Suset från flygmotorer och doften av taxfreeparfym är semester för många. Men för poliserna på lokalpolisområdet Arlanda är det en dag på jobbet.

Suset från flygmotorer och doften av taxfreeparfym är semester för många. Men för poliserna på lokalpolisområdet Arlanda är det en dag på jobbet.

Solen är på väg upp över en gråkall andra januari och det är utsättning på polisstationen på Tullvägen, två stenkast från landningsbanor och terminaler. Yttre befäl Jonas Johansson slår sig ner bakom ett bord med en gigantisk chokladkartong, lite chips och en halvt inplastad kaka med rosaprickig glasyr på. Rester från jul- och nyår. Mat får inte köpas in då det ska förmånsbeskattas, får jag förklarat för mig. Godis är tydligen ok för arbetsgivaren att bjuda på.
– Två nya kollegor på ingång i dag. Sebastian och Sara, som kommer från region Syd, berättar Jonas Johansson inledningsvis.

Nyårshelgen har enligt honom varit lugn med undantag från en ”jagis” från Märsta som slutade med ett plåtstopp. Ingen skadad. Dessutom har en man stoppats på Umeå flygplats med ett laddat vapen i sitt bagage, vilket Arlandapolisen såklart haft koll på.
– Tvätthallen har varit trasig, så bilarna ser inte tjänstevärdiga ut. Det är bra om de tvättas under dagen. Och så har vi en person som kommer från Finland vid lunchtid som skall tas in för att höras. Han ska vara en farlig person. Klockan nio och trettio flyger kungen och drottningen.

Efter utsättningen försvinner yttre befälet för att ta hand om nykomlingarna. En polis på Arlanda behöver ha koll på en hel del saker som man kanske inte behöver tänka på i ett vanligt lokalpolisområde. Bland annat är säkerheten rigorös och en särskild utbildning krävs för att man ska få köra bil på flygfältet.

De två nya kollegorna är välkomna. Enligt tillförordnade lokalpolisområdeschefen Björn Arvill saknas ungefär var fjärde polis på Arlanda. Just här märks det kanske inte så mycket som på många andra lokalpolisområden i det dagliga arbetet, säger Björn Arvill.
– Vi kan sköta grunduppdraget, men vi missar mycket av den brottslighet som går under radarn, som människosmuggling och olagligheter på hotellen runtom flygplatsen. Det stjäls också internt och det finns de som reser hit för att stjäla.
Satsningar på att förbereda personalen för eventuella terrorattacker, så kallad förhöjd beredskap, drar också resurser.

”Det här är lite mer operativt. Man kommer till jobbet och vet inte alltid vad man har att vänta”

Från stationen på Tullvägen utgår IGV Arlanda. De gör samma typ av jobb som IGV gör normalt även om de, som hela lokalpolisområdet, organisatoriskt sorterar under gränspolisen. Här finns också krim och här finns kontrollrummet med kameror som täcker för polisen viktiga delar av flygplatsen. Under just de här morgontimmarna visas mest gryniga bilder av stängda passkontroller och ödsliga vrår. En städare glider förbi på någon sorts transportfordon.

På andra sidan av en tunn vägg har Securitas sitt kontrollrum. Kliver man igenom den lilla dörren rummen emellan är det som att göra en tidsresa. Här jobbar för tillfället tre vakter. Skärmarna är betydligt fler och bilderna har en upplösning som inte går att jämföra med polisens bilder. Ett pass kan i princip zoomas in när det visas upp i incheckningsdisken. Den som tror att den osedd kan peta sig i näsan i något hörn av flygplatsen bedrar sig.

Inne på själva flygplatsen, i F-piren, finns ytterligare en polisstation. Här är de poliser och civila som jobbar direkt mot gränsen stationerade. ”First line” utgörs av passkontrollanter, alla civila.

Second line; poliser, dokumenttekniker och utredare av olika slag tar hand om de ärenden som fastnar i första linjen. I dag är det Katarina Ragnewall som leder arbetet i andra linjen. Hon bollar med ett gäng telefoner som mellan varven ringer från någon del av polisverksamheten – en utav dem från hela världen, som hon beskriver det.

Den här dagen bestämmer Katarina Ragnewall sig för att, tillsammans med sina kollegor, göra en kontroll på ett flyg från Istanbul. Det innebär att poliser och civila kontrollanter ställer sig redan vid embarkeringsbryggan och ber att få titta på passagerarnas resedokument innan de tagit sig upp till passkontrollen. Det händer att folk gör sig av med handlingarna till exempel på planet, och saknar någon som går av ett plan sitt pass så gäller det att söka igenom planet fort – innan det ska upp i luften igen. Tidspressen är något flera personer jag möter nämner som en speciell sak med att vara polis på en flygplats. Det ska mycket till för att man försenar ett plan. Det kan ge enorma effekter för avgångstider för hela dagen.

