”Nordisk revolution, utan pardon” skanderar de cirka 600, som i takt med trumman marscherar Kungsträdgårdsgatan fram. På avstånd hörs, med något ljusare röster; ”Dagens poliser skyddar morgondagens Hitler”.

”Nordisk revolution, utan pardon” skanderar de cirka 600, som i takt med trumman marscherar Kungsträdgårdsgatan fram. På avstånd hörs, med något ljusare röster; ”Dagens poliser skyddar morgondagens Hitler”.

Motdemonstranter i tusental har samlats på Sergels Torg. Ett antal fackförbund och bland annat clowner mot rasism har engagerat sig i att visa sitt missnöje med att Nordiska Motståndsrörelsen (NMR), en nazistisk rörelse, ska marschera på Stockholms gator. Båda demonstrationerna har tillstånd.

Polisens mål är att hålla isär NMR och motdemonstranterna. Det vill säga de som inte nöjer sig med att demonstrera, utan rent fysiskt vill hindra mötet. En polis säger att han inte tror att NMR kommer vara besvärliga.
– Deras taktik går ut på att reta upp motdemonstranterna och låta dem bete sig illa.

”Alerta, alerta, antifascista!” Det rasslar till i djupsnön och en grupp svartklädda personer rusar fram och flyger på en storvuxen man som kommit ut från området där NMR:s möte hålls. Man ser en hög med människor och nävarna viner i luften. Hjälmklädda poliser med höjda batonger ansluter sig och det tycks som att mannen ifråga får hjälp in i en polisbuss.

Bara NMR-sympatisörer släpps helt in på mötet på Mynttorget. Press får stå några meter bort och allmänheten har svårt att komma in i Gamla Stan. Bengaler, bangers och snöbollar kastas på poliser till häst och poliser på marken som uppmanar folk att backa.  Förvirrade turister hasar runt i snömodden och undrar vad som pågår.
– Nazister, svarar en ung kvinna med stor halsduk.
– Demonstranter och motdemonstranter, svarar en polis.
Att ”sprida ordet”, vilket NMR hoppats på blir på så vis svårt. Allmänt nyfikna hålls utanför avspärrningarna och kan svårligen ens ana de gröna flaggorna bakom byggnader och genom gränder.

I samband med att demonstranterna lämnar mötet i samlad trupp, bryter några motdemonstranter igenom. Det uppstår också handgemäng mellan poliser och NMR:s så kallade sköldbärare. En polis leds till en bil av sina kollegor med händerna för ansiktet. Blod i snön.

NMR kallar demonstrationen för succé på sitt eget forum. Men i en diskussionstråd på Nordfront.se är tongångarna mot polisen allt annat än tacksamma. Den man som bar en väst med texten ”dialogpatriot” under demonstrationen talar i Radio Nordfront om att poliser gått till ”oprovocerat angrepp” mot NMR-representanter. Uppmaningar om att identifiera de aktuella poliserna och förslag på vad som ska göras med dem eller större delar av poliskåren poppar efter hand upp i kommentarsfältet.

”Snuten kanske har glömt Malexander. Den nationella rörelsen vill inte ha våld, men vi kan bita ifrån när det krävs!”

”Uppdelningen i höger och vänster är missvisande”

– Både det som kallas för extremhöger och extremvänster lockar till sig alla möjliga. Att polisen delar in dem så är väl egentligen inte något problem i det operativa arbetet, det är när den bilden kommer ut i media som det blir problematiskt, säger Helene Lööw, forskare på Uppsala universitet.

Helene Lööw har främst fokuserat på att studera de grupperingar vi känner som högerextrema, men det är svårt att göra det utan att också få kunskap om den andra sidan.

Problemet med att kalla de högerextrema för just det är enligt Helene Lööw att de inte är höger. Hon tycker brun är en mer korrekt benämning då det i stor utsträckning rör sig om fascister. På 1980-talet var dessa grupper mer synligt våldsamma än vad de är i dag.
– Men de har under 90-talet rensat i leden och blivit av med slagskämpar som inte gått att kontrollera. Berusade människor har städats bort och man har velat visa att – det är inte vi som bråkar.
Däremot efter demonstrationerna menar hon att de mycket väl kan bruka våld och de flesta mord kopplade till politisk extremism har utförts av den sidan.
I relationen till polisen är nu pendeln är på väg att svänga, enligt Helene Lööw.
– De talar inte längre med polisen. De tycker inte heller om polisen och har aldrig gjort. Den polisiära taktiken spärrar in dem. Folk kommer inte fram och kan höra talen.

