Mustafa Panshiri var ett barn då han kom som flykting till Sverige från Afghanistan. Han blev polis och erbjöd arbetsgivaren sina expertkunskaper men intresset var ljumt, så han sa upp sig och startade eget.

Mustafa Panshiri var ett barn då han kom som flykting till Sverige från Afghanistan. Han blev polis och erbjöd arbetsgivaren sina expertkunskaper men intresset var ljumt, så han sa upp sig och startade eget.

Han äger scenen. Efter nästan hundra framträdanden märks rutinen, liksom att han än så länge lyckas undvika slentrianfällan – han verkar tycka att det är roligt att förhålla sig till publiken. I en ständigt pågående turné åker Mustafa Panshiri land och rike runt. Han talar för ensamkommande, kommunanställda, gode män, socialarbetare och poliser – berättar om kulturkrockar som han själv upplevt och sett andra drabbas av. Han understryker att han kan vara frispråkig – han är ju själv ett av barnen som flydde från Afghanistan, även om han kom med sin familj.

Det är Polisförbundet region Syd som bjudit in honom till rättscentrum i Malmö. Alla polisanställda får komma och lyssna om tjänsten så tillåter. Via länk är också åhörare i polisstationer i Kristianstad, Helsingborg, Åstorp och Trelleborg med.

–  Det finns ensamkommande som går när jag pratar om religionsfrihet. Men det finns också svenskar som säger att man inte ska kritisera tro för att undvika att kränka. Men vad säger det om muslimer, att de är arga och lättkränkta? Jag kallar det för de låga förväntningarnas rasism.

Han använder sitt eget liv som fond och lyckas få åhörarna att brista ut i åtskilliga skratt. Samtidigt varnar han för sig själv, han återkommer till att hans ursprung ger honom en frisedel att säga saker som ingen annan kan.

– Därför, säg ifrån om ni blir provocerade.

Vid en genomläsning av anteckningsblocket blir det tydligt vad Mustafa Panshiri menar. Under någon timmes tid nämner han bland annat ett fall då det fanns mycket som tydde på att en på pappret minderårig våldtäktsman i själva verket var vuxen. Han säger att man inte behöver vara främlingsfientlig för att bli orolig då människor i Sverige hävdar att den som ritar fel ska dö, och tillägger att det kanske skulle behövas hundratals Vilks för att ändra extrema religiösa föreställningar. Han anser att gärningsmannen i Sverige får en offerroll och att det är dags för vissa att åka hem, liksom att Sverige inte kan hjälpa hela världen. Han nämner sexuella övergrepp, då unga män omringar ensamma flickor och pojkar i grupp begår övergrepp mot andra pojkar.

Mustafa Panshiri avslutar sitt framträdande med ett konstaterande:

– Vägen till helvetet är kantad med goda intentioner.

En dryg halvtimme senare sitter vi på tåget mot Stockholm. Mustafa ska av i Växjö för att hålla föreläsning. På frågan om han tror att han någonsin kommer att arbeta som polis igen svarar han att det inte är omöjligt. Det var hans dröm.

– Jag har varit noga med att lämna i good standing, även om jag är förvånad över att arbetsgivaren inte tagit tillvara mina kunskaper med tanke på den stora mängd afghaner som kom hit 2015.

Varför är det så?

– Organisationsstrukturer, inget personligt. De som är arga på mig finns på annat håll, de jag inte träffar, de som kallar mig husblatte och onkel Tom.