Blicken är fokuserad, musklerna skälver av ansträngningen och knogarna vitnar. När Susanne Ekholm till slut svingar upp benen på plattformen slinter hon och landar på rygg i leran. Det är bara att börja om.

Blicken är fokuserad, musklerna skälver av ansträngningen och knogarna vitnar. När Susanne Ekholm till slut svingar upp benen på plattformen slinter hon och landar på rygg i leran. Det är bara att börja om.

Klockan närmar sig halv elva på förmiddagen. På fältet vid Hackstaskogen i Åkersberga kryllar det av svällande muskler och träningsplagg så figurnära att de nästan inte finns. Det blåser en isande kall vind och himlen hotar i olika nyanser. Det har talats om hagel och snöblandat regn trots att maj står för dörren. Mellan grästuvorna studsar ett kraftpaket med flätor fram. Susanne Ekholm är igång med uppvärmningen.
Hon ser skräckblandat förtjust ut när hon berättar vad hon har framför sig.

Hennes start går inte i polisklassen som i dag utgör svenska polismästerskapen i OCR. I stället tävlar hon i Ultimate X-klassen som är en långdistansvariant. Hon är hon lite orolig att hon utmanat ödet när hon tävlade i Tough Viking i Göteborg helgen innan.
– Jag fick feberfrossa på måndagen. Inte ultimat uppladdning kanske, säger hon.
Till vardags jobbar Susanne med strategisk utveckling av arbetsmiljöfrågor inom Polismyndigheten. Tidigare jobbade hon inom Västerortspolisen, främst med narkotikaspan. Innan hon var polis var hon personalvetare.

Starten går. Susanne Ekholm och hennes medtävlande försvinner i en tillsynes försiktig jogg över fältet. De vet att spara på krutet. De har mellan tre och fyra varv på den nio kilometer och fyrtio hinder långa banan framför sig. I hasorna har de ”Jason” som ska genomföra loppet iförd slaktarförkläde och hockeymask. Om motivationen skulle tryta.

”Det här är avkoppling för mig. Något jag verkligen sett fram emot.”

12.40 smäller startskottet för blåljusklassen. Paul Åkerman är den som tar täten bland poliser och brandmän från start. Till vardags jobbar han på IGV i Stockholm City och han har en tung period bakom sig. Han gick på ett pass strax efter terrorattacken på Drottninggatan den sjunde april och tycker själv inte att han tillhör de som fick det tuffast.
– Men vi jobbade tjugo timmar plus. Det har varit mycket jobb. Det här får tankarna på annat håll, säger han.
Därför tycker han att det är extra skönt att vara på plats i Hacksta idag, bland goda vänner och med lustbetonade utmaningar att ta sig an.
– Det här är avkoppling för mig. Något jag verkligen sett fram emot, säger han.

Susanne Ekholm ser pigg ut på första varvningen. Hon trycker i sig banan och fyller midjeväskan med sportdryck i tältet som ställts upp speciellt för långdistansarna. Hon byter också några blöta plagg efter badet i det fyrgradiga vattnet som banans näst sista hinder bjuder på. Under de slimmade funktionsplaggen bär hon ett neoprenlinne som håller torson någorlunda skyddad. En i ultimate-gänget har problem med kramp och petar i sig magnesium som om det vore popcorn. Det är inte lätt att hantera pillerburkar när händerna skakar som de gör efter att ha klättrat, krupit och svingat sig över 40 hinder. Minst två varv återstår för den som vill kvala till EM och sista varvningen måste ske innan 14.35. Funktionärer klappar om och peppar och stämningen är påtagligt god. OCR är en relativt liten värld och de flesta som är på Susanne Ekholms nivå tycks känna varandra.

