Viktig vittring i vitt

Under snön är det alldeles tyst. Dagsljuset sipprar in där öppningen till graven nyss täcktes igen, men av den aktivitet som pågår där ute hörs ingenting. Inte förrän dova, oregelbundna dunsar ackompanjeras av skall. Snart syns en efterlängtad nos plöja sig in mellan snöblocken.

Under snön är det alldeles tyst. Dagsljuset sipprar in där öppningen till graven nyss täcktes igen, men av den aktivitet som pågår där ute hörs ingenting. Inte förrän dova, oregelbundna dunsar ackompanjeras av skall. Snart syns en efterlängtad nos plöja sig in mellan snöblocken.

Vi befinner oss högt upp på Västfjället, ovanför skidbackarna. När vi kom hit låg snön vit, slät och böljande i stora sjok upp mot den karga toppen. Nu har vi stökat till det lite och grävt ur och kastat ner snö längs med bergets sida på en del av det sluttande fältet.
– Snön är för steril. Det blir för enkelt för hundarna att hitta människor om vi inte lämnar lite spår, förklarar Jörgen Modin.
Han är ansvarig för hundverksamheten i polisområde Jämtland och har varit hundförare i 17 år. Den här veckan håller han i den årliga lavinutbildningen för hundförare i Bydalen.

Under lavinveckan tränar de hundförare inom polisen i region Nord som väntas kunna rycka in när en lavin gått och personer saknas. Även fjällräddningen deltar. Polisen står för kvalitetssäkringen av deras hundar. I år är också en grupp norska poliser med, eftersom tanken är att man ska samarbeta över gränsen. Inte sällan befinner sig norsk polis närmre när något händer i den svenska fjällvärlden.  I vår grupp ingår Geir Hell och Petter Flisen från Trondheim som har med sig två hundar var, gamla trotjänare och unghundar under upplärning.

Vi gräver tre gropar längs med fjällväggen. I mitten gräver norrmännen rejält djupt. Ett rektangulärt schakt på dryga två meter och sedan en grotta in mot berget. Möjligtvis stor nog för att halvsitta med raka ben. Ingen av figuranterna, som kommer från ett friluftsgymnasium i Östersund, studsar frivilligt ner i gropen. De nöjer sig med de mindre gravarna. Tillsvidare lämnas norrmännens grav oanvänd.
– I Norge är det krav på poliser som ska kunna jobba vid laviner att de också ska kunna låta sig grävas ner, berättar Geir Hell.
I Sverige är inte kraven desamma. Jörgen Modin berättar att han med lätthet lät sig skyfflas över när han var yngre.
– Jag lade huvan över mig och somnade, då tyckte man nästan att det var så skönt att man ville bli nedgrävd igen när hunden hittat en, så är det inte nu.
Med viss förfäran frågar jag hur länge man kan behöva vänta och förstår att det kan bli ganska länge. Särskilt i en djup grop där flera hundar kan få söka och markera utan att man gräver upp.
– Det kan ju vara en halvtimmes jobb att gräva och då det tar för lång tid att göra det flera gånger.
Siv Forsberg, från Fjällräddningen i Västerbotten berättar att hon en gång låg så länge att hon lärde sig en första-hjälpen broschyr, den enda underhållningen som stod till buds under snön, utantill. De andra var och åkte helikopter. Amanda Nordfeldt, Fjällräddningen Jämtland kontrar med ett skratt:
– En gång fick jag veta i efterhand att kollegorna dragit till våffelstugan och käkat under tiden som jag låg där.

Även om hundförarna i Sverige inte måste älska att grävas ned i trånga snögravar på flera meters djup ställs andra krav.
– Man måste ju orka med att hänga på hunden uppe på fjället. Det kan vara ganska ansträngande och dålig kondition får inte sinka räddningsarbetet, säger Jörgen Modin.
Någon berättar om en situation där fjällräddarna haft så bråttom så att de glömde skidor när de klev i helikoptern. Väl på fjället var snön djup och mjuk och fjällräddarna sjönk ned till hakan. Uppenbart svårjobbat.

Hundarna får turas om att söka av området. De släpps ur sina burar och far upp på fjället. Alla jobbar lite olika. Norske Petters hund Doffen är vad föraren kallar förarvänd, och behöver uppmuntran för att lämna sin chef och jobba självständigt. Jörgen Modins Brysk tycks leva upp till sitt namn. 50 kilo lurvig schäfer som mer än gärna gräver och markerar flitigt med dova skall. Att få gräva blir en belöning för hundarna. Alternativt får de en stunds intensiv lek och mycket beröm. Det ska vara positivt att hitta människor.
Flera av lavinhundarna visar stort intresse för den tomma djupgraven. Hårt arbete i det ovanligt milda januarivädret har lämnat mycket doftspår.

