Det var den sista dagen före semestern, en lugn söndagsmorgon – trodde Jesper. I stället skulle det bli en dag som förändrade det mesta. På Eurocops höstmöte var Jesper med och berättade för sina europeiska kollegor om händelsen och dess följder.
Det var den sista dagen före semestern, en lugn söndagsmorgon – trodde Jesper. I stället skulle det bli en dag som förändrade det mesta. På Eurocops höstmöte var Jesper med och berättade för sina europeiska kollegor om händelsen och dess följder.
Det märks att han är van. Han har beskrivit den där julidagen för drygt tre år sedan hundra gånger, bland annat på utbildningar i taktisk konflikthantering och han säger att han brukar uppmana deltagarna att fråga precis vad de vill. Det är trots allt inte så många som vet hur det känns att vara i en situation som slutar med att man faktiskt dödar en annan människa.
Jesper beskriver hur stressen byggs upp under förmiddagen, från tipset om killen som betett sig märkligt, till att det första knivoffret hittas och Jesper utses till insatsledare. Sedan följer ett nervigt sökande i ett flerfamiljshus och ut på gatan där han till slut möter gärningsmannen, som då, utan att Jesper vet om det, knivskurit ytterligare en tonåring och en kvinna i 85-årsåldern. Kvinnan dog direkt.
Gärningsmannen står sedan på kvinnans balkong, med en kniv i handen, och är själv den som påkallar polisernas uppmärksamhet.
– Han ropar att ”här är jag, det är mig ni letar efter” och ”jag har dödat, ni får skjuta mig”.
Det finns ett klipp på Youtube. Någon på en balkong filmar mannen som först går och sedan kränger till för att sedan krypa vidare fram mot polisen som vrålar åt honom att släppa kniven. Kniven som han enligt Jesper gjort klart att han ”inte kan” släppa.
– Jag tänker att ett steg till mot mig och jag måste skjuta – och han tog det steget.
Fem skott avlossas. Två varningsskott och tre med verkanseld, varav ett tar i benet, ett i magen och en bom.
Mannen fortsätter mot Jesper även efter det att han träffats, men övermannas slutligen. En kollega till Jesper använder batongen men det är först när, som Jesper beskriver det, han ser på ansiktsfärgen att mannen blöder ur, som armarna mjuknar och det går att handfängsla honom. Innan dess har Jespers kollega sprayat en flaska oc-spray i ansiktet på mannen och lyckats sätta foten på kniven.
Den 24-årige knivmannen avlider på sjukhuset. När Jesper får beskedet är det inte helt oväntat. Att han själv skulle åtalas var han däremot inte beredd på.
”Det märkliga var att de som såg på från balkongerna, när de lämnade sina vittnesmål, inte heller kunde ge rätt beskrivning.”
Filmen från balkongen visar ett delvis annat förlopp än vad Jesper beskrev i förhör. Det blev han varse i samband med rättsprocessen. Kortare mellan skotten. Andra avstånd. Men att Jesper upplevde det annorlunda i den stress han befann sig i var helt naturligt enligt den stressforskare som vittnat till hans fördel.
Åklagaren menade att det femte skottet som sköts var onödigt, men tingsrätten skriver:
”Genom utredningen i målet har det framgått att den åtalade polismannen under hela skeendet varit utsatt för ett mycket kraftigt stresspåslag.”
– Det märkliga var att de som såg på från balkongerna, när de lämnade sina vittnesmål, inte heller kunde ge rätt beskrivning. De beskrev det som jag, säger han.
När Jesper berättar för sina europeiska polisfackliga kollegor att han åtalades för vållande till annans död, alternativt tjänstefel, skakar många i salen på huvudet.
I samband med att åtal meddelas, med fängelse som eventuell påföljd, kontaktas Jesper av frivården. Han frågades ut om sin sociala situation, om han hade vänner och hur han bodde.
– Jag svarade ”villa rätt nära havet”.
Det tog 474 dagar innan rättsprocessen var över och Jesper var frikänd från misstankar. Den tiden kostade honom inte bara frustration utan också en hel del pengar. Det då han, mot sin vilja, ”knappt fått gå utanför polishuset” från det att han delgavs misstanke till frikännandet. I och med att han inte under hela processen fick vara i yttre tjänst, inte ens hämta en övervakningsfilm eller hålla ett vittnesförhör, har han räknat ut att han förlorat 60 000 kronor i utebliven ob-ersättning.
– Jag fick ut lite drygt 16000 kronor i månaden efter skatt. Dessutom fick vi barn och jag var föräldraledig under perioden efter och då fick jag ut ännu mindre, säger han.
