50 år har gått sedan Handenmorden, då två polismän och en väktare sköts ihjäl. Polistidningen har träffat poliserna som var första patrull på mordplatsen.

50 år har gått sedan Handenmorden, då två polismän och en väktare sköts ihjäl. Polistidningen har träffat poliserna som var första patrull på mordplatsen.

Göran Engvall och Rolf Edberg fann sina kollegor mördade för ett halvt sekel sedan. Vid en belyst vägg på Polisförbundets kansli stannar de – här finns kollegornas namn, Lars Birger Wikander och Uno Helderud, ingraverade tillsammans med dödsdatumet, 9 januari 1967, på ett minnesträd med namnen på alla poliser som dödats i tjänsten.

– Det är märkligt att tänka på dem nu, i minnet är de fortfarande unga medan vi är förändrade, säger Rolf Edberg.

Kvällen före mordnatten, fikade han med Wikander och Helderud. De pratade lite allmänt om det kommande arbetspasset. Ett stöldförsök riktat mot det nya köpcentret var avslöjat. Någon hade brutit sig in och fyllt resväskor med gods. Polisen å sin sida hade tömt dem igen och lagt i värdelösa vikter. Tillsammans med en nattvakt och dennes hund skulle Wikander och Helderud bevaka platsen och förhoppningsvis ta tjuvarna på bar gärning då de återvände.

Klockan 21 började Göran och Rolf sitt pass och tog plats i patrullbilen tillsammans med ytterligare en polis. Snart fick de larm om att någon hade viftat med en k-pist i Tyresö centrum. Poliserna hittade inte någon misstänkt och antog att vittnet sett ett bräckjärn eller liknande. I efterhand funderade de på om det var en blivande mördare som gjorde en avledningsmanöver inför ett planerat inbrott.

När spaningen efter en eventuell k-pistman inte gav resultat lämnade Göran och Rolf sin kollega på stationen där han skulle avrapportera händelsen. Själva körde de till en Esso-mack för att tanka, dessutom startade de ett trafikljus som var släckt nattetid. På macken var det kutym att poliser bjöds på nattkaffe, så skedde också nu.

Klockan blev sex på morgonen.
– När vi sitter med kaffet ringer de och säger att en byggjobbare hittat en död farbror med en hund bredvid, minns Rolf.

Den döde mannen hade påträffats i Handens köpcentrum. De båda poliserna åkte dit och de hann aldrig fundera på sin egen säkerhet eller om något kunde ha hänt kollegorna som spanade efter tjuvar i byggnaden.

Detaljerna har stannat i minnet. Göran berättar att vaktens trasiga jacka gjorde intryck på honom. Han tänkte att den farbrorn måste ha varit på många byggarbetsplatser.
– Jag förstod ju inte först att han mördats. Det var kulhål som jag såg, men då trodde jag att han hade slitna kläder.
Rolf stannade för att hålla vakt och Göran gick för att ringa efter krimjouren. Då han satt i telefon kom nästa samtal. Ytterligare två kroppar hade påträffats. Deras kollegor var döda.

– Vi vandrade fram och åter efter att ha spärrat av som vi lärt oss. Vi hade inte en tanke på att en gärningsman kunde vara kvar. Varje gång dörren öppnades tänkte jag att det äntligen var avlösningen som kom. Men den dröjde, berättar Göran och fortsätter:
–Wikanders kompis kom ner och började gråta och var tvungen att avlägsna sig och där gick man i sin ensamhet.

Han hade varit klar polis i fyra år den där ödesdigra morgonen. Rolf däremot var i princip så ny i tjänsten som det går att vara. Han gjorde sitt fjärde pass.

Växelvis beskriver de polisarbetet i Handen under 1960-talet. På många sätt var det en komplicerad polisiär miljö att arbeta i, långt från en idyll.
– I miljonprojekten i Tyresö och Jordbro skilde sig många par som sedan försökte börja om i Handen. Det blev en rundgång med utslagna människor. Som polis upplevde man mycket, säger Rolf.

Men risken att skjutas i tjänsten var ingenting som de överhuvudtaget funderade på, det var inte heller något som kollegorna pratade med varandra om. Och Lars-Birger och Uno, eller Wikander och Helderud var som alla andra, berättar Göran.
– De var som vi, de flesta poliserna liknade varandra väldigt mycket, med samma sorts bakgrund och samma tankar om samhälle och framtid. De gick inte utanför gränserna på något vis. Helderud höll på mycket med tekniska grejor, hade ett intresse för kriminalteknik. Båda hade två barn. När jag tänker på dem kommer jag ofta på detaljer. Som att Wikanders bästa kompis inte ville vara kvar efter morden, han flyttade till Norrland och fortsatte som polis där.

