så svaret på frågan vart alla poliser är lyder att de slutar i en aldrig skådad strid ström för att ta andra, bättre betalda, jobb utanför polisen.

De som har åldern inne och befinner sig på rätt sida om 60-årsstrecket slutar när de inte beviljas deltid/delpension.

Har vi råd med detta, ovanpå en omorganisation som på många sätt försvårar polisarbetet i stället för att underlätta för verksamheten?

Samtidigt finns ett uppdämt utbildningsbehov, utbildningar som i alla år kommit i sista hand och fått till följd att om vi ska vi uppnå miniminivån/lägstanivå för att klara den fortsatta verksamheten så får vi ställa in all annan verksamhet under lång tid.

Grattis, försök lösa den ekvationen och det samtidigt som man höjer utredningsresultaten.

Fattar ingen ansvarig att vi är för få poliser och har för dåligt betalt? Men man får väl låna en kommentar från Ingemar Stenmark, (en annan född 56):
Det är inte lätt att förklara för den som inget begriper.

Kjell Borgström
inspektör/vapenhandläggare
samt HSO/Polisförbundet
Halland

Svar till Kjell Borgström:
”Polisförbundet förstår allvaret”

Vart tar alla poliser vägen? Det är en fråga som Polisförbundet också tvingats ställa sig. Vår uppfattning är tydlig; vi måste bryta flykten från polisyrket genom en uppvärdering av yrkesrollen och fortsatt arbete för höjda löner.

Arbetsgivaren väljer idag att anställa allt fler civila. Vissa av dessa har fått betydligt högre löner än poliser, trots avsaknad av verksamhetserfarenhet. Arbetsgivaren säger att dessa anställningar görs efter marknadskriterier. I principöverenskommelsen från revision 3 är vi överens om en skrivning som ger poliser förutsättningar att värdesättas enligt samma princip. Även om dessa högre löner kan uppfattas som orättvisa så ger de en tydlig signal om vad arbetet är ”värt” och en draghjälp för oss att nå dit. Dessutom fortsätter vi vårt arbete för att skapa bättre förutsättningar för ”horisontella karriärvägar” med tillhörande löneutveckling.

Äldre obefordrade medlemmar har fått stå tillbaka de sista åren. Därför yrkar vi i den nuvarande löneförhandlingen till större fokus på medlemmar med längre erfarenhet.

Den bild du ger av uppskjutna utbildningar känns igen. I sin iver att lösa akuta problem har arbetsgivaren dragit ner på utbildning, vilket riskerar förlänga polisens problem. Med en akademisk polisutbildning hoppas vi nå tydligare vägar för vidareutbildning.

När det gäller chansen att få delpension har förutsättningarna förbättrats efter förhandlingarna. Medlemmar som vill gå i pension något år tidigare hoppas jag kan känna både glädje och nytta av den extra avsättning som vi uppnått åt våra medlemmar i Kåpan extra.

Med detta vill jag verkligen understryka att Polisförbundet förstår allvaret i det fortsatta förhandlingsarbetet. Nu är det upp till bevis för Dan Eliasson. Han måste visa att han också förstår allvaret. För att nå hela vägen måste dock även våra politiker förstå allvaret och vara beredda att skjuta till de medel som krävs för att nå strukturella lönehöjningar.

Det är en ekvation som inte är helt lätt att lösa. Polisförbundet fortsätter dock sitt arbete för att ge våra medlemmar så goda förutsättningar vi bara kan.

Lena Nitz
förbundsordförande