Sophia Willander, ordförande för Polisförbundet Syd vaknar varje dag med förhoppningen att det inte ska ha skett någon ny skjutning under natten.

Sophia Willander älskar sitt arbete som ordförande för Polisförbundet Syd, saknar radiobilen och vaknar varje dag med förhoppningen att det inte ska ha skett någon ny skjutning under natten.

I polishuset i centrala Malmö, vid den slingrande kanalen, funderar Sophia Willander över hur hon bäst kan stötta sina kollegor, utan att samtidigt bränna sitt ljus i båda ändarna och inte längre kunna hjälpa någon alls. De fackligas arbetsyta utgörs av ett av våningsplanets hörn. Här finns kontorsrum, soffgrupp och bokhylla. I motsatt hörn, en korridor bort, huserar motparten på arbetsgivarsidan; tjänstemännen som fackföreträdarna möter i en kraftmätning som blivit mycket publik genom medias rapportering.

Sophia Willander nickar som svar på frågan om det är tufft.
– Det är klart. Vi träffar ju varandra i matsalen, hälsar i korridorerna och ligger i skyttegravarna resten av tiden, säger hon och tillägger sedan att det är stödet från kollegorna, och inte minst från allmänheten, som håller henne uppe.
– Jag har ju intervjuats så mycket att folk på stan känner igen mig, kommer fram på Ikea och säger att jag ska fortsätta att kämpa.

Det råder ingen tvekan om att polisernas arbetssituation väcker gemene Malmöbos intresse. Sophia säger något om att det ställs större krav på Polisförbundet än på andra fackförbund, det finns ett omfattande allmänintresse.

Att sätta sig in i hur det är att jobba med att upprätthålla lag och ordning i en stad där mord med skjutvapen ökat markant på kort tid är lätt, sannolikt extra lätt för den som bor i samma stad. En stad som är betydligt mindre till ytan än Stockholm och Göteborg. Ett icke försumbart antal Malmöbor har själva blivit vittne till uppgörelser mellan kriminella, hört skottlossning och sprängningar eller sett blåljusen och hur deras innergårdar spärrats av medan nästa mordoffer tagits om hand och nästa brottsplats bevissäkrats.

När vi träffas är det detta som nästan allt kretsar kring. Situationen har blivit så extrem att alla inom polisorganisationen måste förhålla sig till den. Sophia Willander understryker att de aktuella morden, de i gängrelaterad miljö, inte går att jämföra med relationsmord. Benägenheten att bistå polisen och vittna är bekymmersamt liten – liksom uppklarandeprocenten är skrämmande låg. Därtill kommer att de mest rutinerade utredarna med specialinriktningen spaningsmord, de som en gång höll till på gamla länskrim, i många fall är satta på andra uppgifter. Sophia nämner att facket tvingats gå långt utanför sin kärnverksamhet och ta stort ansvar för den löpande praktiska strategin, som vid tiden för Palmemordet då Polisförbundet också tog ansvar i en osäker tid.

Själv säger hon sig vara oroad. Hon talar om en snöboll som är satt i rullning, om offer som inte får hjälp, om våldtäktsanmälningar i balans och prioriteringar bland mord.
– Ett ofantligt misslyckande. Polisens varumärke reas ut till privata intressen, om fem år har vi gated communites i Malmö.

Samtidigt finns det många som känner sig kallade att arbeta med grova brott, många är civila – ett faktum som Sophia Willander närmar sig genom omsorgsfulla formuleringar. Hon beskriver lager på lager av orättvisor. Den typen av förhållanden som många inte känner till innan tidningarna skriver eller någon med insyn i polisvärlden berättar:
– Människor blir ju så förvånade. Det hade jag liksom ingen aning om, är det möjligt? Jo, det är det.

Framförallt lyfter hon respekten för kunskap, eller snarare bristen på respekt. Konstaterar att det i hennes värld verkar som om det är en utmärkt merit att vara polis i de flesta sammanhang, utom för den som vill jobba som polis.
– Det tar sig så besynnerliga uttryck. Anställer vi civila är deras meriter viktiga, men en polis som också pluggat till jurist eller beteendevetare betraktas enbart som polis i lönehänseende.
– En polisexamen är nästan exkluderande i vår organisation. Det är så märkligt och fel att många inte står ut. Moment 22. Finns ingen utväg.

Hon återkommer flera gånger till den svårförvärvade yrkesskickligheten, den som återfinns inom alla yrken. Berättar om åren i radiobil då hon både kom underfund med hur hon själv fungerar och hur hon som polis bör möta omgivningen, en kollektiv självrannsakan. Hon får det att låta som handfast kompisterapi med insprängd praktik.

– Tänk själv hur det är. Alla åren i radiobil, åtta timmar i sträck med en kollega. Alla skeenden avhandlas oavkortade. Det går inte att ducka eller förställa sig. Snurra efter snurra. Man berättar om alkispappor, skilsmässor och de som dött. Plötslig bryts allt och en lullsnattare med jäkla attityd ska in. Eller ett självmord, eller nåt annat.

Resultatet blir i många fall det Sophia Willander beskriver som en mycket speciell yrkeskunskap, och personlighet, som inga böcker i världen kan förmedla.

– Det gör något med förståelsen, något bestående som finns kvar. Och du skapar ett enormt kontaktnät.

Saknar du radiobilen?

– Alltid, det finns inget roligare.

Sophia Willander är gift med en polis, under sju år arbetade de båda treskift, en situation som är svår att kombinera med en växande barnaskara. Han är hundförare och via honom tar hon fortfarande del av arbetet längst ute i det polisiära kapillärsystemet.

– Han berättar för mig om ärenden som är betydligt roligare än Medbestämmandelagen och jag lyssnar andäktigt.
– Men de är hemskare också. Det finns fördelar med polisförhållanden, och nackdelar. Men en sak är säker, den riktiga förståelsen får man bara från någon som själv har poliserfarenhet.

Ibland har hon funderat på att kasta in sin fackliga handduk, men alltid hindrats av den förtroendevaldes välsignelse – och förbannelse. Sophia Willander betonar att det inte fungerar för henne att svika de som tror på henne. Krav och stöd.

– Men jag ska jobba i mer än 20 år och måste återgå någon gång. Under några år fortsatte jag i min SPT-grupp och åkte på patrull ibland, men det hinner jag inte som ordförande. Det blir allt svårare att komma tillbaka.

Det som bekymrar mest är emellertid inte i vilken mån hon kan ta till sig nya rutiner i radiobilen och damma av gamla kunskaper. När krutröken, som legat tät över förhandlingsbordet, någon gång lättar hör Sophia Willander till de som vet att hon kastade in vad hon hade i potten. Hon undrar vilka tjänster som kan finnas för henne i en oviss framtid.

– Det finns så många sätt att utöva repressalier på och så många som inte glömmer. Oro är ett för starkt ord, jag vet vad jag gav mig in på.

Hon vill heller inte lämna när det är som värst och lever med en daglig förhoppning om att vändningen kommer. Snart.