Vid tolvslaget på nyårsafton detonerade en handgranat utanför entrén till polisstationen i Katrineholm. Poliserna i den södermanländska småstaden betraktar det som en attack mot demokratin – en attack som inte fick tillräckligt stor uppmärksamhet.

Vid tolvslaget på nyårsafton detonerade en handgranat utanför entrén till polisstationen i Katrineholm. Poliserna i den södermanländska småstaden betraktar det som en attack mot demokratin – en attack som inte fick tillräckligt stor uppmärksamhet.

Lokalpolisområdeschef Anders Gölevik blev uppringd av vakthavande klockan 01 den första januari. En handgranat hade just detonerat utanför

polishuset.

– Jag tänkte att personalen måste vara omskakad och åkte genast. Ett angrepp på rättssamhället som kommit lite i medial skymundan, delvis beroende på ett samtidigt terrordåd i Turkiet, säger han.

Också kriminalinspektör Tord Florestig har noterat att det inte blivit så många artiklar:

– Händer det något liknande i Malmö eller Stockholm blir det mycket större upprördhet.

Han jobbar på grupp nummer två för grova brott, där han är en av flera utredare som handlägger ärendet under brottsrubriceringen ”Allmänfarlig ödeläggelse”. Då han beskriver smällen, som smälte in så väl bland nyårsfyrverkerierna att det var svårt att höra den, står det klart att ren tur gjorde att ingen människa skadades.

Pansarglasen i polishusets entréhus är fortfarande inte utbytta. I väggplåtarna syns otaliga små hål med skarpa kanter, splittermärken. På trottoarens stenplattor finns en grop på platsen där detonationen skedde. En busskur och tre bilar skadades. På andra sidan gatan fick de boende i tolv lägenheter fönster och balkonger helt eller delvist skadade av kombinationen splitter och tryckvåg.
– Det råder inget tvivel om att det hade gått mycket illa om någon befunnit sig i närheten, säger Tord Florestig och fortsätter:
– Turligt nog är många av de som bor i huset på andra sidan gatan äldre personer, de var inte ute på sina balkonger för att titta på raketer.

Vid tillfället arbetade två stationsassistenter och en arrestvakt i byggnaden. De kom inte till fysisk skada, men Tord Florestig nämner att de naturligtvis har varit med om något mycket otäckt och omtumlande – utan att veta varför. Han konstaterar att denna ovisshet är ett problem inom utredningen, hos allmänheten samt generellt bland poliserna och de civila som har polishuset som arbetsplats.
– Vi känner ju inte till uppsåtet. Rör det sig om en ensam person som har egna skäl att vilja skada polisen? Eller handlar det om en kriminell gruppering som vill påverka oss eller hatar oss? Kan det hända något liknande igen?

Sedan säger Tore Florestig att det har förekommit hot mot enskilda poliser, hot som har samband med deras arbete.

– Säkerheten har också snäppts upp en del. Vad gäller utredningen önskar jag att vi hade haft en kamera, egentligen borde det vara en självklarhet vid alla polishus.

Trots det besvärliga utredningsläget finns det några handfasta spår och ledtrådar. 153 förhör har hållits, de flesta genom dörrknackning för att få kontakt med de som kan ha gjort iakttagelser. Men enligt Florestig har resultatet varit magert, ingen har varit frihetsberövad och det finns inga konkreta misstankar mot person. Ett par personer vittnar om att de såg explosionen och i samband med detta en man springa från polishuset förbi receptionen, och sedan försvinna mellan några hus. Vid detonationsplatsen säkrades också två delar av granaten, en sprint som dras ur innan sprängning och ett extra säkerhetsgrepp.
– Vi har skickat iväg dem för spårsäkring men har inte fått svar än. Det kan ju finnas fingeravtryck eller dna. Åtminstone jag skulle nog inte vilja ha vantar på mig om jag höll på med en skarp granat.