Under en period kände han att det var omöjligt att fortsätta som polis.

– Men då ingen greps fick jag en ingivelse att inte kasta in handduken innan någon var tagen.

Rolf har liknande minnesbilder:
– Jag var mycket nära att hänga in uniformen efter mitt fjärde pass, men så blev det inte.

Begravningen blev jobbig. Göran var så spänd att han darrade. Rolf beordrades att infinna sig på den mördade vaktens begravning, som en representant för polisen.

När mördaren greps var Rolf, som yngst i tjänst, upptagen med lite av varje. Han gav mat till anhållna och häktade, kokade kaffe och svarade i telefon.
– Då kom samtalet om gripandet och det blev jag som tog emot det och kopplade vidare till kommissarien, säger han.

Någon uppföljning eller psykologiskt stöd direkt efter händelsen var överhuvudtaget inte aktuellt. Kristerapi och posttraumatisk stress var okända begrepp. Efter att ha ringt föräldrar och fästmör för att tala om att de var oskadda gick de unga poliserna hem. Passet var avslutat och de var ensamma med sina egna tankar. Rolf kunde inte somna.

Ingen av dem saknade det uteblivna stödet, kanske beroende på att det inte går att sakna det man inte känner till förekomsten av. De nämner också att de inte drabbades av känslan: ”det kunde lika gärna vara jag”.
– Samhället var inte sådant, man var inte rädd. Det blev väl en och annan klapp på axeln, inte mer trots att vi varit med om något mycket ovanligt. Vi var poliser och skulle inte gnälla, säger Rolf.

Men med tiden skulle den traumatiska händelsen komma ifatt dem.
– Nu till exempel kan jag känna att jag saknar att jag inte fick prata med någon, säger Göran och fortsätter:

– På något vis har det säkert präglat mig, hur vet jag inte.

På årsdagen, måndagen den 9 januari, tänker de högtidlighålla minnet av de döda:
– Vi vill inte att Lars-Birger och Uno glöms bort. Nu när det gått 50 år sedan de mördades tänker vi kollegor lämna ett ljus vid gravarna i Östra Haninge kyrka och sen gå ut och äta, säger Göran Engvall.

Tips från polisman
ledde till mördaren

Handenmorden löstes inom en månad, efter en polisiär kraftansträngning med få motsvarigheter, men flera frågetecken kvarstår.

Kriminalinspektör Uno Helderud, 45, polismannen Lars Birger Wikander, 29, samt väktaren och hundföraren Nils Bertil Nilsson, 59, mördades vid samma tillfälle – den 9 januari 1967. De hade fått i uppdrag att bevaka en lastbrygga som hörde till ett nyuppfört köpcentrum i Handen utanför Stockholm efter misstankar om att en stöldliga höll till där.

Exakt vad som sedan hände är okänt, men förloppet kostade de två poliserna och väktaren livet. En eller flera gärningsmän avfyrade 34 skott med pistol och k-pist. Den enda överlevande var väktarens schäfer, som satt bredvid sin döda husse, en detalj som skulle diskuteras mycket – hur kom det sig att hunden inte attackerat gärningsmannen och också dödats?

Mördarjakten blev en av de mest omfattande i landets historia och många substantiella tips kom snart in. En polis kontaktade spaningsledningen och fäste dess uppmärksamhet på en vapenstöld i Västsverige. Ett år tidigare hade en gärningsman kommit över flera k-pistar. Ingen fälldes för stölden, men polismannen var övertygad om vem som var skyldig och namngav en 29-årig före detta befälselev som tvingats lämna militären på grund av vapenstölder.

Efter att ha genomfört ett stort antal husrannsakningar på flera ställen i landet identifierades åtskilliga personer med koppling till den huvudmisstänkte. Samtidigt avslöjades en gigantisk härva med organiserade stölder, brottslighet som 29-åringen var inblandad i.

Kumpanerna pekade ut 29-åringen, som nu befann sig utomlands, som skyldig till trippelmord. Vid hemkomsten lyckades mannen ta sig in i landet utan att upptäckas, men snart greps han i Strängnäs och erkände omgående morden.

29-åringen dömdes till livstids fängelse, men överfördes snart till psykiatrisk vård. Två medbrottslingar dömdes till fem års fängelse var. Men flera frågor förblev obesvarade.
Bland annat avfärdade expertisen möjligheten att 29-åringen kunnat avfyra två vapen samtidigt – ytterligare en person måste ha deltagit i dödandet.

Källor:
Sveriges Radio P4
Wikipedia
Expressen
Hemmets Journal
Polistidningen