Paul Åkerman sprätter i mål med ett stort leende och armarna i luften.
– På sista hindret tänkte jag faktiskt på Frylis, vår gamla fystränare på PHS, hur han peppade oss på hinderbanan. Det var tider det, säger han.
Han är nöjd med tiden men har ingen aning om hur han placerat sig. Det är mycket folk i banan och inte helt lätt att hålla koll på kollegorna. Men Mikaela Kellner, känd idrottsprofil inom polisen och generalsekreterare i Polisidrottsförbundet är säker – han var först. Paul Åkerman tittar på sin egen klocka som visar 53 minuter. Då stängde han av en stund efter målgång. Det borde vara ett par minuter mindre.
– Men det ska sägas att de bästa poliserna inom OCR, de är inte här i dag – säger han.
Varför toppnamnen uteblivit vet han inte, men ibland kommer jobbet i vägen. Själv tränar han gärna med arbetskamrater men tycker att det är svårt att få ihop gemensamma träningar när alla jobbar treskift.

Intill honom, vid Polisidrottsförbundets tält, kränger Sara Widgren av sig blöta plagg i skydd av en handduk som en annan tävlande håller upp. Även om det inte verkar bli något regn eller hagel och solen stundom nästan tränger sig igenom molnen så biter vinden och det är bråttom att bli torr om man inte vill tappa för mycket temperatur. Tävlingsdagen präglas över huvud taget av en glad och hjälpsam stämning. Den hårda och lite snobbiga attityd som vissa snorsportsevenemang visar upp finns det inte mycket av. Här hejar man på och visst teamwork förekommer även på hindren. De som är uppenbara blåbär uppmuntras också glatt. Några barn deltar också i den sista startgruppen tillsammans med föräldrar som hjälper till där hindren blir för svårforcerade.

Sara, som startade samtidigt som Paul Åkerman i polisklassen, kör sitt första hinderbanelopp och går tredje terminen på Södertörn.
– Jag har tävlat kampsport, sportjijutsu för landslaget och är gammal elitsimmare, så träning har alltid varit en stor del av mitt liv, säger hon.

Hur hon har placerat sig har hon ingen aning om när Polistidningen frågar. Såhär i efterhand menar hon att hon kanske skulle ha rekat banan lite bättre innan, men inga hinder var särskilt svåra.

Kommer det att bli fler gånger?
– Ja kanske det, om det finns tid, svarar hon.
Det ska också visa sig att det är Sara som har vunnit damklassen. Med sin lille son på armen och ett stort smil i ansiktet kliver hon högst upp på prispallen. Tiden är 1 timme och 38 sekunder.

På herrarna prisutdelning däremot uppstår viss förvirring. Polisstudenten Emil utropas fört till vinnare. Mikaela Kellner, som vet att Paul Åkerman var snabbast, pratar med arrangören som snart, lätt generad, utropar dubbla vinnare. Något har stört tidmätningen. Men när man kommer tillrätta med det visar det sig att Paul Åkerman kom in på 51 minuter och 21 sekunder och därmed vann polisklassen för herrar.

”Nu är jag inte så kaxig längre.”

En betydligt kallare och tröttare Susanne Ekholm har under tiden klarat av att få komma ut på sitt tredje varv med någon kvarts marginal. På ungefär halva banan kommer ett parti där det är tätt mellan hindren; det ska balanseras, krypas, hoppas och hängas. När ungefär halva blocket är avklarat går banan upp för en backe som deltagarna ska släpa stockar i. Så när de väl kommer ner till den trixiga slingwalken, där man ska ta sig fram hängande i nylonband av modellen ”bränna hål på händerna” är mjölksyran redan ett faktum.
– Nu är jag inte så kaxig längre, konstaterar Susanne Ekholm.
Men leendet finns där och kroppen arbetar än. Explosiviteten må ha minskat, men seg och stark drar hon sig genom momenten och försvinner så småningom ur sikte och in i skogen mot lite längre löp-partier.

Att springa är inte Susanne Ekholms grej. Hon berättar att hon faktiskt inte gillar löpträning alls och det är det som för henne att tveka inför de längre utmaningarna. Men där uppe på höjden i skogen, ska hon senare berätta, får hon en näst intill religiös upplevelse. När kroppen är så trött att det nästan inte går lyfter löpningen.
– Jag kände liksom att jag kan, det går. Jag springer ju faktiskt här.