Man kan andas under snön, länge. Risken för att syret ska ta slut är betydligt mindre än att du slås sönder mot ett träd när du dras med av en lavin. Kvävs man beror det mer troligt på att man har fått snö i luftvägarna eller helt enkelt befinner sig under ett så stort tryck att bröstkorgen inte kan expandera.

Tiden är avgörande när det kommer till att överleva om man hamnat i en lavin. På måndagskvällen har utbildningsdeltagarna fått höra på en föreläsning i lavinmedicin med Marie Nordgren. Hon är anestesisjuksköterska och internationellt erkänd expert på hypotermi. För låg kroppstemperatur är en vanlig dödsorsak vid lavinolyckor.
– Så länge man är under snön håller man temperaturen ganska bra. Det är när man kommer upp som det blir kritiskt. Sjukvårdspersonalen vill gärna slita bort kläder för att komma åt för hjärtstartare, men kroppen kyls ner fort, berättar hon.
Hon säger också att med en kroppstemperatur under 35 grader försämras blodets förmåga att koagulera kraftigt och personen löper förhöjd riska att förblöda av inre skador.
Att tidsaspekten är så avgörande innebär att de allra flesta som faktiskt klarar sig ur lavinen räddas av kamrater som funnits kvar över ytan eller tagit sig loss själva. När fjällräddning och polis är på plats är det ofta försent. Jörgen Modin har än så länge aldrig varit med om att hitta överlevare. År 2013 var han med vid en stor lavin i Åre där en man var vid liv då han hittades men kraftigt nedkyld och gick inte att rädda.

Jörgen har även jobbat med att leta reda på kvarlevor efter besättningen på det Herculesplan som störtade i Kebnekaisemassivet 2012. Han arbetade på vrakplatsen i sex veckor tillsammans med hunden Izor, som nyligen gick ur tiden. Han var också på olycksplatsen för det postplan som störtade alldeles i närheten i januari förra året, då med Brysk till hjälp.

Det smattrar i luften ovanför oss. Helikoptern sänker sig och under den firas långsamt ytterligare ett hundekipage ned. Äsko, som hänger i selen intill sin förare Jean Jonsson har inte flugit förr. Trots det hänger han lugn och fin och först på marken visar han sitt något ivriga temperament. Äsko är tre år gammal och har varit hos Jean Jonsson i ett och ett halvt år. Han studsar iväg över lavinfältet och hittar den första graven till att börja med men får senare svårt att fokusera med så mycket folk som står och gräver och pratar. Han missar den andra gropen.
– Han är van att få gräva när han hittar och jag tror att han blev förvirrad av att inte få göra klart, säger Jean Jonsson.

Så småningom hittar han den tredje graven och när han inte får någon belöning där heller gör han ett försök att belöna sig själv genom att norpa åt sig undertecknads vante. Så småningom åker munkorgen på igen innan Äsko med förare vinschas åter upp i helikoptern. Om något händer måste hunden vara säkrad.
Äsko kommer att få fler tillfällen att öva sig på att jobba i en rörig miljö under veckan.
– Han kommer att bli en fin lavinhund, det är jag säker på, säger Jörgen Modin.

Fram emot eftermiddagen har ännu ingen av hundarna fått prova att leta efter någon riktigt djupt nere. Vår modiga fotograf Emma Rodling erbjuder sig. När en av de norska poliserna bygger upp en vägg av snöblock för att förhindra snön från att tränga in i grottan när gropen fylls igen suger det till i magen på mig. Drygt två meter under ytan befinner hon sig. Emma har, utöver en transponder som visar hennes position, en polisradio på sig för säkerhets skull. Det diskuteras lite huruvida rakel-enheten under snön fungerar som den ska.  Munterhet uppstår när norske polisen Petter Flisen visar sig ha förväxlat utrustningens namn med fotografens. Han greppar sin enhet och anropar.
– Hur går det där nere Rakel?

En fullständigt strålande förmiddag går mot en något mer gråmulen eftermiddag. Vinden håller sig dock borta så kallt är det inte när vi pulsar fram och tillbaka efter hundarna med spadar och sonder i högsta hugg. Jag får själv prova på att grävas ned i en av de grundare groparna. Under max 30 minuter blir jag där. När jag nosats fram, kan hundarna inte hitta Emma Rodling snabbt nog i mitt tycke. Men gömman ska användas ordentligt och först när både Brysk och Amanda Nordfeldts labbe Keron hittat fram och fått gräva länge och lyckligt börjar vi skymta skenet från ficklampan där nere. Över fjället skymmer det sakta.