I stället menar hon att de i stor utsträckning ägnar sig åt så kallade flashmobs. Helt plötsligt står de på ett torg med sina fanor eller håller ett tal. Då kan heller inte motståndarna – de autonoma nätverken mobilisera.

Varför de autonoma nätverken kan anses mer besvärliga för polisen förklarar hon med att de hindrar dem i sitt arbete med att se till att rådande lagstiftning efterföljs.
– De här gruppernas syfte är ju att stoppa demonstrationen eller mötet. De vill ju inte att motståndarna ska kunna gå de här marscherna.
Motståndarna kan enligt Helene Lööw vara nationalister, fascister, vit makt-grupper, populister och ultranationalister.
– Men lagstiftningen ser ju ut så att de får det. Vi har inga partiförbud, inga organisationsförbud i Sverige och det ska mycket till för att man ska stoppa en demonstration. Praxis har också förändrats i den här frågan. Det har skett en förskjutning i vad vi anser vara hets mot folkgrupp.

Ett annat problem med demonstranter ur de autonoma nätverken, som dyker upp för att demonstrera mot till exempel främlingsfientliga aktörer, är att polisen tvingas fokusera på dem.
– Polisen är ju vända bort från den pågående manifestationen och riskerar ju att missa att lagföra personer för till exempel hets mot folkgrupp eller för att de bär otillåtna symboler.
Dessutom står de autonoma inte sällan bakom åsikter som har ett brett stöd hos befolkningen, menar Helene Lööw, vilket bidrar till att ställa poliserna i dålig dager när de griper in.

På senare år har de autonoma grupperingarna gått tillbaka kraftigt enligt Helene Lööw. Vissa kärngrupper är lagförda och har frihetsberövats. Dessutom dras rörelsen med ett pr-problem då de har beskyllts för att gynna bruna krafter med sin taktik.
– Men det finns ju såklart en diskussion inom de här grupperna om man har begått ett taktiskt misstag, säger Helene Lööw.

Polisen måltavla

Säkerhetspolisen ser en tillbakagång när det gäller politiskt motiverad brottslighet. Samtidigt pågår mycket aktivitet som inte är brottslig både inom den autonoma miljön och inom vit makt-miljön. Det enligt Ahn-Za Hagström, chefsanalytiker på Säkerhetspolisen.

– Vi vet också att det här är en brottslighet som går i vågor, säger Ahn-Za Hagström.
De autonoma miljöerna och vit-makt-rörelsen följs ofta åt storleksmässigt, menar Ahn-Za Hagström, eftersom mycket av deras verksamhet bygger på att reagera på motståndaren.

”Det är färre regelrätta organisationer och fler löst sammansatta aktörer.”

År 2009 presenterade Säpo tillsammans med Brå en kartläggning över den våldsbejakande politiska extremismen.  1409 personer hade då under en tioårsperiod dömts eller misstänkts för politiskt motiverade brott. Omkring hälften av dessa brott kunde knytas till vardera sidan, men vit makt-miljön var kraftigt överrepresenterad när det gällde ickepolitiskt motiverade brott samt grövre våldsbrott.

Enligt Ahn-Za Hagström är det mycket som är sig likt från då rapporten skrevs, för snart sju år sedan. Storleksmässigt är grupperingarna ungefär desamma även om det varit en viss omsättning bland de aktiva. Den viktigaste skillnaden, som också gör den våldsbejakande extremismen mer svårbevakad, är att de interna strukturerna har förändrats på ett sätt som gör dem svårare att överblicka menar Ahn-Za Hagström.
– Det är färre regelrätta organisationer och fler löst sammansatta aktörer.

Hon nämner ensamagerande, som man tidigare förknippat med vit makt-rörelsen, men som nu också finns inom andra extremistmiljöer som den våldsbejakande islamistiska.  Men också personer som engageras i en enskild fråga, som till exempel flyktingmottagandet drar aktörer till båda sidor.

”Inom den idealvärld som de autonoma grupperna vill uppnå finns det ingen plats för poliser.”

När Ahn-Za Hagström får frågan om hur det kan komma sig att relationen mellan poliser och extremister skiljer sig åt beroende på vilken sida de kommer ifrån tror hon att det finns flera förklaringar.
– Inom den idealvärld som de autonoma grupperna vill uppnå finns det ingen plats för poliser. Polisen betraktas som fascister och är en mer uttalad måltavla hos dem. Vit makt-miljöns ideal samspelar ju bättre med ordning och reda och många aktörer strävar efter en organisationsstruktur likt den som finns hos polis och militär. I de fall poliser har varit måltavla har det varit mer i stridens hetta och när aktörerna varit missnöjda med polisens agerande.