När klockan närmar sig fyra på eftermiddagen är banan så gott som tom. Funktionärerna har börjat plocka in plastbanden som avgränsar banan, men vi är många som står som fastnaglade vid sista hindret. Det består av en byggnadsställning på vilken det hänger en blandning av däck, romerska ringar och spännband med öglor. Från dessa, via ett handtag i stål gäller det att häva sig upp på en plattform för att slutligen sprinta i mål. Den sprinten är det fler som får vänta en bra stund på.

Den av Ultimate X-damerna som hela tiden varit i överlägsen ledning har kört fast. Tidigare har hon svingat sig fram som vilken apa som helst i det här hindret. Men nu är kroppen slut och gång på gång faller hon i marken och får börja om. Det är inte svårt att gissa hur det känns när de medtävlande hon utklassat tidigare i loppet en efter en tar sig förbi och i mål. Och snart kommer faktiskt även Susanne Ekholm ut ur skogen.

Hon riktar blicken inåt. Någon som känner henne säger att hon inte vill att man ska hålla på och heja. Hon vill ha det tyst. De förbaskade repen och ringarna gungar och kränger och efter all ansträngning och ett tredje dopp i det kalla vattnet är en lydig kropp mycket begärt.  Det ser riktigt otäckt ut när Susanne Ekholm slinter baklänges när hon precis nått plattformen och dimper ner på rygg i leran. Även om det inte är några höjder är det inte svårt att föreställa sig blåmärket. Sådant man upptäcker efteråt. Nu pumpar adrenalinet och fungerar som den bästa bedövning, intygar Susanne Ekholm efteråt.

Så till slut häver hon sig över på plattformen. När hon förstår att hon har tagit sig igenom hindret på godkänt sätt så hoppar hon ner och tar sig de sista metrarna in i famnen på kompisen som delar ut medaljerna. Tårar, snor och skratt i den ljuva blandning som gör mödan värd. Hon har klarat det och högst troligt förtjänat en plats till EM i Holland i juli. Efter fyra timmar, 18 sekunder och 32 hundradelar är Susanne Ekholm i mål.

Efterspel

Dagen efter loppet svimmade Susanne Ekholm. Nu ska hennes hjärta utredas ordentligt så EM får vänta.
– Men jag hoppas kunna kvala till VM så småningom, säger hon.

Direkt efter tävlingen ute i Åkersberga var det lite oklart om Susanne Ekholms tid skulle räcka för att hon skulle få ställa upp i EM. Den frågan hamnade snabbt i skugga när hon dagen efter blev medvetslös och fick åka ambulans till sjukhus. Livshotande låga halter av magnesium och kalium konstaterades. Efter en utskrivning, en ny avsvimning och ytterligare ilfärd till akuten är Susanne Ekholms hjärta nu under utredning.
– De har opererat in en sorts ”bandspelare” som ska läsa av hjärtat under en längre tid för att försöka se vad som är fel. Möjligtvis har jag en högre känslighet för de här bristerna på grund av hjärtat.
Susanne Ekholm har fått förklarat för sig att hon är en svår patient på så vis att hon har toppvärden i övrigt. I skrivande stund mår hon bättre men är trött och har släppt tanken på att delta i EM, även om det är klart att hon kvalat in. I stället hoppas hon på att kunna sikta in sig på att kvala till VM i Kanada i oktober.
– Jag ska hitta sunda lösningar på de ”hinder” som jag har med min kropp. Det i dialog med min läkare, säger hon.

Fotnot: Om du vill höra Susanne Ekholm berätta mer om vad som hände efter loppet finns intervjuas hon i OCR-podden, som görs av Andreas Tjärnberg, som organiserade Ultimate OCR-tävlingen, och Johan Lindqvist.