Byggnadsarbetare med ryska brudar stod i fokus när Bengt Nylander inledde sin bana på Säkerhetspolisens kontraspionage i början av 1980-talet.
Byggnadsarbetare med ryska brudar stod i fokus när Bengt Nylander inledde sin bana på Säkerhetspolisens kontraspionage i början av 1980-talet.
– Under kalla kriget var man antingen från det ena laget eller det andra laget. Alla som kom hit från öst var potentiella spioner, det var inget att diskutera. Gifte sig en ryska med en svensk byggnadsarbetare så ansågs hon intressant. Samma sak var det med bandylag som besökte Sverige, berättar Bengt Nylander.
Allt var hemligt och allt kontrollerades. På den här tiden fick Bengt Nylander inte ens ringa ett samtal utanför Säkerhetspolisen utan att be om lov, berättar han. Ibland kunde ett telefonsamtal ta veckor att få till.
Stelbentheten tärde och resultaten uteblev. Hade inte den kärnvapenbestyckade ryska ubåten U137 gått på grund i Karlskronas skärgård i oktober 1981, sju månader in i Bengt Nylanders tid på Säpo, hade han nog bytt jobb. Men då blev det istället febril aktivitet av mer improviserad karaktär på Ryssroteln. Det var en vändpunkt för Bengt Nylanders trivsel och han blev under ett kvartssekel kvar och bidrog till utvecklingen av Säpos arbetsmetoder.
Nu, som nybliven pensionär, har Bengt Nylander kommit med boken ”Det som inte har berättats”, en högst personlig skildring av hans tid på kontraspionaget, som han under sju år var chef över. Ett av skälen till att han valt att skriva boken är att hans familj och andra ska få veta mer om hans vardag under alla de här åren. Ett annat är att han ser det som ett stycke viktig nutidshistoria.
– Vi som var vid kontraspionaget trodde att vi skulle kunna leva gott på det till pensionsåldern. Jag ville beskriva vår frustration när kalla kriget tog slut och den snabba omställning det innebar – vi undrade vad vi skulle syssla med som byggt våra liv kring verksamheten.
”Det börjar alltid med vodka, när bekantskapen fördjupas går värvningen in i whiskystadiet. När målpersonen är riktigt intressant befinner sig värvningen i konjaksstadiet.”
Saxat ur ett stycke om en rysk underrättelseofficers försök att värva en svensk ingenjör.
Bengt Nylanders väg till Säkerhetspolisen gick via Huddingegruppen, en av den öppna polisens hemligaste verksamheter. De var ett tjugotal poliser som först utgick från lokaler i den södra Stockholmsförorten Huddinge, och spanade på misstänkta langare och utredde narkotikabrott i hela Stockholms län.
En viktig arbetsmetod, som man sällan lät langarna få kännedom om, var telefonavlyssning. Många uppslag fångades upp i samtal från en telefonautomat längst inne i en rökig lokal på Apelbergsgatan nära Hötorget, en klubb som blivit en träffpunkt för kriminella.
På den tiden var det Säkerhetspolisen som skötte telefonavlyssningens tekniska delar. Med tiden fick Huddingegruppen flytta in i ett underjordiskt stabsrum som tillhörde Säpo och låg i anslutning till deras hemliga garage.
– Nästan alla utom jag rökte, berättar Bengt Nylander.
Dessutom visade det sig senare att ventilationssystemet var fullt av asbest. Hälsomässigt var det som att arbeta i en gruva, konstaterar Bengt Nylander. Men han, som då var spanare, var mycket ute på fältet.
Spanandet var dock oförutsägbart – det gick aldrig riktigt att veta när dag- och kvällspassen skulle ta slut. Hans drivkraft att söka sig till Säkerhetspolisen var till stor del att få ett jobb som gick bättre att förena med familjeliv. Och på Säpo var det huvudsakligen kontorsarbetstider som gällde. Samtidigt väckte tiden på Ryssroteln en sådan iver att ta del av alla nyhetssändningar att barnen ofta skanderade ”Rapport ska bort”.
På Säkerhetspolisen var det noga med språket i såväl tal som skrifterna som hamrades fram på Facit-skrivmaskiner. Jargongen var långt från den inom öppna polisen, enligt Bengt Nylander. Arbetsmetoderna var däremot inte alltid lika korrekta.
”Beslut om buggning tas av rotelchefer eller högre upp i organisationen. Det är visserligen en verksamhet i strid mot lagen men vi som på ett eller annat sätt är inblandade i buggningen gör det för Sveriges bästa, för att skydda rikets säkerhet,” står det i boken.
”Känslan av att vara värd något mer – fler eller större stjärnor, finare befattning eller högre lön – är en grogrund för illojalitet och att gå andras ärenden.”
Bristen på kvinnliga poliser gjorde att kvinnliga administratörer kunde få gå en snabbkurs i spaning, för att sedan låtsas vara hustru till en ordinarie spanare vid en spaningsoperation. När man behövde yngre förmågor till ett uppdrag hände det att Säpo-polisers söner och döttrar anlitades. ”Det råder knappast någon brist på kreativitet eller rädsla för okonventionella lösningar”.
Det gällde att vara uthållig.
-Vi fick ju jobba länge för att värva en dubbelagent medan amerikanerna bara kunde komma med en väska med dollar och erbjuda, säger Bengt Nylander.
Han förespråkar så stor öppenhet som möjligt kring polisiära arbetsmetoder gentemot ansvariga politiker.
-Min erfarenhet är att ju mer kontakt med politiker vi haft, desto större förståelse har de fått för behovet av större resurser och andra verktyg, säger han.
Sammantaget tycker Bengt Nylander att Säpo varit en mycket bra arbetsgivare för honom. Säpoledningen har erbjudits att ta del av hans bokmanus, men avböjt. Istället har andra med god inblick i verksamheten och sekretessregler kommit med feedback på vad som kan berättas på bred front utan att skada.
-Jag har våndats en del över vad jag ska ta med och inte. Även om något stått i andra böcker blir det förstås skillnad om en som var chef går ut och bekräftar hur det var, säger han.
”Vems operation är det egentligen vi läser om här? Vem är agenten och vem är handledaren?”
Freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell problematiserar i bokens efterord Bengt Nylanders och chefen Tore Forsbergs relation med ”Peppe” Engberg, som när de lärde känna varandra var chefredaktör för ”Gnistan”, Sveriges kommunistiska partis tidning.