Ahn-Za Hagström tror att det finns ett stort mörkertal vad gäller hot mot poliser, då många anser att hot och våld är något som ingår i jobbet.
När det gäller uppfattningen om att den autonoma miljöns brott inte uppmärksammas lika mycket som vit makt-miljöns, tror hon är för att det ofta blir en fråga om ideologi och målsättning snarare än om brottsligheten.
– Det blir lite ”ändamålen helgar medlen” – men skadan mot demokratin är ju densamma.

Ex-extremisten:
”Att vi inte dödade någon
kanske mer en slump”

Polisen är kapitalismens yttersta verktyg för att kuva arbetarklassen och de skyddar fascisterna. Så såg Kim på saken när hen själv var en del av det vi kallar extremvänster eller autonoma rörelser.

Men Kim, som egentligen heter något annat, ger också en mer krass anledning.
– Vi var ju skurkar och som i alla andra kriminella kretsar gillar man ju inte polisen.
Målsättningen för den gruppering Kim var en del av var, grovt beskrivet, att avskaffa det kapitalistiska samhällssystemet och ersätta det med ett system utan hierarkier. Gruppen finns inte längre men enligt Kim är många av de som var med då fortfarande aktiva inom AFA eller andra mer löst sammansatta konstellationer.

På frågan om hur Kims organisation skiljde ut sig från sig från till exempel AFA, som bildades på 1990-talet och är en del av en större internationell organisation, menar hen att hens organisation i högre grad beväpnade sig.
Var ni mer våldsamma?
– Vi ville nog gärna tro det i alla fall. Mer inriktade på gatuvåld, säger Kim.
Men precis som AFA ägnade man sig också åt så kallade hembesök, då man vandaliserade främst nazisters hem.

Kim tycker skillnaden ligger i om man tycker att de brott som begås av vänsterextrema grupper och individer i politiskt syfte är okej.

Vad kan räknas som extremvänster? Precis som ordet rasist i dag kanske har kommit att användas i alltför vid utsträckning är extremvänster ett halt begrepp. Kim tycker skillnaden ligger i om man tycker att de brott som begås av vänsterextrema grupper och individer i politiskt syfte är okej. Vi kommer sedan in på vilka som egentligen är farligast, extrem höger eller extrem vänster.
– De (extremhögern) har ju en rad mord som de gjort sig skyldiga till, men de flesta är nog tveksamt hur politiska de är och hur mycket som är gjort på fyllan. Men många misshandlar som utfördes av oss var ju starkt politiskt motiverade och att vi inte dödade någon var väl kanske mer en slump.

Kim upplevde, när hen var en del av rörelsen, att polisen i högre grad accepterade extremhögern.
– Sen om det berodde på att de tyckte bättre om deras ideologi eller snarare om vilka som betedde sig illa eller inte…
Hen beskriver det som att alla var på helspänn när det blev bråk.
– Men nazisterna vill ju se ut som SA* och ha värdiga manifestationer…
Allt var enligt Kim inte regelrätt hat. Det fanns något som hen kallar för en ”fotbollsattityd”.
– Det var mer en jargong och att skada polisen var mer ett medel för att komma åt fienden. Polisen stod i vägen.
Men rena provokationer förekom också, menar hen. Som att man sjöng en hejaramsa med anspelning på att Jackie Arklöv var snabb med pistolen.
– Men det var sällan jag upplevde att vi oprovocerat gick till attack mot poliser.

”Ibland kan jag väl tycka att polisen använt våld eller en taktik som inte gjort situationen bättre.”

Även om Kim inte själv utsatts för att poliser varit omotiverat våldsamma säger hen sig ha bevittnat det.
– Och ibland kan jag väl tycka att polisen använt våld eller en taktik som inte gjort situationen bättre, om man säger så.

Kim själv var aktiv under några år på 00-talet men klev av och beskriver det som att hen helt enkelt blev vuxen. Till en början trappade hen ner sitt politiska engagemang. I dag beskriver Kim sig som intresserad, en som läser om politik i tidningen men inte på något sätt är aktiv. Hen tror inte att hens syn på polisen skiljer sig så mycket från gängse medborgares.
– Kanske är jag till och med lite mer nyanserad.