Jesper berättar att han uttryckte sin irritation över situationen till dåvarande länspolismästaren, att han tyckte att det rörde sig om förvaring och att han borde få någon form av ersättning.
– Han svarade att han inte ville att det skulle bli ett prejudikat.
Jesper känner att han har processat händelsen och lämnat den bakom sig. Själv har han aldrig tvivlat på att han agerat korrekt. Samma bedömning gjorde också en enig tingsrätt som frikände honom och anser att han handlat i nödvärn.
”Jag kände även ett massivt stöd från polissverige.”
På frågan hur händelsen har påverkat hans liv svarar han att han var väldigt bitter under processen.
– Anledningen till att jag fortfarande jobbar som polis är Peter Erlandsen, som var näpo-chef i Varberg då. Han gav mig mycket stöd och vi pratade många timmar under de 474 dagarna. Peter fanns alltid där för mig. Det spelade ingen roll om han var ledig eller i tjänst. Jag kände även ett massivt stöd från polissverige.
Han säger också att han kunnat lämna ilskan på jobbet.
– Hemma har jag fokuserat på annat.
”Det drabbar ju soldater
som varit i krig”
– Jag vet inte vad jag ska vara om jag inte är polis och nu får jag inte längre göra jobbet.
Simon Jones har en krycka till stöd och nickar uppgivet mot sitt vänstra knä när jag frågar vad som hänt honom. Han är på plats på Eurocops möte i Barcelona för att berätta om just det. Temat för dagen är våld mot poliser.
År 2009 jobbade han som trafikpolis och han var ensam när han stoppade en person i vad han beskriver som ett rutinärende, en misstänkt rattfylla eller drograttfylla. Men det hela slutar med att han utsätts för ett sådant våld mot sitt ben att det under åren som gått har krävts otaliga operationer och till slut ett helt nytt knä.
Från och till har han kunnat jobba med skrivbordsjobb inom Polisen, men han har hela tiden känt sig motarbetad i sin vilja att komma tillbaka i arbete. Han har dessutom, förutom smärtan skadorna och operationerna orsakat honom, påverkats av sina starka smärtstillande – bland annat är hans förmåga att köra bil nedsatt.
Under åren som gått har han också konstaterats lida av PTSD.
– Först tyckte jag det lät konstigt. Det drabbar ju soldater, som varit i krig och varit med om fruktansvärda saker. Men tydligen drabbade det mig, berättar Simon Jones.
Simon Jones kommer aldrig mer att kunna jobba ute och då vill arbetsgivaren inte ha honom kvar.
– Den civila personalen är mycket billigare. Kostar hälften så mycket, säger han.
Någon gång hoppas han kunna jobba igen. Men sedan 18 månader är han pensionerad från polisen helt mot sin vilja.
– Jag är uppväxt med polisyrket, är son till en polis, jag har alltid varit polis. Jag vet inte vad jag ska vara om jag inte är polis och nu får jag inte längre göra jobbet, säger han och smärtan är påtaglig.
Han ville dö med en polis
Barcelonapolisen Isaac Calvo fick tecken från den välklädde mannen på gatan att veva ner rutan.
– Jag tog för givet att han ville prata med mig. Sen skar han mig med en kniv.
Han vänder sig mot skärmen på väggen där mycket grafiska bilder av hans skada visas upp. Syftet var att skära halsen av honom och ta med sig en polisman in i ett utökat självmord.
– Han ville dö med en polis helt enkelt, säger Isaac Calvo.
Men han dog inte och inte heller gärningsmannen. I stället drog denne upp ett snitt från hals till ansikte innan han brottades ner av den ymnigt blödande Isaac Calvo.
– Jag förstod först inte hur illa det var.
Han är trettio år gammal och det var i december 2014 som det hände. På avstånd ser man inte ärret i hans ansikte, men ibland kan det fortfarande smärta säger han.
Han har haft problem med försäkringsbolaget som ville att han skulle gå tillbaka i arbete tidigare än vad läkarna rekommenderat.
– Ansiktet kändes okej, men om någon skulle gå på mig igen, om det skulle skadas igen så vore det inte bra.
”Våldet är en del av vårt jobb, men inget vi måste ta för givet”
Så sa Angels Bosch, spansk polis och ordförande för Eurocop. I samband med att de europeiska polisfacken hade sitt höstmöte i Barcelona i oktober antogs ett antal gemensamma polispolitiska ståndpunkter som organisationen ska driva.
Bland annat kräver Eurocop att länderna blir bättre på att sammanställa fakta och siffror på det våld poliser utsätts för, att poliser får bättre träning i säkerhet och att man investerar i att undersöka orsakerna till våldet för att kunna förebygga det.