Passagerarna från det turkiska lågprisflyget har vecklat ut sig och kommer så småningom ut där kontrollen väntar. Den första de möter på svensk mark är Carina Bark. Hon vänder vant på pass och andra handlingar. Carina Bark har jobbat på Arlanda i två omgångar. Första gången hon lämnade var 1997. Sedan dess har hon jobbat inom gränspolisen inne i Stockholm, främst med verkställighet.
– Men jag var dödstrött på att sitta på pendeln in till stan och bestämde mig för att försöka mig på att jobba skift igen, säger hon.

Den fria rörligheten sedan Schengen infördes 2001 tycker hon är den största skillnaden sedan nittiotalet. Med skiftarbetet trivs hon jättebra.
– Det här är lite mer operativt. Man kommer till jobbet och vet inte alltid vad man har att vänta. Innan hade vi våra ärenden. Man kom till samma hög varje dag, säger hon.

Någon får påpekat för sig att hans id-kort snart går ut. En ung kvinna frågar artigt vem vi fotograferar för. Annars accepterar resenärerna kontrollen utan vidare.
– När det nyss inträffat ett terrordåd någonstans är folk mer förstående. Om inget hänt på länge kan en kontroll upplevas som mer provocerande, förklarar en av Katarina Ragnewalls kollegor.

Eventuellt var någon ombord aktuell för underrättelse, men annars verkar det mest röra sig om svenskar som besökt släktingar eller varit på semester.
– Eller gjort hårinplantat. Det är jättevanligt att killar åker till Turkiet just för det, säger Katarina Ragnewall.

-Jävlar också!
Piloten Mats och hans kollega skrattar hjärtligt när den nya Arlandapolisen, Sara Larsson, ber honom att blåsa. Hon har nu hunnit få på sig uniformen och arbeta några timmar in på sin första arbetsdag. Piloten berättar stolt att hans dotter är polis och undrar när tidningen kommer ut.
– Jag vill också blåsa, utbrister en låtsat kränkt ung man ur kabinpersonalen.
Alla verkar synnerligen bekväma med situationen och Mats tackar några äldre flygvärdinnor för en trevlig flygning innan de hastar iväg och försvinner ut på den alltmer befolkade flygplatsen. Möjligtvis ser städpersonalen, som vill tömma kärran som en knapp timme senare ska till Chicago, lite stressade ut. Yttre befälet Jonas Johansson säger att svenska besättningar sällan tycker det är något konstigt med alkoholkontrollen medans andra, beroende på ursprungsland, kan bli mer ställda. Det är inte ofta det ger utslag och om det händer får det stor uppmärksamhet.

I det så kallade väntrummet hos gränspolisen känns de bländande leendena från kabinpersonalen långt borta. På väggen står saker som ”Thug Life” och ”Jesus Is coming very, very soon”. En annan vägg har dekorerats med budskapet att ”Allah är den absolut störste”. Mannen som tidigare under dagen flög in från Finland vankar av och an där inne och ska snart bli förhörd.
Förvaren är något som enligt lopo-chefen Björn Arvill lämnar mycket att önska. Som det är nu saknas arrest och folk får köras till Sollentuna. Och de lokaler i vilka de asylsökande väntar behöver också bli bättre. Korgen med mjukdjur i förhörsrummet vittnar om att det ibland rör sig om ytterst utsatta individer.

Sara Larsson ser fram emot fortsatt jobb på Arlanda. Hon är glad över att vara tillbaka från region Syd, där hon placerades mot sin vilja efter examen. Hon räknar med att det skiljer sig åt mycket från att vara IGV i andra lokalpolisområden. På sätt och vis är poliserna mindre utsatta än de som jobbar på stan. Ingen kastar sten här, resonerar hon. Å andra sidan kan de faror som lurar vara etter värre.

Arlanda har haft problem med att rekrytera och behålla sina poliser. Björn Arvill vill inte gå in på detaljer i frågan men tror att det delvis beror på att ”folk är mer intresserade av traditionellt polisarbete”.  Han medger också att det funnits, och delvis finns problem med arbetsmiljön som gjort att man förlorat bra folk. Men han ser trots allt framtiden an.
– Det har inte gått ihop riktigt, gräns-  kriminal- och säkerhetspolis. Men jag tror mycket på det nya lokalpolisområdet. Att det skulle bli just det har jag varit drivande i.
Den före detta sjöpolisen och tidigare chefen för PKC Stockholm säger själv att det är den kanske roligaste arbetsplatsen han varit på.
– Jag tror också att vi kommer landa i att Arlanda är en av de bästa arbetsplatserna för poliser.

En mörkrosa solnedgång förskönar för en stund den grå, skräpiga, stenöknen som bär tecken på att flygplatsen växer. Arlanda vill bli störst i Norden en dag berättar lokalpolisområdeschefen. Frågan är om det blir en dag då polisverksamheten har växt i sin kostym.

.