”Vår tystnadsplikt är absolut”

Martin Bengtsson lämnade Skånepolisen och har inlett en ny karriär – prästens. RÄTTAD.

Martin Bengtsson lämnade Skånepolisen och har inlett en ny karriär – prästens. Nu talar han om vikten av att vårda sitt inre, sedan kan man i bästa fall hjälpa andra. RÄTTAD.

Han är 33 år gammal och menar att resan är över – på ett yrkesmässigt plan får tilläggas. Att han till slut är hemma efter att ha hunnit vara bland annat församlingsassistent, ordningsvakt och polisaspirant, berättar han.

Nu är Martin Bengtsson präst och präst tänker han förbli. Bakgrunden till beslutet utvecklar han på en lokal pizzeria i Varberg, orten där han arbetar som nyanställd i församlingen. Han beskriver Varberg som en lugn plats. Det kan gå dagar utan att något allvarligt inträffar. Stenkastning och bränder förekommer i princip inte.

Under en kort bilresa till en medeltida kyrka, som ligger på en liten höjd utanför samhället, frågar han om det är okej att han tar en cigarett – en last som delvis ersatte snuset under tiden i Rosengård.
– Det var extremt svårjobbat eftersom vi genast blev kartlagda och igenkända. Men en cigarett funkade som en oslagbar förklädnad.
Han fortsätter:
– För första gången i mitt liv sysslar jag med något som inte innebär att folk vill slå ihjäl mig på jobbet. Och det är ju onekligen bra för det privata måendet.

Det låter som ett skämt, en ironisk blinkning. Men han är gravallvarlig. Han berättar om det som blev hans sista tid inom Polisen, och samtidigt den första. Perioden med det som var Martin Bengtssons drömjobb redan som pojke blev kort – en karriär snarare illustrerad med en punkt än med en linje.

2011 började han som polisaspirant i Malmö, han ville till någon av storstäderna. Under hösten fick han ett stipendium för att åka till Afrika och undersöka hur krisbearbetning och själavård bedrivs utifrån ett afrikanskt perspektiv. När han kom tillbaka fortsatte han aspiranten på stationen i Rosengård.

– Det var speciellt. Jag föreställde mig kvarterspolisen som finns nära allmänheten, den där polisen som har tid att arbeta förebyggande och uppsökande. Verkligheten såg annorlunda ut, det plågade mig mycket att det aldrig fanns tid.

Martin Bengtsson beskriver det han kallar en galen period med många dödsskjutningar och grov brottslighet. När patrullerna kom till brottsplatserna var de ofta rensade från spår. Tomhylsor var bortplockade och det fanns ingen som gick med på att vittna. Då han gjorde ett av sina första arbetspass med handledare fick han instruktion om att hålla uppsikt framåt och åt sidorna. Handledaren spanade uppåt då de gick i trånga passager byggda under en tid då ingen tänkte på 2010-talets poliser.

– Jag var naiv. Varför, undrade jag? Snart lärde jag mig att stenkastningen gjorde att rutinen var nödvändig.

Utan omsvep säger Martin Bengtsson att han inte klarade pressen. Han återkommer till det flera gånger. Sömnen blev lidande och de timmar han fick av vila räckte inte för att återhämta sig i själ och hjärna.

Jag frågar om det är svårt att erkänna för sig själv, och omgivningen, att gränsen är nådd och att det är dags att inför alla exponera en svaghet.
– Det var svårt att erkänna att man misslyckats med något som man från början trodde sig klara av. Det plågade mig ett tag efter att jag slutat vid myndigheten, men jag har fått ett annat fokus idag.

Efter ett avslutat pass brukade turlaget samlas för att gemensamt lämna området på cykel, eftersom omgivningen var för farlig för en ensam polisanställd. Vid åtskilliga tillfällen uppstod konfrontationer med gäng av äldre ungdomar. Martin Bengtsson var trött. Tankarna fladdrade oroligt och han sackade efter den övriga gruppen. Plötsligt omringades han.

– Jag försökte slå mig fram med cykeln. En kille ramlade och jag lyckades till slut ta mig därifrån, till skrik och hotelser.

Martin Bengtsson beskriver en extrem arbetssituation, präglad både av hot om våld och direkt våld – framförallt i form av stenkastning.

Beslutet att bli präst förenklades av att han redan 2005 hade påbörjat utbildningen. Men då han under praktiken var med om sin första begravning fattades något vitalt – erfarenhet.
– Jag var ju bara lite över 20 och visste ingenting om livet, nu har jag lärt mig en del.

Relationen till Polisen, eller snarare dess anställda, har Martin Bengtsson kvar. Han umgås med gamla kollegor och verkar som själasörjare åt andra poliser. Allmänt tror han att det vore bra med ett större samarbete mellan präster och poliser, både i förhållande till allmänheten och för att enskilda poliser ska ha någon att prata med.
– Dödsbud till exempel. Hur duktiga poliserna än är måste de gå till slut. Vi kan återkomma och hålla kontakten, något som har visat sig göra stor skillnad på längre sikt för de drabbade.
– Många poliser uppskattar att komma till en präst helt enkelt på grund av att vår tystnadsplikt är absolut.

Han berättar om en begravning som han nyligen förrättade. En polis som tidigare prisats för sina insatser i en extrem situation dog i förtid.
– För hans del var Göteborgskravallerna en del av problematiken, jag har träffat många poliser som traumatiserades av vad de var med om då. Risken är att du fastnar i mörker och inte ser det som är bra längre.

Martin Bengtsson har hunnit tänka mycket på hur personer med utsatta yrken kan hantera olika roller på ett sunt sätt. Hur man kan kombinera att vara präst eller polis med att också vara förälder, vän och partner.
– Jag tror att kärleksbudskapet om att du ska älska din nästa som dig själv är fundamentalt. Först då du tar hand om dig själv skapar du förutsättningar för att möta din partner, dina barn, dina vänner och andra medmänniskor med kärlek och omtanke.

Fotnot: Detta är en korrigerad text. I pappersupplagan av Polistidningen står att Martin var polis, men han lämnade Polismyndigheten i Skåne efter aspiranten. Polistidningen beklagar den felaktiga uppgiften.