Kommentaren uttalas över en portion raggmunk på ett lunchhak någonstans i Skåne. Han som säger det visar med en gest hur livvakter på film kastar sig framför sin skyddsperson. De andra vid bordet håller med – det framstår som en synnerligen ineffektiv taktik. Hur man faktiskt skulle göra är inget de går in på.
Personerna vid bordet har som jobb att skydda bland andra Lars Vilks, konstnären som har fiender i flera kända terrornätverk och som mer än en gång utsatts för attentat. Det allvarligaste var i Köpenhamn 2015, då två människor dog och flera poliser skadades.
De tillhör personskyddet i region Syd och livvakterna är noga med att påpeka att de inte bara jobbar med att skydda Lars Vilks. Men det är ingen hemlighet att konstnärens situation är orsaken till att enheten har, ovanligt stora resurser. En helt ny utbildning har tagits fram för ändamålet. Varannan vecka har livvakterna en heldagsövning. Under de år som gått har, enligt instruktören, tusentals olika scenarion hunnit gås igenom. Mycket ska sitta i ryggraden.
– Var det bra så? Det blir 200 kronor.
Vuxna män som tycks leka affär, några av dem iförda heltäckande svarta skyddsmasker. Miljön vi befinner oss i för snarare tankarna till ett utbombat höghus i en krigszon än till den lokala handlaren. Den maskbeklädda kassören läser av de icke existerande varorna med en galge. När kunderna lämnar ”affären” händer det. Ett glas vätska kastas mot ansiktet på skyddspersonen och nu går allt mycket fort. Inom kort ligger gärningsmannen på betongen med händerna på ryggen. Skyddspersonen är förd i säkerhet.
Instruktören förklarar att maskerna inte bara fungerar som skydd mot de lösa skotten och de eventuella smällar figuranten kan få ta när kollegorna brottar ner en. De adderar en svårighet att läsa ansiktsuttryck och gör situationen mer svårbedömd. Det ska gärna dröja så länge som möjligt innan de som övar förstår vem gärningsmannen är och vad han ska göra.
Efter varje avslutad övning samlas gruppen.
– Hände, kände, lärde? frågar instruktören.
De går igenom saker som gått bra och vad som gått mindre bra. Det är påtagligt frustrerande att inte sätta alla moment och detaljer men ofta får de beröm för sitt samspel.
– Ni pratade verkligen med varandra igenom det här. Bra.
Att få vara i en sammansvetsad grupp är en av de stora fördelarna med jobbet tycker Erik, som rekryterades för ungefär ett år sedan. Han berättar att det turlag han tidigare varit del av splittrades med omorganisationen och han gick från att vara en del av en grupp där man kompletterade varandra på ett effektivt sätt till att bli ”nummer 127 som bara ska fylla en lucka i schemat”. I gruppen med livvakter känner han sig som en del av något och en värdesatt medarbetare. Gruppchefen Henry skämtar om att det är bra med unga som kan ta passen som de äldre ”som har ett liv utanför jobbet” inte vill ta.
– Då kallar vi in 127:an.
Jobbet innebär en del resor, inte alltid med så mycket framförhållning. Ändringar i schemat kan ske med kort varsel. Så mycket mer detaljer om schemaläggning och rutiner får jag inte.
Erik får medhåll av kollegorna också när han säger att det är jobb som tar honom till platser som han aldrig skulle ha besökt annars och att han får träffa otroligt mycket intressanta människor. Som när han höll upp dörren för självaste Påven under dennes Sverigebesök.
– Bara en sådan sak.
Flera av livvakterna nämner också tillfredsställelsen i att kunna hjälpa vanliga människor att få göra saker som de kanske har behövt avstå länge på grund av den hotbild som finns riktad mot dem, som att träffa sina släktingar eller gå på djurparken med sina barn.
Utanför den kylslagna betongbyggnaden bjuder den snåla försommaren äntligen på varmgrader. Under vintern är det iskallt både ute och inne på övningsplatsen. Kallast inne. Då är lunchen den stora höjdpunkten.
– När man får åka och värma sig.
I nästan alla övningar den här dagen används bilar. Man övar på att ta sig från platsen med skadad skyddsperson eller kollega. Det är svårt att leta efter blödningar på benen i ett fullt baksäte samtidigt som någon kör. Ibland kör man lite större lovar för att öva på att arbeta i ett fordon som rör sig. Ibland snurrar de bara på närmaste betongyta. Som vid ett tillfälle då radion inte funkar och föraren missar att instruktören avslutat övningen. Han hinner köra ytterligare några varv runt parkeringen innan han blir varse att kollegorna utanför skrattar gott.
Hur gruppen mår är extremt viktigt för att deras möjlighet att göra ett bra jobb menar Henry som också medger att jobbet innebär extremt mycket negativ stress. Stor beredskap, men oftast händer ingenting. Därför har de regelbunden handledning i grupp.
– Hon som handleder ger sig inte förrän man har blottat sig helt. Det gör ju också att det finns en beredskap, om det händer något, för hur vi bäst kan få hjälp efteråt för att kunna komma tillbaka.
Men om det någon gång har funnits frustration i gruppen under en längre tid så har det oftast berott på materiella saker.
– När vi inte får utrustning som är nödvändig för säkerheten så kan man bli irriterad, säger Henry.
När riskerna med jobbet kommer på tal säger en av livvakterna att hans sambo inte är mer orolig nu än när han jobbade i ingripandeverksamheten.
– Man kanske stoppar en bil och går fram till den och du vet aldrig vem som sitter däri.
Han syftar på den brutala organiserade brottslighet som finns i Malmö och Helsingborg, som flera av dem har haft att göra med på ett eller annat sätt. Den stora skillnaden är väl kanske att dessa grovt kriminella personer i alla fall värnar sina egna liv. Det krävs en annan sorts förberedelse att möta de som inte gör det. Människor som kanske till och med ser det som en ära att dö. Men rädda på jobbet säger de sig inte vara.
– Mer som att jag är laddad, som inför en fotbollsmatch. Man är otroligt fokuserad och efter ett pass är man helt slut, säger Mats.
Henry påpekar vikten av att koppla av mellan passen. Att hela tiden vara på helspänn är krävande. Får livvakterna tid över uppmanar han dem gärna att gå och träna, springa i skogen eller vad som får dem att koppla av.
– Att vi jobbar med det här gör automatiskt att Lars Vilks hotbild smittar av sig på oss. Att ha den hängande över sig hela tiden är tungt och det är skönt, eller nödvändigt, att få jobba med de andra uppdragen ibland, säger Henry.
Vad man jobbar med är inget man pratar om på middagar. Kretsen som vet är högst begränsad.
Men vistas man runt Lars Vilks så fastnar man ju oundvikligen på bild i tidningarna ibland. Det utgör enligt livvakterna inget större problem dock.
När man rekryterade till gruppen för ett år sedan var det många som sökte; Cirka 50 personer till sex tjänster. Bara tre var kvinnor. Henry påpekar att man önskar att man hade tjejer i gruppen. En kvinna har tidigare jobbat med dem, men nu är de uteslutande män. Det är en brist inom livvaktsyrket generellt, påpekar han.
– Min bild är att tjejer ofta bara söker om de är överkvalificerade. Finns det något av det som efterfrågas som de inte har så låter de bli, säger Mats.
Någon annan fyller i att killar söker bara de har något av det som efterfrågas. En annan förklaring kan vara att potentiella sökande lägger för stor vikt vid de fysiska kraven.
– Det handlar ju så otroligt mycket om social kompetens, att kunna föra sig bland folk och att man ska vara med skyddspersonen i alla möjliga situationer.
Om själva skyddspersonerna pratar de inte gärna. Inte med mig och inte med personer som vill diskutera Lars Vilks skyddsvärde, eller hur det känns att riskera sitt liv för hans säkerhet. Rent principiellt uttalar sig ett par om att det för dem handlar om att skydda bland annat demokratiska rättigheter och rättssamhället och att man kan bli arg när man tänker på personer som vill hindra någon från att leva sitt liv i frihet och göra sitt jobb. Viktor, som varit med sedan enheten startades, tycker att Lars Vilks är en skyddsperson som det aldrig varit några problem att jobba med.
– Jag skulle aldrig orka leva så som han gör, säger han.
Samtliga namn i reportaget är fingerade.
